Vad vi behöver i Sverige är en bred samling mot alla former av rasism. Rasism mot såväl personer med utländsk bakgrund som mot personer med svensk bakgrund.

Ovanstående citat är ett yttrande som många av oss skulle kunna ställa oss bakom, mot bakgrund av de senaste årens, men framförallt den senaste tidens händelser. Men när man vet att det sägs av Mattias Karlsson från SD:s partiledning i en artikel i SvD då känner man sig för en stund mållös.

SD är ett parti som tar sin utgångspunkt i faktiska och ökande problem såväl som myter, lögner och överdrifter. När de beskriver problem, talar de aldrig om klassklyftor, omfördelningen till dem som har eller omfördelningen från den offentliga sektorn till den privata genom välfärdens privatisering och nedmontering.  Deras huvudsakliga förklaring till de problem vi har i Sverige idag är istället det faktum att människor har flytt eller invandrat till Sverige och att en del av dessa människor är muslimer. De talar aldrig om raser som de gammaldags rasisterna eller de nuvarande nazisterna. De talar istället om ”kulturer” som sägs stå emot varandra. Spjutspetsen riktas mot människor som de definierar som muslimer. Det är den mer moderna formen för rasism som finns på många håll runtom i Europa i partier som SD samarbetar med.

Men SD-ledarens yttrande är en del av en argumentation för varför de väljer att ställa sig utanför den mycket breda demonstration som ordnas på Kärrtorps Idrottsplats i Stockholm imorgon kl 12. Han säger:

Vi tycker att det är fruktansvärt att en nazistisk våldsgrupp attackerade demonstrationen i förra veckan. Det är bra att människor protesterar mot detta. Problemet är emellertid att organisationen som arrangerar demonstrationen i Kärrtorp inte tar avstånd från politiskt våld som princip.

Erik Almqvist på gatan med järnrör

Almqvist i riksdagen

Samtidigt som även denna argumentation känns magstark för att komma från SD så är det samtidigt en argumentationen de faktiskt inte är helt ensamma om.  Många borgerliga debattörer brukar kräva att vänstern ska ”ta avstånd från våld” och mena att man inte gör det tillräckligt. I exempelvis lördagens P1-intervju med Jonas Sjöstedt pressas han hårt i just denna fråga.

Man brukar dessutom hävda att det inte är någon skillnad på våldet från vänster och höger. Men detta är oavsett vad man tycker om ”vänstervåld”, helt enkelt fel. Petter Larsson beskriver det så här i Aftonbladet:

Skadegörelse kontra massmisshandel. Det är rätt typiska exempel på hur olikartade brotten i rörelserna ofta ser ut.

Bloggaren Svensson uttrycker skillnaden på ett annat sätt:

Högerextremister begick 14 politiska mord åren 1999-2009. Vänstern noll.

De borgerliga debattörer och journalister som kräver att vänstern ska ta avstånd vill själva dessutom framstå som om man aldrig någonsin har stött eller förordat våld någonsin eller någonstans. Det som är sant är att de inte är för våld i hemmet.  De är heller inte för gatuvåld annat än när det utövas av poliser. Men de är definitivt inte mot våld när det utövas av stater som man är vänligt inställda till. De har heller inte något emot att bidra till våldsutövning i statlig tjänst ifall man kan vara med och tjäna pengar på det genom svensk vapenexport. Jag vet att de inte tycker att denna jämförelse är rättvis. Men våld är alltid våld. Skillnaderna finns i vilket våld som vi anser är berättigat.

Våld är avskyvärt oavsett om det handlar om gatuvåld, våld i hemmet eller krig. Det förstör både dem som drabbas och dem som använder det. Mest drabbas alltid de med minst makt. Men det är få av dem som säger att de är emot våld som aldrig någonsin i någon situation kan acceptera våld. Själv anser jag till exempel att det våld som Nelson Mandela förordade från ANC:s sida gentemot apartheidregimen var ett rättfärdigt och fullt begripligt våld. Jag vet inte om det på något avgörande sätt bidrog till störtandet av systemet, men att fördöma det från moralisk synpunkt kan jag inte göra. Däremot tror jag att det våld som utövades av den kubanska staten till exempel 1988 i Angola (slaget vid Cuito Cuanavale) då man drev tillbaka de sydafrikanska styrkorna inte bara var ett solidariskt stöd till kampen mot apartheid utan att det också bidrog till dess fall.

Men i Sverige idag då? Jag tror att om vi är tillräckligt många som står enade tillsammans så har det nazistiska våldet inte någon chans. Det är så vi motar  rasismen och högerextremismen, genom att vara många tillsammans, inte genom smågruppers motvåld, med metoder som i flera fall varken är moraliskt eller rationellt försvarbart.  Men om vi är många och enade då kan vi upprätta fred på våra gator enbart genom att vi är så många fler helt enkelt.

Men så är det inte alltid. Det är inte alltid vi är många och tillsammans. Ibland, som i Kärrtorp här i veckan, så var de många, men ändå inte tillräckligt många. Ibland är vi också helt ensamma. Det är inte heller alltid så att polisen gör eller kan göra sitt jobb, när det gäller att försvara människor. Det gäller ju både i förhållande till nazibusar och vanliga kriminella. Då blir nödvärn nödvändigt. Så har jag fått uppfattningen att det var i Kärrtorp när nazisterna attackerade. Polisen räckte helt enkelt inte till. Människorna som var på plats blev tvungna att själva driva bort nazisterna. Det lyckades de tydligen med.

Imorgon ska jag åka till Stockholm och Kärrtorp. Jag tror att vi kommer vara väldigt många och jag tror att det kommer vara mycket fredligt och vänligt.

Intressant?

Media: SVT.Debatt1

SVTDebatt2