I Syrien har mer än 200 000 människor dödats sedan 2011. 11 miljoner är på flykt och av dessa befinner sig 3,5 miljoner utanför landet.

Att förstå det inbördeskrig och de oerhörda mänskliga katastrofer och tragedier som utspelat och utspelar sig i Syrien sedan flera år är inte lätt, framförallt inte när det kommer till vad vi kan göra.

På en rent humanitär nivå har det funnits ett engagemang för Syrien. Det har till exempel samlats in en hel del pengar bland annat genom Röda korset. Visserligen som en droppe i hjälpbehovets hav, men ändå.

Bland ledande politiska företrädare i Sverige har det däremot varit märkligt tyst när det gäller analyser, synpunkter eller förslag. Det är ganska få personer som engagerat sig för eller kring Syrien på ett mer politiskt plan. Bland dessa har å andra sidan analyserna varit mycket olika, inte minst på vänstersidan. Redan detta med att vara överens om vad som faktiskt händer eller har hänt har varit svårt. Författaren och journalisten Aron Lund är kanske den främste bland dem som följt utvecklingen i Syrien sedan länge, utan att ha någon egen politisk agenda, men med engagemang och en stor kunnighet. I augusti i år kom han ut med sin tredje bok om Syrien: Syrien brinner på det liberala förlaget SILC.

”Syrien brinner” är i sina beskrivningar och analyser en mycket gedigen och trovärdig källa för att försöka förstå. Som ledarskribenten på UNT Håkan Holmberg skrev i en ledare:

Man blir inte glad när man läser hans skildring av det syriska inbördeskrigets olika faser, men man blir betydligt bättre informerad och kanske mindre benägen till önsketänkande.

Och i längden blir man sällan gladare av att leva på illusioner, kan man tillägga.

I boken ges en kort men viktig historisk bakgrund. Lund berättar om de olika folkgrupperna, klasserna, ledarna och de olika politiska eller religiösa rörelserna, men också om det internationella sammanhanget. Vi får veta hur Baath-partiet och familjen Assad tog makten och hur alawiternas ställning förändrades i samhället. Lund beskriver ett mycket korrumperat samhälle med starkt utvecklad nepotism och fruktansvärt hårt förtryck av alla som uttryckte den minsta opposition mot regimen.

I boken beskrivs hur upproret började i mars 2011 och i början stöddes av några hundratusen människor. Sen spreds protesterna på några veckor från provinshuvudstaden Deraa till att bli ett uppror i hela landet. Regimen använde, enligt Lund, från första början ett extremt brutalt våld mot dem som protesterade. Genom detta drevs hundratusentals människor över till den regimkritiska sidan, menar han. De folkliga protesterna var till att börja med och i huvudsak fredliga. Men redan i april började delar av de oppositionella också ta till våld vid sidan av de fortsatt fredliga massprotesterna. Lund menar att det är sannolikt att åtminstone en del av detta militära motstånd redan då hade stöd av utländska underrättelsetjänster.

Lund beskriver hur landets och regimens sociala karaktär förändrats innan upproret från att under Bashar el-Assads far ha varit någon sorts ”landsbygdsfokuserad statssocialism” till den nuvarande regimen som han beskriver som en ”auktoritär oligarki med stöd i städernas medelklass och näringsliv” och där landets ekonomiska resurser ”omfördelades från den partikontrollerade offentliga sektorn, till några tiotal familjer i maktens omkrets” . Samtidigt fick ”landsbygdens folk och fattiga stadsbor se sin del av kakan krympa”. Det är ju en beskrivning som till sitt innehåll om än inte till sin lokala form går igen i större delen av världen under nyliberalismens era. Men Lund beskriver i en mängd detaljer och mycket konkret hur det yttrade sig i Syrien och hur det är en nödvändig del av förståelsen av det som händer. Det blir i hans beskrivning begripligt och naturligt att det är de socialt missgynnade: ”unga män från dessa landbygdens avkrokar och utkanter som har fyllt leden i de stora demonstrationerna och som har utgjort de första och de flesta rekryterna till Syriens rebellgrupper.”

Den 7 maj 2012, under brinnande inbördeskrig, hölls val till parlamentet som en sorts försök till eftergift från regimen, men i en form som motsvarade regimens sanna natur. Enligt regimen deltog 51 procent i valet av 21 olika partier som samtliga stödde Assad och där Baathpartiet erövrade 133 av 244 platser. Det var fler antal mandat än man någonsin tidigare tilldelat sig själv. Trots denna typ av farsartade falsarier så fanns och finns ett stöd för regimen bland många grupper. Så är det ju ofta. Det är sällan diktatorerna är helt ensamma och isolerade utom just innan de faller. Lund beskriver hur miljontals syrier visserligen sympatiserade med oppositionella mål om demokrati men samtidigt inte var beredda att riskera sina liv för ”oklara frihetslöften och en rörelse utan klara ledare”:

Rädslan för politiskt och ekonomiskt kaos, för islamism och hämndaktioner var regimens viktigaste rekryteringsmedel. Det gällde särskilt bland de religiösa minoriteterna. De flesta av Syriens alawiter och de flesta kristna och druser verkade vid början av 2012 stödja den syriska regimen.

Lund beskriver hur den religiösa faktorn redan från början är avgörande: ”Protesterna spreds först och var starkast i sunnimuslimska områden. Sociala och politiska protester fick en islamisk form”. Efterhand som våldet trappades upp ökade sedan polariseringen enligt etniska och religiösa tillhörigheter bara mer och mer.

En stor del av boken ägnas åt att beskriva oppositionen och dess olika delar: både den tidigare (gamla oppositionen) av sekulära demokrater, liberaler eller socialister och den nya unga rörelse som växte fram utan varken stöd eller kontroll från den självutnämnda oppositionsledningen i utlandet. Lund beskriver upproret som ett ”ledarlöst uppror” och berättar samtidigt om hur människor längst ner i samhället varit tvungna att börja bygga upp alternativa institutioner för att ta hand om sådant som sjukvård eller utbildning. Han berättar om de olika motsättningarna inom den officiella oppositionens olika delar och om skillnader i synen på våld, förhandlingar med regimen eller militärt ingripande från väst. Till exempel ansåg enligt Lund ”gamla vänsterdissidenter” att en militarisering av revolutionen skulle leda till religiösa konflikter- I detta verkar de ju ha fått rätt.

Lund beskriver också framväxten av FSA (Fria Syriska Armén) som knappast var en enhetlig armé trots påståenden från olika ”ledare” som befann sig i Turkiet. De allra flesta enheter var självständiga och helt lokalt organiserade. Dessa ”bataljoner inom FSA” präglades enligt Lund också efterhand ”alltmer av fundamentalistiska och sunni-sekteristiska drag”. De fick också militärt och ekonomiskt stöd från Saudiarabien, Qatar och Turkiet och islamistiska predikanter och politiker runt om i världen. Lund beskriver också tillströmningen av utländska frivilliga och bakgrunden med de rörelser och personer som lett fram till den s.k. Islamiska Staten (IS).

Kurdernas speciella situation som folk i Syrien och deras olika organisationer och roll i politiken beskrivs också utförligt. Enligt Lund blev efterhand den syriska grenen av PKK: Demokratiska enhetspartiet (PYD) och dess milis YPG, den dominerande organisationen bland kurderna. PYD skilde sig från den övriga syriska oppositionen bland annat i att deras propaganda i stort sett var fri från religiös retorik och i sin feminism (!). Dessutom hade de en lång historia av militär kamp.

Lund är själv mycket sparsam med politiska slutsatser eller förslag. Han beskriver istället situationen så mörk och komplicerad som den är.

På slutet av boken ställer han rakt ut frågan om det finns något hopp utan att egentligen riktigt besvara den. Han talar om en fredslösning som han tror att miljontals syrier skulle stödja ”om de stridande sidorna och deras utländska sponsorer bara kunde enas”. Ett stort problem är naturligtvis diktaturen. Som han skriver:

Det är svårt att se hur en förhandling skulle kunna utmynna i att Bashar el-Assad lämnar makten, om han inte kan tvingas till det, utan att Syrien går under. Det är lika svårt att föreställa sig en lösning där han finns kvar som president.

Ja, vad kan man då tänka?

Att fortsätta försvara diktaturen bakom tal om folkrätten som en del gör, är ohållbart och oförsvarligt. Men att hitta en opposition att stödja som står för ett genuint demokratiskt alternativ tycks inte heller lätt. Dessa grupper är alltför små, svaga och förbisprungna av utvecklingen. De förtjänar förvisso vårt stöd, men de kommer inte  ens på medellång sikt att kunna bidra till en förändring. De starkaste och bäst beväpnade strävar uppenbarligen inte efter att ersätta Assad-diktaturen med demokrati. Att tala om stöd till oppositionen utan att precisera vilka grupper det gäller eller vad man tror sig uppnå med det, håller alltså inte heller.

Att få slut på striderna framstår som oerhört viktigt, för att få slut på lidandet och för att ge de militärt svaga demokratikämparna en större chans. Alla sätt för att strypa vapenmånglandet och införseln av vapen måste välkomnas. Utan dessa vapen kan inte kriget fortgå. Men när det gäller att tjäna pengar på vapen, vet vi att inte ens liberaler eller socialdemokrater här i Sverige är beredda att avstå. För även om det mest är vapen från USA som används så finns där även svensktillverkade vapen. Att hoppas på ett avslutande av stridigheterna på kort sikt känns svårt.

Den enda kraft som har en militär styrka och står mot både de reaktionära och sekteristiska sunni-muslimska grupperna och Assadregimen tycks vara kurdernas miliser. Mycket olika sorts kritik kan riktas mot PKK-PYD för vad de gjort och för vad de gör eller är. Men i den situation där vi har att konfrontera två olika monster: Assad-diktaturen och IS, borde valet vara lätt. Kurderna i Syrien slåss för sin existens, för sin rätt som folk. De slåss både mot religiös extremism av värsta slag och mot diktaturen Assad. Deras alternativa samhälle framstår jämfört med IS skräckvälde som en dröm. Om några i denna situation borde få militärt understöd och hjälp (från dem i väst som kallar sig demokrater) så är det kurderna.

Intressant?

Läs andra bloggar om Syrien

 Recension i Clarté