Jag har tidigare skrivit om JB-koncernens konkurs på den här bloggen. I dagens Uppsala Nya tidning (141010) kan man läsa en artikel om hur det gick när man la ner. Sex av de skolor som las ner av JB togs över av Stadsmissionens skolstiftelse, bland annat här i Uppsala. Stadsmissionens skolstiftelse som är ickereligiös och politiskt obunden driver sina skolor utan vinstuttag, man återinvesterar allt överskott i skolan.

Det här är alltså en friskola, som visar att Jan Björklunds ständiga tjat om att det inte går att driva friskolor utan vinst, helt enkelt är fel. Även detta har jag skrivit om tidigare.

Men det är inte bara så att det är möjligt att driva skola utan vinst. Självklart blir det då också mer pengar över av våra skattepengar till det de var tänka för, själva verksamheten. På den f.d. JB-skolan, som numera heter Grillska gymnasiet, säger t.ex. läraren Malin Mattsson att de nuvarande ägarna är ”mer villiga att investera tid och pengar i elevernas framtid” och att man nu har ”utrustning så att det räcker åt alla elever”. Något som inte var fallet tidigare. Enligt rektorn har man nu fått en miljon kronor till investeringar.

Att bemanningen generellt är lägre på friskolorna än på de kommunala skolorna är ganska självklart. Den största utgiftsposten är lönekostnader. Därför är lägre bemanning det avgörande sättet för att kunna ta ut (och öka) vinsten. Naturligtvis försöker man även att dra ner på andra kostnader. Inom den skattefinansierade men privata välfärden har det förekommit en hel del kända exempel på vilka skrämmande konsekvenser dessa åtstramningar för att uppnå maximal vinst lett till. Vem minns inte knäckebrödsskandalen till exempel?

Ändå är inte de flesta friskolor usla. Tvärtom väljs de av en hel del barn/ungdomar/föräldrar och uppfattas som bra, trots att bemanningen är lägre. Hur hänger det ihop? Björklund och andra som vill behålla det extrema svenska exemplet (extremt därför att vi bara delar det med Chile) hänvisar alltid till denna valfrihet och de nöjda barnen/föräldrarna. Det första som man kan säga om det är att hela den skattefinansierade skolsektorn (eller välfärdssektorn för den delen) måste ses som en helhet. Pengar som försvinner ut från denna verksamhet är förlorade pengar för sektorn som helhet oavsett om de försvinner ut från en skola där brukarna är nöjda. Dessa pengar skulle ha kunnat användas där behoven är som störst. För det är ju detta med behoven som det handlar om. De är olika. En del barn/elever behöver mer stöd av olika slag än andra. En otrevlig baksida av valfriheten är att den sociala segregering som redan ökat i boendet ökat än mer genom det fria skolvalet. Föräldrar med en högre social position väljer bort den lokala skolan om där finns många barn som behöver extra stöd. På många friskolor samlas därför barn som helt enkelt kräver lägre resurs. Där går det att göra vinst samtidigt som de kommunala skolorna i fattiga förortsområden får fortsätta att slita mot allt sämre odds. Genom att inte se skolsektorn som en helhet trollar man bort denna problematik.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om skolan, vinst i välfärden