Idag är det juldagen, dagen för Jesus födelse, den dag som vår tideräkning sägs utgå från. Men enligt forskningen är det tydligen inte så sannolikt att detta skedde denna dag år noll eller ens denna tid på året. Oavsett detta spelar de rörelser, ledare och institutioner som utgår från tron på huvudpersonen fortfarande en stor roll i världen, på gott och på ont.

Tydligen finns det förutom evangelierna (som är skrivna mer än 70 år efter Jesus) inte så många källor till den historiske Jesus förutom de två samtida historikerna: Josefus och Tacitus.

I det som inom kristendomen kallas för julens glada budskap sägs att Jesus föddes i Betlehem. Hur livet ter sig där för den palestinska befolkningen idag kunde vi läsa i ett debattinlägg i Uppsala Nya Tidning på Julafton skrivet av några kvinnor från Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd. En skrämmande skildring med ett medkännande perspektiv och rättspatos som man skulle önska varit mer dominerande genom kristendomens historia.

Men tydligen anser forskningen  inte heller att Jesus föddes i Betlehem utan i Nasaret som idag är den största arabiska staden i staten Israel och har ungefär 30 kyrkor och kloster så väl som moskéer och mycket gamla synagogor.

Att veta vem den historiska Jesus var eller vad han stod för tycks inte så lätt.

I likhet med många icke levande men upphöjda personer är tolkningarna av budskapet många, det har vi ju kunnat se i nutid när det gällt hyllningarna till Nelson Mandelas gärning. Men när det gäller en person som inspirerat rörelser sedan 2000 år så förstår man ju att möjligheterna till olika tolkningar varit och är enorma.

Enligt den amerikanske forskaren Marcus Borg avrättades Jesus som en politisk rebell. Och det finns ju något klart underdog-upproriskt över en människa som säger att ”det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike” (Matteus 19:24) eller som driver ut månglare ur templet (Lukas 19:45). Medlemmarna i de första kristna församlingarna i Romarriket bestod också av slavar, fattiga och hantverkare. Detta beskrivs för övrigt fint i Vibeke Olssons fantastiska romansvit om Romarriket. Efterhand växte denna kyrka i styrka och makt. Då kunde man också  börja betala sina ”funktionärer” allt bättre. Man fick allt mindre problem med att se de rika passera in i Guds rike eller ha några problem med att låta prästerskapet berika sig. Det är en utveckling som för övrigt mycket påminner om utvecklingen inom arbetarrörelsens två stora grenar.

Själv tycker jag att tanken på den heliga treenigheten är mycket svår att förstå och jag utgår inte från existensen av en gud i det liv jag lever. Jag avvisar inte heller tanken utan är väl snarare en agnostiker som menar att vi inte kan veta.  Framförallt är det inte en fråga som vi bör strida om. Det viktiga är istället att utgå från vad vi gör här och i det liv och på den jord som vi känner. I arbetet mot orättvisor eller för en miljö som gör att jorden går att fortsätta leva på, ser jag olika sorters kristna som gör olika val, ställer sig på olika sidor. Jag vill verkligen att religionen ska vara en privatsak. Jag tycker inte att man ska förakta dem som tror på en gud, men vill inte heller bli föraktad av dem för att jag inte gör det. Jag är för sekularisering. Jag vill inte leva i ett samhälle där någon som helst gudsbok talar om för oss hur vi ska leva våra liv och tvingar oss att följa dess bud.

Intressant?