Inför valet har SVT gjort ett antal program som visats i maj, där alla partiledare fått tala fritt om sin framtidsversion av hur Sverige ska se ut år 2028. Alltså inte sina visioner om en annan värld eller den egna ideologin, utan just bara Sverige och inom en tioårsperiod. Det är inte någon lätt uppgift och jag tänker inte recensera något av de framförda talen här. Men jag tycker att det finns stora problem med just denna ram för de 15 minuter långa talen.
För de extrema nationalisterna i SD är denna ram knappast något problem. Den nationella inskränktheten är ju deras grundläggande idé. Dessutom surfar de sedan en tid med i en internationell reaktionärt nationalistisk och rasistisk våg. För SD framstår knappast den nuvarande internationella situationen som något hinder eller någon begränsning för det som de vill genomföra.
För traditionellt konservativa eller liberala partier som är anhängare av EU, Nato eller olika demokratibegränsande handelsavtal borde den inskränkta ramen åtminstone vara ett visst problem.
För dem som ser klimatfrågan och överutnyttjandet av jordens resurser som den överordnade frågan idag borde det däremot vara ett uppenbart problem att tala om lösningar och visioner utan att vidga ramarna till att handla om vår värld. Dessa problem är ju så uppenbart globala och utan nationella gränser.
För socialister som ser kapitalismen som grunden till många av de orättvisor och problem som vi står inför borde det också vara ett problem att formulera visioner utan att vidga perspektiven utanför de nationella gränserna. Kapitalismen stannar inte vid några gränser.
Naturligtvis sker de flesta kamper som förs mot kapitalismens olika yttringar, inom varje land. Det är där vi finns, vi som inte flyger mellan olika möten i olika länder för att fatta beslut om världens framtid. Lokalt är det lättare att åtminstone se motståndaren. Men detta blir alltmer en svaghet. Våra motståndare möts över gränserna och kan spela ut oss mot varandra.
Solidaritet är inte bara ett moraliskt påbud. Solidaritet handlar om att vi stödjer varandra, till gemensam nytta. En som utvecklat detta mycket bra på annan plats var den tidigare ordföranden vid Livsklubben på Orkla Foods i Örebro, Johan Torgå. Läs gärna!
För en socialist borde det aldrig vara naturligt att tala om att vi ska sträva efter att vara bäst i världen, varken när det gäller välfärden eller något annat. Socialismen kan bara förverkligas i internationell skala. Och vår vision måste gälla hela världen.
När industriarbeten som tidigare gjordes i Sverige numera utförs av extremt lågavlönade arbetare i till exempel Asien, så är inte detta något som vi borde glädja oss över. Varken för att vi ”slipper” göra dessa arbeten eller för att de registrerade växthusgaserna blir mer förmånliga för Sverige. I Sverige har svensk fackföreningsrörelse kämpat för kollektivavtal för att alla ska kunna leva på anständiga löner. Som socialister måste vår vision vara att samma synsätt ska gälla i hela världen. Naturresurser, teknisk förmåga och liknande ska styra var produktionen sker i världen. Lönedumpning ska däremot inte vara styrande. Vår vision måste vara att alla lönearbetare i hela världen ska tjäna anständiga löner. Det kräver sammanhållning över gränserna på samma sätt som facklig solidaritet byggts inom länderna.
När vi på 1 maj ropar ”Internationell solidaritet – arbetarklassens kampenhet”, eller den mer moderna varianten: ”Internationell solidaritet – vi har bara en planet”, så uttrycker vi det som borde vara kärnan i den socialistiska ideologin.
Vår vision måste vara socialismen. Den kan inte vara något mindre. Att jag säger så innebär inte att jag är en extremist som avvisar kampen för reformer. Men jag tror inte att den värld vi nu lever i gör det möjligt att uppnå ett välfärdssamhälle i samförstånd med kapitalägarna. Dessa välfärdssamhällen som vi haft förmånen att leva i var ett resultat av speciella historiska omständigheter som inte längre råder. Att idag vända utvecklingen kräver istället ett återupprättande av arbetarrörelsen som rörelse, enorma mobiliseringar och konfrontationer med kapitalet. Målet måste vara att demokratin ska segra över kapitalmakten. I den kampen kan vi inte stå ensamma i ett enskilt land.
Intressant?
PEPPRAT RÖDGRÖNT 