Igår skrev jag om den svenska marinens, pressens och Nato-anhängarnas ubåtsjakt.

Vinner den som skriker högst?

Ett vanligt och stort problem med den här typen av händelser och mediekampanjer är att det är de stora och högljudda osanningarna som stannar kvar i de flestas minne. När falska påståenden i efterhand visar sig vara just falska så lyckas de inte alltid ta död på den bild som först skapades.

Kanske blir det så också med det påstådda nödsamtal på ryska som Svenska Dagbladet den 18 oktober påstod hade skickats från Stockholms skärgård eller med den krypterade radiotrafik mellan en sändare i skärgården och en sändare i Kaliningrad, som de också gick ut med.

Nu visar det sig enligt en artikel i DN att något ryskt nödsamtal aldrig har förekommit i Försvarsmaktens utredning. ”Handlingen existerar inte, enligt Försvarsmakten”.

Jag vill åter uppmana till att se Maj Wechselmanns film från början av 1980-talet. Det finns mycket som går igen.

Intressant?

Läs andra bloggar om ubåtsjakten