Några positiva glimtar från 2013

När man avslutar ett år och går mot ett nytt så passar det med krönikor. Det finns det ju gott om i andra media. Så jag tänkte inte försöka göra en sådan. Istället letade jag i min egen blogg. Men inte för att få en bild av allt som hänt under 2013 utan för att söka efter positiva och hoppingivande händelser. Jag skriver ju ofta när jag blivit upprörd över något. Då är kanske det jag skrivit inte alltid så positivt eller hoppingivande. Jag letade alltså istället efter de positiva händelserna och skrivningarna.

Här är något av det jag hittade under 2013:

Det började verkligt positivt i januari med några glada nyheter om sol och vind som berättade om hur användningen av dessa energikällor ökar kraftigt.

En positiv artikel var också den om de fina kejsarpingvinerna vars flockbeteende vi har mycket att lära av. En artikel som egentligen handlade om en bra bok om hur man kämpar för sin rätt på arbetsplatserna.

Att det finns statschefer som vågar gå emot de mäktiga och så förödande storbankerna berättade jag också i början av året.

En liten lokal information som i alla fall jag tycker är positiv var att 80 procent INTE valde vinstskolor vid gymnasievalet i Uppsala. En annan positiv lokal händelse var det faktum att personalen på Akademiska sjukhuset här i Uppsala fick nog av nedskärningar och började protestera.

Under mars växte protesterna mot REVA, det projekt för att utvisa papperslösa, som på regeringens uppdrag dragits igång av polisen. Här i Uppsala hade vi en stor och fin samling på Stora torget.

Med de allt fler skandalerna kring olika typer av vinstdriven verksamhet i välfärden blev argumenten för en välfärd utan vinst allt större. Riktigt tungt blev det när t.o.m. Kungliga vetenskapsakademin blandade sig i diskussionen. Det visade sig också vid opinionsundersökningar att folket till skillnad mot de flesta politiker var emot vinst i välfärden. Därför började också en rörelse – Folkkampanjen för gemensam välfärd – att byggas upp.

I Stockholmförorten Alby kämpade människor mot utförsäljning och kraftiga hyreshöjningar. De fick stöd av en politiker, Jonas Sjöstedt, som deltog i en av deras demonstrationer.

Vi hade ju en skön och vacker sommar. Själv var jag mycket på min kolonilott. Jag skrev om mitt lilla ”paradis” om kolonilotter och om stadsodling i Berlin.

Björklund och andra vinstanhängare fortsatte att hävda att det inte går att driva välfärdsföretag utan vinst. Men de motsades av en organisation just för icke-kommunala skolföretag som drivs av idéer istället för vinstintresse.

Till hösten hade Folkkampanjen mobiliserat i flera veckor och samlade 700 personer på Stora torget. Där var många fina och bra tal och en varm stämning.

Året avslutades ju – verkade det först – på ett mörkt sätt, när en folklig samling mot tilltagande nazistbus i Kärrtorp angreps av ett gäng nazister. Men de fick verkligen svar på tal genom den kraftiga samling där mellan 16 – 20 tusen människor kom till Kärrtorp för att försvara demokratin.

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

HOPPAS NI FORTSÄTTER FÖLJA DENNA BLOGG.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om år 2013

Jesus födelsedag

Idag är det juldagen, dagen för Jesus födelse, den dag som vår tideräkning sägs utgå från. Men enligt forskningen är det tydligen inte så sannolikt att detta skedde denna dag år noll eller ens denna tid på året. Oavsett detta spelar de rörelser, ledare och institutioner som utgår från tron på huvudpersonen fortfarande en stor roll i världen, på gott och på ont.

Tydligen finns det förutom evangelierna (som är skrivna mer än 70 år efter Jesus) inte så många källor till den historiske Jesus förutom de två samtida historikerna: Josefus och Tacitus.

I det som inom kristendomen kallas för julens glada budskap sägs att Jesus föddes i Betlehem. Hur livet ter sig där för den palestinska befolkningen idag kunde vi läsa i ett debattinlägg i Uppsala Nya Tidning på Julafton skrivet av några kvinnor från Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd. En skrämmande skildring med ett medkännande perspektiv och rättspatos som man skulle önska varit mer dominerande genom kristendomens historia.

Men tydligen anser forskningen  inte heller att Jesus föddes i Betlehem utan i Nasaret som idag är den största arabiska staden i staten Israel och har ungefär 30 kyrkor och kloster så väl som moskéer och mycket gamla synagogor.

Att veta vem den historiska Jesus var eller vad han stod för tycks inte så lätt.

I likhet med många icke levande men upphöjda personer är tolkningarna av budskapet många, det har vi ju kunnat se i nutid när det gällt hyllningarna till Nelson Mandelas gärning. Men när det gäller en person som inspirerat rörelser sedan 2000 år så förstår man ju att möjligheterna till olika tolkningar varit och är enorma.

Enligt den amerikanske forskaren Marcus Borg avrättades Jesus som en politisk rebell. Och det finns ju något klart underdog-upproriskt över en människa som säger att ”det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike” (Matteus 19:24) eller som driver ut månglare ur templet (Lukas 19:45). Medlemmarna i de första kristna församlingarna i Romarriket bestod också av slavar, fattiga och hantverkare. Detta beskrivs för övrigt fint i Vibeke Olssons fantastiska romansvit om Romarriket. Efterhand växte denna kyrka i styrka och makt. Då kunde man också  börja betala sina ”funktionärer” allt bättre. Man fick allt mindre problem med att se de rika passera in i Guds rike eller ha några problem med att låta prästerskapet berika sig. Det är en utveckling som för övrigt mycket påminner om utvecklingen inom arbetarrörelsens två stora grenar.

Själv tycker jag att tanken på den heliga treenigheten är mycket svår att förstå och jag utgår inte från existensen av en gud i det liv jag lever. Jag avvisar inte heller tanken utan är väl snarare en agnostiker som menar att vi inte kan veta.  Framförallt är det inte en fråga som vi bör strida om. Det viktiga är istället att utgå från vad vi gör här och i det liv och på den jord som vi känner. I arbetet mot orättvisor eller för en miljö som gör att jorden går att fortsätta leva på, ser jag olika sorters kristna som gör olika val, ställer sig på olika sidor. Jag vill verkligen att religionen ska vara en privatsak. Jag tycker inte att man ska förakta dem som tror på en gud, men vill inte heller bli föraktad av dem för att jag inte gör det. Jag är för sekularisering. Jag vill inte leva i ett samhälle där någon som helst gudsbok talar om för oss hur vi ska leva våra liv och tvingar oss att följa dess bud.

Intressant?

Om våld och attacken i Kärrtorp.

Vad vi behöver i Sverige är en bred samling mot alla former av rasism. Rasism mot såväl personer med utländsk bakgrund som mot personer med svensk bakgrund.

Ovanstående citat är ett yttrande som många av oss skulle kunna ställa oss bakom, mot bakgrund av de senaste årens, men framförallt den senaste tidens händelser. Men när man vet att det sägs av Mattias Karlsson från SD:s partiledning i en artikel i SvD då känner man sig för en stund mållös.

SD är ett parti som tar sin utgångspunkt i faktiska och ökande problem såväl som myter, lögner och överdrifter. När de beskriver problem, talar de aldrig om klassklyftor, omfördelningen till dem som har eller omfördelningen från den offentliga sektorn till den privata genom välfärdens privatisering och nedmontering.  Deras huvudsakliga förklaring till de problem vi har i Sverige idag är istället det faktum att människor har flytt eller invandrat till Sverige och att en del av dessa människor är muslimer. De talar aldrig om raser som de gammaldags rasisterna eller de nuvarande nazisterna. De talar istället om ”kulturer” som sägs stå emot varandra. Spjutspetsen riktas mot människor som de definierar som muslimer. Det är den mer moderna formen för rasism som finns på många håll runtom i Europa i partier som SD samarbetar med.

Men SD-ledarens yttrande är en del av en argumentation för varför de väljer att ställa sig utanför den mycket breda demonstration som ordnas på Kärrtorps Idrottsplats i Stockholm imorgon kl 12. Han säger:

Vi tycker att det är fruktansvärt att en nazistisk våldsgrupp attackerade demonstrationen i förra veckan. Det är bra att människor protesterar mot detta. Problemet är emellertid att organisationen som arrangerar demonstrationen i Kärrtorp inte tar avstånd från politiskt våld som princip.

Erik Almqvist på gatan med järnrör

Almqvist i riksdagen

Samtidigt som även denna argumentation känns magstark för att komma från SD så är det samtidigt en argumentationen de faktiskt inte är helt ensamma om.  Många borgerliga debattörer brukar kräva att vänstern ska ”ta avstånd från våld” och mena att man inte gör det tillräckligt. I exempelvis lördagens P1-intervju med Jonas Sjöstedt pressas han hårt i just denna fråga.

Man brukar dessutom hävda att det inte är någon skillnad på våldet från vänster och höger. Men detta är oavsett vad man tycker om ”vänstervåld”, helt enkelt fel. Petter Larsson beskriver det så här i Aftonbladet:

Skadegörelse kontra massmisshandel. Det är rätt typiska exempel på hur olikartade brotten i rörelserna ofta ser ut.

Bloggaren Svensson uttrycker skillnaden på ett annat sätt:

Högerextremister begick 14 politiska mord åren 1999-2009. Vänstern noll.

De borgerliga debattörer och journalister som kräver att vänstern ska ta avstånd vill själva dessutom framstå som om man aldrig någonsin har stött eller förordat våld någonsin eller någonstans. Det som är sant är att de inte är för våld i hemmet.  De är heller inte för gatuvåld annat än när det utövas av poliser. Men de är definitivt inte mot våld när det utövas av stater som man är vänligt inställda till. De har heller inte något emot att bidra till våldsutövning i statlig tjänst ifall man kan vara med och tjäna pengar på det genom svensk vapenexport. Jag vet att de inte tycker att denna jämförelse är rättvis. Men våld är alltid våld. Skillnaderna finns i vilket våld som vi anser är berättigat.

Våld är avskyvärt oavsett om det handlar om gatuvåld, våld i hemmet eller krig. Det förstör både dem som drabbas och dem som använder det. Mest drabbas alltid de med minst makt. Men det är få av dem som säger att de är emot våld som aldrig någonsin i någon situation kan acceptera våld. Själv anser jag till exempel att det våld som Nelson Mandela förordade från ANC:s sida gentemot apartheidregimen var ett rättfärdigt och fullt begripligt våld. Jag vet inte om det på något avgörande sätt bidrog till störtandet av systemet, men att fördöma det från moralisk synpunkt kan jag inte göra. Däremot tror jag att det våld som utövades av den kubanska staten till exempel 1988 i Angola (slaget vid Cuito Cuanavale) då man drev tillbaka de sydafrikanska styrkorna inte bara var ett solidariskt stöd till kampen mot apartheid utan att det också bidrog till dess fall.

Men i Sverige idag då? Jag tror att om vi är tillräckligt många som står enade tillsammans så har det nazistiska våldet inte någon chans. Det är så vi motar  rasismen och högerextremismen, genom att vara många tillsammans, inte genom smågruppers motvåld, med metoder som i flera fall varken är moraliskt eller rationellt försvarbart.  Men om vi är många och enade då kan vi upprätta fred på våra gator enbart genom att vi är så många fler helt enkelt.

Men så är det inte alltid. Det är inte alltid vi är många och tillsammans. Ibland, som i Kärrtorp här i veckan, så var de många, men ändå inte tillräckligt många. Ibland är vi också helt ensamma. Det är inte heller alltid så att polisen gör eller kan göra sitt jobb, när det gäller att försvara människor. Det gäller ju både i förhållande till nazibusar och vanliga kriminella. Då blir nödvärn nödvändigt. Så har jag fått uppfattningen att det var i Kärrtorp när nazisterna attackerade. Polisen räckte helt enkelt inte till. Människorna som var på plats blev tvungna att själva driva bort nazisterna. Det lyckades de tydligen med.

Imorgon ska jag åka till Stockholm och Kärrtorp. Jag tror att vi kommer vara väldigt många och jag tror att det kommer vara mycket fredligt och vänligt.Kärrtorp

Intressant?

Media: SVT.Debatt1

SVTDebatt2

Minnet av Mandela.

Nelson Mandela är död och sörjs av människor över hela världen. De mest olika sorters människor som är i en position av att kunna eller behöva uttala sig gör det med positiva ord. Man framhåller hans stora personlighet och betydelse som sammanhållande ledare, att han var en revolutionär frihetskämpe, men framförallt att han i segerns ögonblick utan bitterhet valde försoningens väg. Allt detta är sant. Men det är svårt att inte höja på ögonbrynen inför en del av de personer som nu deltar i hyllningskören. Vi har till exempel:

USA:s förre president George W. Bush som ska åka på begravningen tillsammans med Obama och Clinton. Alla är de representanter för ett land som stämplade Mandela som terrorist ända till 2008 och som alltför länge på olika sätt stödde Sydafrikas regim. Det kan också vara värt att erinra om att Mandela skarpt kritiserade Bushs Irak-krig. Han sa då bland annat:

Det jag fördömer är att en stormakt, med en president som inte har någon framförhållning, som inte kan tänka ordentligt, nu vill störta världen in i en förintelse.

och

Om det finns ett land som har begått obeskrivliga grymheter i världen, är det Förenta staterna. De bryr sig inte.

Sveriges statsminister Reinfeldt deltar också i hyllningskören, men säger inte något om det egna partiets ärelösa historia i förhållande till Mandela, ANC och kampen mot apartheid. Om detta påminner oss istället Åsa Lindeborg i en mycket bra artikel i Aftonbladet.

En annan märklig man i kören (inga jämförelser i övrigt) är Syriens blodige diktator Bashar al-Assad som säger att Mandela var ”en inspiration för frihetskämpar och en läxa för tyranner”. Detta är faktiskt svårt att kommentera.

Det känns då viktigt att påminna om något som Nelson Mandela själv sade efter segern mot apartheid:

I dag är det många som vill vara våra vänner. Men vi glömmer aldrig dem som var våra vänner när vi hade det riktigt svårt.

castromandela2

En av dessa vänner var t.ex. en regim som allmänt hatas i väst, nämligen den kubanska. En kort film om en av grundpelarna i denna vänskap kan du se här. Den handlar bland annat om hur Kuba genom sitt militära stöd till befrielserörelserna i södra Afrika mellan 1975 – 1988 bidrog till apartheidregimens fall genom skyddandet av Angola och Mocambique samtidigt som man bidrog till Namibias befrielse. Läs också mer om detta och kontrasten mellan det kubanska militära stödet till kampen mot apartheid (och därmed för demokrati) och Storbritanniens militära stöd till apartheidregimen i denna artikel.

Störtandet av apartheid var och är en stor historisk framgång. Till detta bidrog både ANC:s och andra rörelsers kamp inne i Sydafrika. Men också den internationella solidariteten, påtryckningarna och pressen från omvärlden. I denna process var Mandela en historisk ledare.

Men som vi vet idag så genomfördes bara ”den ena halvan” av ANC:s program, den som handlade om demokratin. Man lyckades undvika ett blodigt inbördeskrig av den typ som vi kunnat se i Syrien de senaste åren. Men när det gäller den sociala rättvisan befinner man sig snarare ännu längre från målet idag. Den rika vita överklassen lyckades tillsammans med den internationella kapitalismens olika organ som IMF och Världsbanken inte bara bevara sin makt utan dessutom genomföra ett nyliberalt chockprogram. Naomi Klein beskriver mycket bra hur detta gick till och vilka uttryck det tog sig i sin utmärkta bok Chockdoktrinen från 2007 ( s. 247 – 274 om Sydafrika). Rekommenderas varmt!

Detta förtar inte Mandelas storhet eller livsgärning, men det hör till bilden i en sann berättelse om en historisk person. Det visar också vad som återstår. Det förklarar kanske också hur det kan vara möjligt att en gammal revolutionär som Mandela  idag kramas av sådana som Bush eller Bildt.

Intressant?

Bloggat: Bilderblogg, POLITISM

Kajsa Ekis Ekman i DN

Läs andra bloggar om Mandela

Timbuktu!

Jag har alltid gillat Jason Michael Robinson Bosak Diakité, artisten Timbuktu.

Häromdagen fick han pris av Fem i tolv-rörelsen i Sveriges riksdag.

Men när  Timbuktu tog emot pris närvarade inte talmannen Per Westerberg (M). Folkpartisten Johan Pehrsson tog också avstånd. De gillade inte en formulering i Timbuktus och kartellens låt Svarta Duvor & Vissna Liljor som de tyckte var våldsam. Varken Westerberg eller Pehrsson har varit speciellt framträdande när det gäller att ta avstånd från verkligt våld, antingen det utövas av krigande stormakter eller av inhemska rasister, men här tyckte de att det var viktigt att markera avstånd.

Timbuktu själv höll ett starkt och gripande tal vid prisceremonin.

Annars har andra personer uttryckt kloka saker i denna fråga som t.ex. bloggarna Politism eller Annarkia. Läs dem!

Läs andra bloggar om Timbuktu

Intressant?

Media: Svd

Debatt om feminismen i Uppsala.

För några dagar sedan var jag på en debatt om Feminismen idag ordnad av socialistiskt forum Uppsala. De som diskuterade var Talla Alkurdi, ordförande för Socialdemokratiska Studentförbundet, Anja Karinsdotter, ordförande för Vänsterpartiet Uppsala och Linnéa Bruno, Feministiskt Initiativ.

feminismdebattTyvärr filmades inte debatten som var både givande och till sin form mycket sympatisk, med korta och oftast konkreta inlägg, med debattörer som lyssnade på varandra och dessutom kunde se styrkor i varandras organisationer.

Jag kan här bara återge några fragment från mina egna anteckningar.

Talla inledde med att säga att hon ville ”reclaima” begreppet feminism, eftersom det idag mer talas om jämställdhet, något som de andra debattörerna instämde i.

En fråga som oundvikligen kom upp – eftersom debatten arrangerades av socialistiskt forum – var naturligtvis Feministiskt Initiativs förhållande till vänstern och socialismen. Anja från v undrade t.ex. om inte FI egentligen också är ett vänsterparti.

Linnéa från FI sa om detta bland annat att hon kunde se behovet av de andra partierna både s, v och även mp, men ville inte heller höra att FI ska läggas ner. Istället tyckte hon att det behövs ett självständigt feministiskt parti för att gå före. Hon deklarerade också att hon inte accepterar en feminism som vill ge mer makt till redan privilegierade kvinnor. ”Om vi bara talar om ekonomi” menade hon att FI är mer radikala än vänstern men hon ville inte se ”feminismen som ett sub-tema under marxismen”. På frågan om kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser sa hon att det inte var en prioriterad fråga.

Frågan om ifall FI är ett vänsterparti blev kanske på detta sätt delvis besvarad. Intressant och tycker jag glädjande var också att både Anja och Talla framhöll att FI behövs för sitt konsekventa drivande av feminismen och för att de påverkat både s och v. Ja, Talla från s-studenterna sa t.o.m. att s inte vågar driva sitt eget program och att det därför behövs press utifrån.

Talla framhöll vidare att det behövs feministiska såväl som klassmässiga perspektiv även i klimatfrågan. Hon ställde också frågan om hur vi bedömer produktionen idag: varför får de inom finanssektorn mer än de som arbetar med vård? Hon uttryckte det också som att studentförbundet var mer progressivt än partiet, t.ex. när det gäller det femte jobbskatteavdraget som ger lägre skatt till höginkomsttagarmän. Hon tog också avstånd från RUT som hon såg som ett sätt att trycka ner arbetarkvinnor.

En fråga som kom att diskuteras en del bland annat från publiken var frågan om surrogatmödraskap. Alla i panelen var emot detta. FI hade haft en lång strid om detta i flera år mellan en mer liberal och en mer radikal falang, men den senaste kongressen beslöt att säga nej.

Anja framhöll att vi måste kunna se både könsmaktsordningen och den kapitalistiska strukturen där kvinnan används som en buffert (den som blir arbetslös vid lågkonjunktur och som tvingas ta hand om sina närmastes vård och omsorg när välfärden skärs ner). En ”Blondinbella-feminism” där vi ska peppa oss själva eller gå på mindfulness räcker inte, sa hon.

På frågan om vad som hänt de senaste åren och ifall vi haft några positiva reformer menade Talla att inget hänt efter sexköpslagen 1999. En delad föräldraförsäkring är en nyckelreform som både hon och de andra debattörerna var överens om. Linnéa framhöll pappamånaderna på 90-talet och att vi nu i alla fall har börjat tala om ”papperslösa” som framsteg. Anja framstod oväntat som mest positiv. Hon menade att vi fått en bättre våldtäktslagstiftning, en bättre syn på hedersvåld, bättre syn på HBT-frågor, könsneutrala äktenskap, att sterilisering av transsexuella stoppats och att papperslösa eller utrikes födda kvinnor gifta med våldsamma män som de lämnat numera får stanna.

Naturligtvis berördes också männens roll i förhållande till den feministiska kampen. Vad har de att vinna eller förlora på den?

Talla menade att de flesta män med undantag av höginkomsttagare har mycket att vinna på den feministiska kampen. Män kan t.ex. idag inte välja barnen p.g.a. de strukturer som råder på arbetsmarknaden. Anja menade också att barnen har allt att vinna på framgång för de feministiska frågorna. Men hon jämförde samtidigt med klimatfrågan där vi i den rika delen av världen också måste inse att vi måste avstå något, t.ex. vad gäller privat konsumtion, bilåkande o.s.v. Samma sak gäller för männen. Det finns mycket att vinna men också saker att avstå från för männen då den feministiska kampen blir framgångsrik. Linnéa instämde i detta och sa att på sikt har alla män något att vinna på den feministiska kampen men inte de som inte vill förändra sin livsstil.

Dagen efter denna debatt hade jag nöjet att se Linnea Bruno på TV-nyheterna där hon lugnt men vänligt plockade ner Marcus Birros ogenomtänkta argument i Expressen. Se det! Kommer 23 minuter in i programmet.

Uppsala

Intressant?

Media: GP, SvD, SVT

Läs andra bloggar om feminism

%d bloggare gillar detta: