Våldets logik

USA är ett land som påverkat och påverkar Sverige på många sätt, ekonomiskt, kulturellt och politiskt. Samtidigt är det många saker i USA som framstår som mycket märkliga för de flesta svenskar. Olika typer av penninghungriga kristna kyrkor med en mycket gammaldags bokstavstro är ett sådant fenomen. Uppslutningen kring en motbjudande, lögnaktig och bisarr figur som Trump är ett annat. Svårförståelig för de flesta svenskar är också synen på rätten att beväpna sig.

I Sverige har skjutvapen blivit vanligare när det gäller dödligt våld. Ökningen av död genom skjutvapen ökade från 25 fall år 2013 till 63 fall år 2022. Det handlar här om uppgörelser mellan olika gängkriminella. Det är förfärligt och handlar naturligtvis också om tillgången till vapen. Men denna tillgång är olaglig. De kriminella har inre rätt att bära dessa vapen.

I USA är det – även om vapenlagarna ser lite olika ut i olika delstater – överallt tillåtet att utan speciellt tillstånd offentligt bära skjutvapen dolt eller (i 30 delstater) öppet. USA, där det finns fler skjutvapen än invånare, är också ett mycket våldsamt samhälle. Över 39 000 människor skjuts till döds i USA varje år, enligt Amnesty. Och i genomsnitt skjuts mer än 360 människor varje dag, men överlever ”i alla fall tillräckligt länge för att komma till sjukhus”.

”The Second Amendment”

Rätten att fritt bära vapen bygger på det andra tillägget till författningen från 1791, där det står:

En väl reglerad milis är nödvändig för säkerheten i en fri stat, därför skall folkets rätt att inneha och bära vapen inte inskränkas.

Denna lag uppstod alltså när USA ganska nyss (1776) krigat sig till självständighet från kolonialmakten Storbritannien. Centralmakten var svag och det fanns ett motstånd (redan då) mot den federala makten. Det handlade där om beväpnade hemvärnsmiliser. Det kan ju låta folkligt och ”demokratiskt” men den USA-baserade journalisten Karin Henriksson berättar i Access om historikern Roxanne Dunbar-Ortiz. Hon har studerat ursprungsbefolkningens öden och istället för ”några strävsamma, självförsörjande nybyggare” såg hon ”systematisk fördrivning av vad man kallade indianer och exploatering av slavarbetskraft”…..”Miliserna var själva verktygen när den vite mannen tog och behöll makten”.

USA idag

Jag lyssnade på USA-podden på radio häromveckan. De pratade om skolskjutningarna i USA och om National Rifle Association (NRA) den lobbyorganisation som ständigt motsätter sig alla inskränkningar i vapenlagarna. USA har genomlidit ett flertal mass- eller skolskjutningar under de senaste åren, till exempel 2017 i Las Vegas (59 döda) eller i Texas i maj 2022 (21 döda). Och nu senast i mars på den kristna privatskolan i Nashville (7 döda). Det finns också en opinion för att begränsa rätten att fritt bära vapen. Men NRA kämpar stenhårt emot detta.

Från en svensk synvinkel så framstår det som svårbegripligt att inte se ett samband mellan vapentillgången och det dödliga vapenvåldet. Även om våldet i sig har sina egna samhälleliga och psykologiska orsaker så ökar naturligtvis risken för skjutvapenvåld ifall dessa är rikligt förekommande.

Man kan tycka att det borde dras några slutsatser efter alla vidriga skjutningar. Men jag hör på USA-podden att NRA istället för regleringar och begränsningar av vapentillgången menar att skolvakter bör beväpnas för att skydda barnen. Ja, sådan är våldets logik. Men denna logik leder bara till en fortsatt upptrappning.

Världens länder

Jag funderar vidare på detta spår. Det talas mycket om ekonomisk kris i världen. Men en bransch känner inte alls av detta. Militärindustrin blomstrar, länder rustar upp sina krigsmakter och rustningskostnaderna når nya rekordnivåer.

skarpt läge

I Ukraina pågår Rysslands överfall. I Sudan slåss två generaler om makten. Men också de länder som inte är i krig spänner sina muskler och skramlar med sina vapen. I Sverige pågår en stor militärövning – kallad ”Aurora 23” – som är den största militärövningen i Sverige på många decennier. 26 000 svenska soldater deltar tillsammans med 700 marinkårssoldater från USA och militärer från 12 andra länder. Hur man kan döpa en militärövning efter den romerska gryningens gudinna är för mig svårt att förstå. Men viktigare är att fundera över om detta sätt att spänna och visa de militära musklerna gör oss tryggare. Innebär det inte istället att ytterligare trappa upp spänningarna mellan olika världsmakter? Att förstärka våldsspiralerna? På samma sätt som när en amerikansk B52 i mars flög i finskt luftrum mycket nära den ryska gränsen. Då tyckte en militärexpert att det var ett bra ”skrämselbudskap”. Övningsledaren för ”Aurora 23”, brigadgeneral Stefan Andersson tycks resonera på samma sätt. Han säger att han räknar ”med att Sverige genom övningen kommer att anklagas för att eskalera det säkerhetspolitiska läget och att markeringar till havs eller i luften kan vara att vänta”. Men säger Andersson:

Det är vi förberedda på och vi kan omedelbart växla om från övning till skarp verksamhet.

”Skarp verksamhet”?!

Det är så alla dessa militärer och militärexperter (och de flesta politiker) resonerar. Egentligen tänker de väl precis på samma sätt som lobbyorganisationen NRA i USA? Våldet och vapnen kan bara mötas med mera våld. Beväpna skolvakterna. Rusta upp krigsmakterna. Se mer hotfull och skrämmande ut.

Är det inte dags att börja tänka på ett annat sätt?

Stöd de strejkande lokförarna!

Tänk dig att du är den enda ansvariga ombord på ett transportmedel som kan ha upp till 1800 passagerare. Jag pratar om pendeltågen i Stockholmsregionen. Där ska en ensam lokförare nu sköta allt, även vid olyckor eller då tåget står still mellan stationerna på grund av något av alla de fel eller brister som tågtrafiken numera dras med.

Tidigare hade lokföraren en arbetskamrat med på tåget: en tågvärd. En arbetskamrat som bland annat ansvarar för manövrering av vagnsdörrarna, informerar resenärer och hjälper dem tillrätta vid trafikstörningar. Men de behövs alltså inte. Det tycker inte de som beslutat om detta. Istället ska de ungefär 350 tågvärdarna ersättas med kameror.

Förutom att detta skapar stress och ökad arbetsbelastning för lokförarna så innebär det sämre förhållanden och minskad säkerhet för alla resenärer. Sådana försämringar som påpekats är:

  • Att resenärer kan klämmas i dörrarna eftersom kamerabilderna är dåliga.
  • Att det blir mer förseningar då lokföraren ensam ska åtgärda alla störningar eller vänta på hjälp som ska komma med bil.
  • Att det inte finns någon hjälp ombord och att informationen försämras när lokföraren har annat att prioritera.
  • Att resenärer med funktionsnedsättning inte kan resa spontant eftersom de nu måste förboka rampservice.

Beslutet om det här togs redan 2021 av Stockholmsregionens dåvarande blågröna styre. I samband med valet 2022 lovade socialdemokraterna att ha kvar tågvärdarna. Men när man nu styr regionen tillsammans med centern och miljöpartiet har man istället valt att gå ihop med borgerligheten och låta nedmonteringen fortgå. Ansvarigt trafikregionråd är miljöpartiets Anton Fendert. Han har inte sett någon anledning att ändra sig eller påverkas av den massiva kritiken från de anställda, sedan ”första beslutet fattades för två år sedan”. Han sa till SEKO-tidningen:

Federt

Vi ser att vi har en teknisk utveckling som möjliggör att vi kan ha personalen på andra platser i pendeltågstrafiken.

På ”andra platser” alltså, men inte på tåget, vilket ju är det som kritiken handlar om.

Presschefen Erik Söderberg på MTR, det företag som driver pendeltrafiken och kommer tjäna ekonomiskt på att ersätta människor med kameror, säger att han ”förstår” att ”förändringen i arbetssätt orsakar känslor hos en del av våra medarbetare”. ”Orsakar känslor”, alltså.

Så kan man också beskriva de stora protester som riktats mot beslutet.

Men den känslan handlar inte bara om en konservativ motvilja mot förändringar. Den handlar om en reaktion mot uppenbara försämringar av arbetsvillkor. En reaktion vi skulle behöva ha mer av i dagens Sverige. Den handlar också om yrkesstolthet och ansvarskänsla, en vilja att ta ansvar för allas säkerhet, inte bara personalens utan också resenärernas. Dessutom handlar den om solidaritet med en annan yrkesgrupp: tågvärdarna.

I fredags den 14/4 beslutade ett möte med över 150 lokförare på pendeltågen i Stockholm med stor majoritet att lokförarna på pendeln skulle gå ut i vild strejk från idag måndag den 17/4 klockan 03.00 (alltså i skrivande stund för ungefär 11 timmar sedan). Strejken kommer pågå i 3 dagar och avslutas onsdag 19/4 klockan 23:59. Deras krav är att få tillbaka tågvärdarna, för både lokförarnas och resenärernas säkerhet.

Mer om detta kan du läsa på de strejkandes blogg. De skriver där bland annat:

Vi är vanliga hederliga människor som går till arbetet, i ur och skur, dygnets alla timmar, men nu har vi fått nog.

De har också en sida på facebook: vild strejk på pendeln.

Nu är det samtidigt så att denna strejk är en så kallad vild strejk. Det beror på att fackförbundet Seko som organiserar lokförarna är bundna av fredsplikt. De som strejkar kan dömas till skadestånd. Därför har de strejkande upprättat en strejkkassa via Förbundet Arbetarsolidaritet. Vi kan stödja den och de strejkande genom att:

swisha till 123 699 29 52,

eller betala till bankgiro 418-6482,

märk insättningen med ”tågvärd”.

Hoppet som Jeremy Corbyn väckte

I september 2015 utsågs Jeremy Corbyn till ny ledare för det brittiska Labour party. Han fick då nästan 60 procent av rösterna i partiledarvalet. Den närmsta rivalen fick 17 procent.

Högersossen Katrin Marcal skrev då i Aftonbladet att det var både ”tragiskt” och svårförklarligt att en skäggig marxist valdes till partiledare”. Men det tyckte inte de 14 500 personer som anslöt sig till Labour dygnet efter att Corbyn blivit vald. Inte heller alla de som gick med och bidrog till att Labour ökade till en halv miljon medlemmar och under en tid var västvärldens största parti.

Corbyn uttryckte det själv som att: ”Politiken går inte tillbaka in i den låda där den var förut. Vad som hänt är att människor har sagt att de har haft nog med åtstramningspolitik”. Det var en tydlig vänsterlinje formulerad i parollen: FOR THE MANY, NOT THE FEW (För de många inte de få).

Naturligtvis hände det som alltid händer när politiker med sådana rättvisetankar får ett ökat stöd. Corbyn angreps med alla medel av högern och de rika och dem med tillgång till TV och press. Angreppen var så kraftfulla och hårda så att man skulle kunnat tro att det gällde deras egna liv istället för deras pengar. Ja Corbyn angreps även av högern inom Labourpartiet, både öppet och bakom hans rygg.

Ett av de mest oärliga och smutsiga angreppen gick ut på att Corbyn var antisemit. Något som även förmedlades vidare och stöddes här i Sverige av dominerande medier och även av den fega chefredaktören för tidningen ETC. Jag skrev en blogg om detta och om vad som är antisemitism i oktober 2020.

Partihögern i Labour menade naturligtvis också att det inte skulle vara möjligt att få stöd i val för en tydlig vänsterpolitik av det slag som Labour stod för under Corbyn. Trots detta gick partiet framåt i valet 2017. Man vann inte. Men ökade. Labour fick 39,99 procent mot de konservativas 42,45 procent. Partiet fick 36 fler platser i parlamentet. På grund av det brittiska enmansvalsystemet blev utdelningen i mandat större för de konservativa i förhållande till antalet röster. Men resultatet visade ändå att det var möjligt att gå fram med en vänsterpolitik.

I valet 2019 gick Labour fram med krav på förstatligande av den brittiska järnvägen, postväsendet, bredbandsoperatörer och vatten- och elbolag. Man hade ett program för klimatsatsningar får att nå nollutsläpp från energisektorn på tio år. En miljon gröna jobb genom energiomställning och genom att klimatanpassa varenda bostad i Storbritannien före 2030. Och man lovade att höjda anslagen till sjukvården. Men Brexitfrågan och partiets oklarhet i denna fråga fällde avgörandet. Valet blev ett bakslag för Labour. Man föll tillbaka till 32,3 procent. Naturligtvis ett stort bakslag, men ändå ett resultat långt över de flesta socialdemokratiska partier i Europa. Och inte ett bevis för att en högersväng skulle gett bättre resultat. Det var också så att Labour hade det största stödet bland yngre väljare: 57% i åldersgruppen 18 – 24 år och 55% i i åldersgruppen 25 -34 år. Även i gruppen 35 – 44 hade Labour ett större stöd än Tories: 45% jmf med 30%. Tories var däremot störst bland äldre. De hade 49% i gruppen 55 – 64 år och 62% bland 65+. Det gav dem en majoritet.

I oktober 2020 lyckas partihögern i Labour äntligen i alla sina manövrer för att få bort Corbyn. Han blev avstängd från partiet med hänvisning till den falska anklagelsen om att han underlåtit att bekämpa anti-semitism inom partiet. Se även här mer om detta i den blogg som jag nämnde ovan.

Och nu fullföljer partihögern/den nuvarande ledningen under Starmer dessa angrepp på vänstern och Corbyn. De meddelades att Corbyn inte kommer tillåtas att ställa upp som partikandidat i sin traditionella valkrets i nästa parlamentsval, den valkrets som han har företrätt sedan 1983. Som Jonas Elvander skriver i Flamman så handlar inte angreppen på Corbyn ”så mycket om honom som person, utan om att visa för väljarna att den period som bär hans namn aldrig kommer att upprepas igen”.

På samma sätt som Corbyn gav hopp till de många, de som hoppades att en politik för rättvis omfördelning, social välfärd och rättvis klimatomställning var möjlig, så blir nu många av hans anhängare nedslagna och desillusionerade. De har lämnat och lämnar nu Labour. Enligt Elvander har också de fula angreppen på Corbyns politik fått negativa konsekvenser för opinionssiffrorna. Och då ska vi tänka på att de konservativa nu samtidigt ligger mycket sämre till än tidigare på grund av olika kriser inom det partiet.

Samtidigt finns det något kring detta med ledarskap som stör mig. Hur det så ofta är så att vi människor koncentrerar allt hopp till en viss person (en ledare). Även vi på vänstersidan. Så mycket att det mesta faller med denna ledare. Jag vet att ledare behövs. Men det är ändå att skapa en rörelse inte bara för utan också med och av ”de många” som vi måste lyckas med. Hur detta görs bäst i Storbritannien vet inte jag. Om det är genom att fortsätta kämpa inom Labour eller om det är genom det svåra arbetet med att bygga upp ett nytt parti. Men frågan måste lösas. Av och med ”de många”.

Vart går klimatpolitiken? – och vem styr?

Klimatpolitiska rådet är regeringens oberoende expertråd som ska granska regeringens klimatpolitik.

Häromveckan kom de ut med en rapport där de slår fast att:

Den politik som den nya regeringen hittills presenterat är inte tillräcklig för att nå klimatmålen för år 2030. I stället för att snabbt minska utsläppen kommer hittills beslutade och aviserade förändringar tvärtom, också enligt regeringens egen bedömning, att i närtid öka utsläppen. Det gäller framför allt från inrikes transporter och arbetsmaskiner.

”Inte tillräcklig” är en mycket snäll värdering av en ”klimatpolitik” som leder till ökade utsläpp. Den senaste rapporten från IPCC konstaterar att det fortfarande globalt investeras mer i fossila bränslen än i klimatomställningen och att de kommande sju åren är helt avgörande för möjligheten att vända klimatkrisen. Mot bakgrund av detta känns det riktigare att kalla den svenska regeringens politik för katastrofal.

Långsamt?

Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) säger om rapporten från Klimatpolitiska rådet att ”Regeringen delar helt bilden om att det går för långsamt”. Men regeringens politik går inte ”för långsamt”, den rör sig åt fel håll. Samtidigt hävdar ministern att regeringen kommer besluta om ”långsiktiga satsningar som leder till minskade utsläpp under mandatperioden”. Det känns inte förtroendeingivande.

Det från Timbro avknoppade Näringslivets Medieinstitut tycker att medierna varit ensidiga och taskiga mot Klimatministern. De skriver att:

Klimatminister Romina Pourmokhtari står i media närmast ensam som försvarare mot Klimatpolitiska rådets kritik av klimatpolitiken. Samtidigt ges ett antal företrädare för oppositionen, ett antal miljöaktivister och ytterligare några akademiker utrymme att förstärka kritiken. Slagsidan är massiv.

Att Pourmokhtari ser ut att stå ensam är lätt att hålla med om. Frågan är väl om det bara ”ser ut” så, med tanke på styrkeförhållandena inom regeringen och i förhållande till skuggkabinettet i SD. Annars är det kul att höra språkrör för ”näringslivet” klaga på ”massiv slagsida” när de för en gångs skull inte dominerar en fråga i medierna.

En intressant sak är också att det uppenbarligen finns olika intressen och riktningar inom kapitalägarklassen när det gäller klimatomställningen. Enkelt uttryckt som en motsättning mellan dem som surrar sig fast vid fossilkapitalet och dem som vill satsa på nya energislag.

Även tunga företag som t ex Scania och branschorganisationer är kritiska till regeringens klimatpolitik och Svenskt Näringsliv presenterar ett startprogram för mer vindkraft i Sverige. Där skriver man om ”beslut som behöver fattas av en regering som vill ta ansvar för att säkra vindkraftens del i ett fungerande kraftsystem” och om att ”Ett utbyggt energisystem (där ”vindkraften måste ha en bärande roll”) är ”avgörande för Sveriges konkurrenskraft”.

Det är samma tongångar som i en artikel i Aftonbladet från 7 september skriven av representanter för ”över 200 små, medelstora och stora bolag, som tillsammans omsätter över 1 000 miljarder svenska kronor”. De krävde att Sverige skulle gå före i klimatomställningen men menade att det då krävdes ”både incitament och tuffare regleringar” från politikerna ”eftersom sådana krav gör oss bättre”.

I valrörelsen gick Kristdemokraterna till hårt angrepp mot en utbyggnad av vindkraften. Då var budskapet: ”Sätt stopp för MP:s stålskogar av vindkraft”. Men Ebba Busch är ju en politiker som har en stor förmåga att svänga utan att låtsas om vad hon tidigare sagt. Och nu verkar hon lyssna mer på direktörerna i vindkraftsfrågan.

Men regeringens största parti (sd), som styr utan att behöva ta ansvar, har en helt annan inriktning. De menar att ”Sverige inte ska anstränga sig för att nå klimatneutralitet 2045”. I en intervju med Sveriges Radio den 25 mars säger sd:s klimatpolitiska talesperson Martin Kinnunen att de vill istället rikta fokus mot att få ned utsläppen i andra länder”. Dessutom är 1,5-graders-målet ”fullständigt orealistiskt” enligt Kinnunen: ”Nu ligger vi snarare på en bana mot någonstans mellan 2-3 grader”. Något som inte tycks bekymra Kinnunen alls.

Och medan Klimatminister Romina Pourmokhtari säger att satsningar för att få ned utsläppen kommer ske under mandatperioden har Kinnunen sagt att ”Det har av någon anledning inte fungerat med miljöministern”. Han menar att sd på sikt måste sitta i regeringen: ”Det är komplext att dels vara med i processerna i regeringskansliet och dels bedriva oppositionspolitik”.

Medan de formella regeringspartierna representerar den politik som Rockström och Earth4All kallar ”för lite och för sent” så står SD för både förnekande av vetenskap (mer extremt hos några företrädare som Elsa Widding) och en kurs som innebär att i stort sett inte göra någonting åt klimatkrisen inom Sveriges gränser. Framtiden kommer utvisa ifall detta kommer krocka med delar av näringslivet och de formellt regerande partierna. Även om vi skulle behöva så mycket mer, ja det ”Jättesprång” som Earth4All förordar så får vi ändå hoppas att en sådan krock sker snart. Men vi behöver mycket mer.

Priset på maten är inte som vädret…

Mat tillhör det allra mest grundläggande när det gäller våra behov. Vi måste äta, även om vår statsminister uppmanat oss att ”bita ihop”. De höga matpriserna drabbar nu många människor, men framförallt de som redan innan de stora prishöjningarna hade det svårt.

Hjälporganisationer som Stadsmissionen hör till dem som ser detta mycket tydligt. Deras utdelning och försäljning av mat i de sociala matbutikerna Matmissionen (där de som har en inkomst under 12 163 kan handla) ökade under 2022 med 67 procent. Av de som besöker Stadsmissionen för att få mat är 62 procent människor med långvarigt ekonomiskt bistånd. En annan grupp är människor med garantipension. Naturligtvis möter Tidö-regeringen detta på sitt typiska vis genom att vilja införa det som de kallar ”bidragstak”. Deras tanke är ju att människor som får det som de kallar bidrag inte är villiga nog att arbeta (då räknas inte RUT-bidragstagare men däremot just de som nu tvingas till Stadsmissionen). Genom att sänka deras ekonomiska bistånd hoppas man få dem att bli mer ”arbetsvilliga”. Sveriges stadsmissioner har här en helt annan linje. De föreslår istället att försörjningsstödet höjs och att också grundavdraget höjs för dem med låg förvärvsinkomst som inte längre räcker till mat och hyra.

Ditt fel

Andra maktmänniskor som på sina sätt är med och skapar bilden av att fattigdomen är de fattigas eget fel är riksbankschefen Erik Thedéen eller Icas vd Eric Lundberg. Thedéen tycker att vi ska välja billigare butiker, vilket ju är ett lysande råd från en riksbankchef. Eller som det står i rubriken till artikeln i SvD: ”Dämpa semmelpriserna” (vilket får en del av oss att tänka på en viss Marie Antoinette). Eric Lundberg, säger att det är konsumenterna som har störst makt över matpriserna i Sverige: ”Det är i slutändan de som avgör”.

Forskarna Jonas Bååth och Christian Fuentes bemöter dessa uppfattningar i en artikel i Aftonbladet. De skriver:

Att lägga ansvaret för att lösa bredare samhällsproblem på konsumenterna är en gammal beprövad metod. I relation till miljöfrågan har det gjorts så länge att det till och med finns ett akademiskt begrepp för det, ”responsabilization”.

De menar att det ”i både ekonomisk och sociologisk forskning” saknas empiriskt stöd för idén att det är konsumenterna som styr marknaden. Istället är det så att:

handlarna i första hand agerar på signaler från sina konkurrenter – antingen genom att imitera dem eller avsiktligt göra något annat än konkurrenterna. Vad kunderna efterfrågar är helt enkelt sekundärt.

Den huvudsakliga makten över prissättningen ligger hos de stora koncerner som dominerar på den svenska matmarknaden. Som Konkurrensverket skriver:

Marknaden för dagligvaruhandel i Sverige består av fem dagligvarukedjor där ICA har en marknadsandel på omkring 50 procent. Det är en koncentrerad marknad med få aktörer, en så kallad oligopolmarknad.

Men som Konkurrensverket också skriver: ”Det är inte förbjudet för ett företag att ha en dominerande ställning på sin marknad”. Verket tar ändå upp frågan om dessa koncerner drar ”nytta av inflationen genom att passa på att höja priset och sina egna marginaler lite extra”. Men konstaterar samtidigt att: ”Det är inte Konkurrensverkets sak att ha åsikter om vilken nivå marginalerna ska ligga på”.

Inte heller regeringen tycktes vilja ha någon uppfattning om den saken för några veckor sedan. Då debatterade de detta med Vänsterpartiet som ville att regeringen skulle få livsmedelsjättarna att komma överens skriftligt om att hålla igen på matpriserna. Men till sist kallade finansministern till sig de tre största matjättarna. Och märkligt nog tycks faktiskt några saker ha hänt. Bland annat gick en fjärde matjätte ut med att de utmanade de andra med att sänka priser.

Oavsett hur det blir och ifall en del priser på viktiga basvaror av mat faktiskt sänks så tyder det som hänt på att koncernernas marginaler inte är sådana att de tvingas lägga ner ifall de håller igen på priserna. Det är inte heller rimligt att alla bördor i dyrtiden ska läggas på människor som har svårt att få pengarna att räcka till för det nödvändigaste. Även företagen och dess bonusdirektörer och alla som har det riktigt gott ställt borde ta någon sorts ansvar för att dela bördorna.

Det är som ofta annars inte heller rimligt att bara låta den så kallade marknaden ha sin gång och betrakta den som lika opåverkbar som vädret. Naturligtvis behövs det politiska beslut och prisregleringar. Finansminister Elisabeth Svantesson tyckte att det var ”en riktigt dålig idé” att ”sätta ett pristak och kanske reglera det i lag”. Men det är absolut inte något verklighetsfrämmande eller extremt. Istället är det den nyliberala extremismen som ”står i kontrast till både lagstiftning och erfarenhet”, enligt historikern Håkan Blomqvist som skriver om detta i tidningen Internationalen: ”Visst går det att reglera priserna”. Läs den artikeln.

Matprisprotest 1972 Skärholmen, Stockholm

Och fortfarande förstår jag inte varför vi inte skulle kunna göra något åt matmomsen, åtminstone på livsnödvändiga basvaror.

%d bloggare gillar detta: