1 maj 2021 – och lite att minnas

Som du väl vet och förstår så ställs de fysiska 1 maj-tågen in även i år.

Jag har skrivit om 1 maj-firandet ur olika synvinklar flera gånger sedan denna blogg startades för snart tio år sedan. Tänkte tipsa här om några äldre inlägg. Klicka på länkarna och läs.

Förra året hade jag rotat lite i det historiska 1 maj-firandet i Uppsala. Då visade det sig att det faktiskt inte var första gången sedan starten för 130 år sedan som 1-majtågandet ställdes in, vilket lär oss bland annat att vägen framåt aldrig är rak och enkel, men däremot möjlig.

En annan sak är att 1 maj som helgdag inte får vara ifred för angrepp från olika högertyper. Människor som definitivt själva representerar ett ”särintresse” angriper 1 maj med detta argument och talar för en fördemokratisk enhetskultur där vi firar kungen.

Bland dessa argument mot 1 majfirandet har även gjorts försök med ”rent ekonomiska” argument.

Konservativa människor talar ofta om vikten av traditioner. De vill dessutom ofta tvinga på alla andra de traditioner som de själva uppskattar. För oss som är socialister och känner oss hemma i arbetarrörelsen finns naturligtvis också traditioner. 1 maj är en av dem. Vi vill gärna samla så många som möjligt. Däremot varken kan eller vill vi tvinga några att delta i denna tradition.

I år blir det alltså extra svårt. Vi måste fortsätta att hålla oss hemma och träffa få andra. En sak som vi kan göra och som sprids som idé är då att ”visa rött” hemifrån genom att till exempel hänga ut ett rött tyg från något fönster.

Själva firandet får bli digitalt. Det som jag känner till är att Vänsterpartiet centralt har ett livesänt förstamajfirande med musik, kultur olika gäster och tal av Nooshi Dadgostar. Det börjar kl. 11:45 och du kan följa det på den här länken.

Vänsterpartiet i Uppsala kan du följa från kl. 14:00 på den här länken. Där kan du bland annat lyssna till musik av  Jimi & Coste Apetrea och Kaya Ålander.

Om du som läser detta har andra tips vad gäller digitala 1maj-firanden så hör dig!

21 procent i lönehöjning

Jag läser i en liten notis i tidningen om en lönehöjning på 21 procent. För många i slitsamma yrken med en lön på till exempel 25 000 kronor i månaden så skulle en ökning med 21 procent vara lika välkommen som ovanlig. Det skulle vara en ökning med 5 250 kronor. Något jag skulle önska alla undersköterskor i vården till exempel.

Men nu är det ju det här med procenten. Det är skillnad på vad vi utgår från. I den här notisen handlade det om vd:n för PostNord Annemarie Gardshol som fått denna höjning. För henne innebar det en löneökning på 125 000 kr i månaden. Hennes ökning är därmed nästan lika stor som hela lönen för regiondirektören Johan von Knorring, som jag skrev om i november/december. Hans lön på 150 000 i månaden var väl tilltagen, tyckte jag och säkert många sjukhusanställda. Men framstår i jämförelse som blygsam.

VD:n för PostNord har genom sin lönehöjning kommit upp i en månadslön på 708 333 kronor. Undrar hur många brevbärarlöner det går på den summan?

När jag läser om den här typen av löner så tänker jag ofta att min fantasi är för begränsad för att kunna föreställa mig vad en människa gör med så mycket pengar varje månad. Jag känner mig övertygad om att inte någon människa egentligen behöver så mycket pengar. Dessutom finns alltmer undersökningar som visar sambandet mellan hög lön, hög konsumtion och en tärande livsstil som bidrar till miljömässiga och klimatmässiga problem.

En av dem som sätter lönen för PostNords vd är styrelseordföranden Christian Jansson. Han säger att de med denna lönehöjning har rättat till vd:s lön vid anställningen 2019, så att den nu är ”korrekt marknadsmässig”. Tyvärr verkar det alltid som att det som är ”korrekt marknadsmässigt” innebär att en del verkligt viktiga men lågavlönade yrken kommer fortsätta att vara lågavlönade, medan andra till exempel vd-jobb kommer vara extremt välbetalda. Därför skulle jag föredra en lönesättning som istället utgick från vad de flesta människor tycker vore rimligt och från vad vi behöver.

Och jämföra kan vi alltid, både uppåt och nedåt. Den statliga bolagschef som har högst lön är vd:n för Vattenfall. Där är lönen 1 319 500 kr i månaden. Och som du väl också vet så kommer vi upp i ännu mer svindlande summor ifall vi söker oss till det privata näringslivet. Jag har ju skrivit om det förut.

Men naturligtvis kommer det inte bli något stopp för s.k. marknadsmässig lönesättning, ökade klyftor och svindlande månadslöner för några få så länge alltför många följer och röstar på olika högavlönade profeter. Som till exempel den mest välbetalda som är moderaternas Ulf Kristersson med en månadslön 2020 på 175 000 kr i månaden, KD:s partiledare Ebba Busch med 142 000 kr i månaden eller SD:s Åkesson som visserligen enligt SvD är hemlig med sin lön men 2017 skattade för en lön på 106 000 kr i månaden.

Här avviker Vänsterpartiet på ett positivt sätt. Partiledaren Nooshi Dadgostar får i dag ut ca 29 600 kronor i månaden efter skatt och den särskilda partiskatten. På partiets hemsida förklarar man det så här:

För att inte klyftan ska bli för stor mellan de folkvalda och folket de representerar vill Vänsterpartiet att riksdagsledamöternas arvoden sänks. Vi har också en partiskatt som innebär att alla som företräder Vänsterpartiet betalar en viss andel av sitt arvode till partiet istället för att behålla alla pengarna själva.

29 600 kr i månaden är också en lön som det går att leva bra på. Så himla mycket mer ska väl inte någon behöva, ens om de är höga chefer?

Vem tar kostnaderna och vem tar vinsten?

….offentliga investeringar och internationellt samarbete gav oss Covid-19-vaccinerna.

(forskargruppen från Universities Allied for Essential Medicines UK)

I den förra bloggen citerade jag en fråga ur Läkare utan gränsers tidskrift Direkt:

…vem äger egentligen ett vaccin? Är det länderna som satsar miljarder på grundforskning och stöd till läkemedelsbolagen? Bolagen som tar forskningen vidare, genomför kliniska studier och ror alltsammans i hamn? Är det folket, i egenskap av skattebetalare?

Att utvecklingen av läkemedel inte enbart bekostas av de stora läkemedelsföretagen själva är ju självklart. Men ungefär hur fördelar sig utgifterna?

Nu läser jag en intressant artikel i Guardian om hur kostnaderna för att ta fram Astra Zenecas covid-19-vaccin fördelat sig. En forskargrupp från Universities Allied for Essential Medicines har försökt få fram siffror om detta. Med hjälp av två olika undersökningsmetoder kunde forskarna identifiera källan till hundratals miljoner pund forskningsbidrag från år 2000 och framåt för publicerat arbete om vad som så småningom skulle bli den nya tekniken, liksom för finansieringen av slutprodukten. Att spåra pengarna var och är naturligtvis inte någon lätt sak och forskargruppen säger att ingen av de två metoder som de använt ger ”den fullständiga bilden”, men att det ändå går att slå fast att ”majoriteten av finansieringen för vaccinet kom från regeringar, universitet eller välgörenhetsorganisationer snarare än från industrin”:

Den överväldigande majoriteten av pengarna, särskilt i de tidiga stadierna av forskningen, kom från brittiska regeringsdepartement, brittiska och amerikanska vetenskapliga institut, Europeiska kommissionen och välgörenhetsorganisationer inklusive Wellcome Trust.

Enligt forskarna handlar det om att minst 97 % av finansieringen av Oxford / AstraZeneca Covid-19-vaccinet kommer från skattebetalare eller välgörenhetsfonder. Branschfinansieringen uppgick bara till 2,8 %.

Så här såg finansieringen ut:

Förstatliga läkemedelsindustrin

Denna undersökning handlar alltså om det brittisk-svenska Astra Zeneca. Siffrorna kan se mer eller mindre annorlunda ut för andra läkemedel och bolag. Ändå är det sannolikt så att skattebetalarna och andra finansiärer står för en väsentlig del av kostnaderna för att ta fram läkemedel. Att den slutliga kontrollen över läkemedel ligger hos dessa stora bolag är ett problem i sig genom att det står i motsättning till att fördela efter behov. Men att de dessutom tar hand om hela vinsten trots att de bara till en mindre del finansierat produkten pekar för mig i en tydlig riktning.

På 1970-talet krävde SSU att läkemedelsföretagen skulle förstatligas. Det är sällan jag hör det kravet nu. I en artikel i Aftonbladet för tre år sedan sa Peik Gustafsson, överläkare vid barn- och ungdomspsykiatriska kliniken i Malmö, att:

Bäst vore om man kunde förstatliga läkemedelsindustrin. Men ett problem är att det är stora multinationella företag som dominerar marknaden.

I samma artikel invände Petra Jonvallen, projektledare på Riksrevisionen:

Om staten skulle tillverka medicin, då skulle hälsa styra tydligare när medicinen tas fram, inte vad man tjänar pengar på. Men frågan är vem som då skulle finansiera forskningen? Jag har svårt att se att det skulle var möjligt att förstatliga industrin, i dagens politiska klimat.

Projektledarens oro för bristande forskningsfinansiering verkar mot bakgrund av denna brittiska undersökning ganska överdriven. Däremot har hon ju rätt i att ”dagens politiska klimat” är ett problem.

Vaccin och solidaritet

Vi är nu många i Sverige som går och väntar på att få bli vaccinerade mot covid. Hur organiseringen av detta sköts, till exempel i region Stockholm, är vi många som undrar över. Ändå känner nog de flesta av oss en sorts förtröstan i att vi kommer bli vaccinerade inom en inte alltför lång tid. Men hur ser det ut i världen?

I februari skrev jag en blogg om ”det faktum att den rika delen av världen har kapat åt sig av vaccinerna.” och att det inte bara var omoraliskt utan också dumt ”eftersom pandemin är global och inte kommer stoppas förrän det sker globalt”. Eller som det uttrycks av Världshälso-organisationen WHO: ”With a fast-moving pandemic, no one is safe, unless everyone is safe”.

I en artikel i Läkare utan gränsers fina tidskrift ”Direkt” (nr 1/2021) går det att läsa mer om detta.

Där framgår bland annat att ”länder med totalt 16 procent av världens befolkning har köpt 60 procent av tillgängligt vaccin”. Och att ”priset på de vaccin som ställts till låginkomst-ländernas förfogande hittills varit betydligt högre än vad EU och andra rikare länder får betala”.

I artikeln citeras Matti Sällberg, professor på Karolinska institutet, som i SVT:s Ekonomibyrån i januari sagt att: ”Klart att några blir rika på vaccinet och jag hoppas verkligen det. Det är ju ett tecken på att det fungerar”.

Mot detta synsätt ställer artikelförfattaren frågan:

…vem äger egentligen ett vaccin? Är det länderna som satsar miljarder på grundforskning och stöd till läkemedelsbolagen? Bolagen som tar forskningen vidare, genomför kliniska studier och ror alltsammans i hamn? Är det folket, i egenskap av skattebetalare?

Det är minst sagt rimliga frågor. Men det stora problemet med att privata kapitalägare kan bli så rika på medicin – trots att samhället och skattebetalarna varit med och gjort produkterna möjliga – är ändå inte främst deras vinster, utan vad vinstdriften leder till. Det finns en fördelningsmekanism inrättad av WHO som heter Covax. Enligt den skulle alla anslutna länder få tillgång till vaccin. Tillgången skulle ske efter behov inte efter resurser. Men det är ju uppenbart att när produktionen av medicin domineras av ett antal stora företag med maximal vinst som mål så sker inte tilldelningen efter behov.

Pieter-Jan van Eggermont som är humanitär rådgivare på Läkare Utan Gränser påpekar att bolagen blir rika för att de lyckas förhandla fram ”särskilt förmånliga avtal och privilegier”.

Kate Elder, vaccinexpert på Läkare Utan Gränser understryker också att ”den här pandemin är inte över innan den är över för alla, överallt”. Hon vädjar därför till läkemedelsbolagen:

För att säkerställa att alla får tillgång till vaccinen måste läkemedelsbolagen göra det rätta och inte sätta ett orimligt pris på sina produkter. De borde inte sko sig på den här pandemin. De borde inte heller ta patent på de verktyg som behövs i kampen mot covid-19 utan tillåta produktion av mer prisvärda varianter av vaccinen.

Tyvärr tror jag inte att de stora läkemedelsbolagen frivilligt bryter med sin egen vinstlogik. För detta krävs nog inget annat än att tillverkningen och kontrollen tas över av samhällena, socialiseras ”helt enkelt”.

Istället för vinst som överordnat mål

Det finns definitivt olika grader av egoism hos olika rika länder och EU är inte värst. Men själv känner jag bara till ett enda land i världen som bryter med den kapitalistiska logiken och utformar såväl sjukvård som medicinförsäljning utifrån solidariska principer. Det är Kuba. Om du är en sådan som direkt studsar till när du läser att jag framhåller Kuba så vill jag dels hänvisa till en blogg som jag skrev när Fidel Castro hade dött (Castro, demokratin och Kuba) som resonerar lite mer generellt om Kuba. Men jag vill också hänvisa till en nyutkommen bok skriven av Louise Österlin: Kubas läkare – ut till världens alla hörn. Den berättar ingående om alla delar av Kubas framgångar på sjukvårdsområdet framförallt om den solidariska internationalismen med läkar- och sjukvårdsbrigader som reser ut i världen. 2019 var antalet läkare i Kuba 97 202. Av dessa arbetade 28 729 läkare ute i tjänst i 59 andra länder.

I boken beskrivs bland mycket annat hur Kuba började utveckla sin bioteknologi på 1990-talet och att deras produktion av vaccin, mediciner och andra farmaceutiska produkter idag är en av de snabbast expanderande i hela världen. För kubanska medborgare innebär det att det finns mediciner som antingen är gratis eller mycket billiga. Och till fattiga länder säljer Kuba i solidarisk anda dessa produkter till mycket låga priser. När det gäller export till rika länder tar Kuba däremot betalt utifrån marknaden och får på detta vis in välbehövliga pengar till statskassan som kan användas inom den egna hälsovården. De gör alltså tvärtom mot de ”prismekanismer” som beskrevs ovan i tidskriften Direkt.

Som enda Latinamerikanska land har Kuba också utvecklat vaccin mot covid vilket du kan läsa om i en artikel av Helen Yaffe.

Beställ boken ”Kubas läkare – ut till världens alla hörn” från svensk-kubanska föreningens butik. Boken är på 248 sidor, rikt illustrerad med foton och kartor. Pris 120 kronor plus porto.

Almegas ”etiska problem”

I skollagen (kap 1 4§) står det:

I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen.

Skolan ska alltså enligt lagen kompensera för skillnader. Det innebär att resurser måste fördelas efter behov. Det brukar sägas att vi ska sträva efter en likvärdig skola för alla.

Men nu finns det alltfler undersökningar som visar att likvärdigheten minskar inom det svenska skolväsendet, att barns sociala bakgrund slår igenom hårdare än förut när det gäller skolresultat.

Därför tillsatte regeringen en utredning om en mer likvärdig skola. Uppdraget var ”att analysera och föreslå åtgärder för att minska skolsegregationen och förbättra resurstilldelningen till förskoleklass och grundskola”. Syftet ”att öka likvärdigheten inom berörda skolformer”.

Till utredningar lämnas det svar i form av s.k. remisser. En organisation som lämnat remiss är Friskolornas arbetsgivarorganisation Almega. Av deras svar framgår att de faktiskt inte står bakom det ovan citerade stycket i skollagen, trots att även de säger sig vara för en likvärdig skola som de definierar som ”att även elever med svagare bakgrund ska kunna få utbildning av hög kvalitet”. Men skriver samtidigt att de ”ser etiska problem” med ett kompensatoriskt skolsystem. De anser i klartext att bara ett system där plånboken styr blir rättvist, eller med deras ord:

Ekonomisk omfördelning mellan elever bryter mot idén om den universella välfärden, och kommer göra att de skattebetalarna blir mindre intresserade av att bidra till en välfärd som inte alla har lika tillgång till, och där de som har goda förutsättningar tvingas stå tillbaka för de som har sämre förutsättningar. En svår etisk fråga är om elever till föräldrar som bidragit till att finansiera välfärden ska tvingas stå tillbaka för elever till föräldrar som inte bidragit till att finansiera välfärden, eller som till och med är en kostnad för välfärden

Istället för att fortsätta skriva här rekommenderar jag dig att klicka och läsa vidare om detta i ett mycket välskrivet blogginlägg av Johan Enfeldt, där jag själv stötte på dessa uppgifter. Han argumenterar mycket bra gentemot Almegas syn.

PåskLambertz med kladdkaka

I veckan kallade den före detta justitiekanslern Göran Lambertz till ”presskonferens” utanför sitt hem här i Uppsala. I riksmedier kunde vi där höra honom skratta glatt åt sin vana att ”kladda” på kvinnor.

Idag Långfredag 2 april genomförde ett antal upprörda kvinnor en tyst protest på samma plats. I skift med två kvinnor i taget, en kvart var, från kl. 8:00 till 16:30, stod de där med skyltar där det stod:

”SLUTA KLADDA!”

Arrangörerna säger att de inte orkade gå runt och vara ledsna och arga ensamma. Istället började de prata med varandra. 

Här kan du läsa mer om deras tankar

Här ett kort inslag i radions P4

Här ett inslag på SVT

%d bloggare gillar detta: