Mat tillhör det allra mest grundläggande när det gäller våra behov. Vi måste äta, även om vår statsminister uppmanat oss att ”bita ihop”. De höga matpriserna drabbar nu många människor, men framförallt de som redan innan de stora prishöjningarna hade det svårt.

Hjälporganisationer som Stadsmissionen hör till dem som ser detta mycket tydligt. Deras utdelning och försäljning av mat i de sociala matbutikerna Matmissionen (där de som har en inkomst under 12 163 kan handla) ökade under 2022 med 67 procent. Av de som besöker Stadsmissionen för att få mat är 62 procent människor med långvarigt ekonomiskt bistånd. En annan grupp är människor med garantipension. Naturligtvis möter Tidö-regeringen detta på sitt typiska vis genom att vilja införa det som de kallar ”bidragstak”. Deras tanke är ju att människor som får det som de kallar bidrag inte är villiga nog att arbeta (då räknas inte RUT-bidragstagare men däremot just de som nu tvingas till Stadsmissionen). Genom att sänka deras ekonomiska bistånd hoppas man få dem att bli mer ”arbetsvilliga”. Sveriges stadsmissioner har här en helt annan linje. De föreslår istället att försörjningsstödet höjs och att också grundavdraget höjs för dem med låg förvärvsinkomst som inte längre räcker till mat och hyra.

Andra maktmänniskor som på sina sätt är med och skapar bilden av att fattigdomen är de fattigas eget fel är riksbankschefen Erik Thedéen eller Icas vd Eric Lundberg. Thedéen tycker att vi ska välja billigare butiker, vilket ju är ett lysande råd från en riksbankchef. Eller som det står i rubriken till artikeln i SvD: ”Dämpa semmelpriserna” (vilket får en del av oss att tänka på en viss Marie Antoinette). Eric Lundberg, säger att det är konsumenterna som har störst makt över matpriserna i Sverige: ”Det är i slutändan de som avgör”.

Forskarna Jonas Bååth och Christian Fuentes bemöter dessa uppfattningar i en artikel i Aftonbladet. De skriver:

Att lägga ansvaret för att lösa bredare samhällsproblem på konsumenterna är en gammal beprövad metod. I relation till miljöfrågan har det gjorts så länge att det till och med finns ett akademiskt begrepp för det, ”responsabilization”.

De menar att det ”i både ekonomisk och sociologisk forskning” saknas empiriskt stöd för idén att det är konsumenterna som styr marknaden. Istället är det så att:

handlarna i första hand agerar på signaler från sina konkurrenter – antingen genom att imitera dem eller avsiktligt göra något annat än konkurrenterna. Vad kunderna efterfrågar är helt enkelt sekundärt.

Den huvudsakliga makten över prissättningen ligger hos de stora koncerner som dominerar på den svenska matmarknaden. Som Konkurrensverket skriver:

Marknaden för dagligvaruhandel i Sverige består av fem dagligvarukedjor där ICA har en marknadsandel på omkring 50 procent. Det är en koncentrerad marknad med få aktörer, en så kallad oligopolmarknad.

Men som Konkurrensverket också skriver: ”Det är inte förbjudet för ett företag att ha en dominerande ställning på sin marknad”. Verket tar ändå upp frågan om dessa koncerner drar ”nytta av inflationen genom att passa på att höja priset och sina egna marginaler lite extra”. Men konstaterar samtidigt att: ”Det är inte Konkurrensverkets sak att ha åsikter om vilken nivå marginalerna ska ligga på”.

Inte heller regeringen tycktes vilja ha någon uppfattning om den saken för några veckor sedan. Då debatterade de detta med Vänsterpartiet som ville att regeringen skulle få livsmedelsjättarna att komma överens skriftligt om att hålla igen på matpriserna. Men till sist kallade finansministern till sig de tre största matjättarna. Och märkligt nog tycks faktiskt några saker ha hänt. Bland annat gick en fjärde matjätte ut med att de utmanade de andra med att sänka priser.

Oavsett hur det blir och ifall en del priser på viktiga basvaror av mat faktiskt sänks så tyder det som hänt på att koncernernas marginaler inte är sådana att de tvingas lägga ner ifall de håller igen på priserna. Det är inte heller rimligt att alla bördor i dyrtiden ska läggas på människor som har svårt att få pengarna att räcka till för det nödvändigaste. Även företagen och dess bonusdirektörer och alla som har det riktigt gott ställt borde ta någon sorts ansvar för att dela bördorna.

Det är som ofta annars inte heller rimligt att bara låta den så kallade marknaden ha sin gång och betrakta den som lika opåverkbar som vädret. Naturligtvis behövs det politiska beslut och prisregleringar. Finansminister Elisabeth Svantesson tyckte att det var ”en riktigt dålig idé” att ”sätta ett pristak och kanske reglera det i lag”. Men det är absolut inte något verklighetsfrämmande eller extremt. Istället är det den nyliberala extremismen som ”står i kontrast till både lagstiftning och erfarenhet”, enligt historikern Håkan Blomqvist som skriver om detta i tidningen Internationalen: ”Visst går det att reglera priserna”. Läs den artikeln.

Och fortfarande förstår jag inte varför vi inte skulle kunna göra något åt matmomsen, åtminstone på livsnödvändiga basvaror.