För några dagar sedan var jag på en debatt om Feminismen idag ordnad av socialistiskt forum Uppsala. De som diskuterade var Talla Alkurdi, ordförande för Socialdemokratiska Studentförbundet, Anja Karinsdotter, ordförande för Vänsterpartiet Uppsala och Linnéa Bruno, Feministiskt Initiativ.
Tyvärr filmades inte debatten som var både givande och till sin form mycket sympatisk, med korta och oftast konkreta inlägg, med debattörer som lyssnade på varandra och dessutom kunde se styrkor i varandras organisationer.
Jag kan här bara återge några fragment från mina egna anteckningar.
Talla inledde med att säga att hon ville ”reclaima” begreppet feminism, eftersom det idag mer talas om jämställdhet, något som de andra debattörerna instämde i.
En fråga som oundvikligen kom upp – eftersom debatten arrangerades av socialistiskt forum – var naturligtvis Feministiskt Initiativs förhållande till vänstern och socialismen. Anja från v undrade t.ex. om inte FI egentligen också är ett vänsterparti.
Linnéa från FI sa om detta bland annat att hon kunde se behovet av de andra partierna både s, v och även mp, men ville inte heller höra att FI ska läggas ner. Istället tyckte hon att det behövs ett självständigt feministiskt parti för att gå före. Hon deklarerade också att hon inte accepterar en feminism som vill ge mer makt till redan privilegierade kvinnor. ”Om vi bara talar om ekonomi” menade hon att FI är mer radikala än vänstern men hon ville inte se ”feminismen som ett sub-tema under marxismen”. På frågan om kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser sa hon att det inte var en prioriterad fråga.
Frågan om ifall FI är ett vänsterparti blev kanske på detta sätt delvis besvarad. Intressant och tycker jag glädjande var också att både Anja och Talla framhöll att FI behövs för sitt konsekventa drivande av feminismen och för att de påverkat både s och v. Ja, Talla från s-studenterna sa t.o.m. att s inte vågar driva sitt eget program och att det därför behövs press utifrån.
Talla framhöll vidare att det behövs feministiska såväl som klassmässiga perspektiv även i klimatfrågan. Hon ställde också frågan om hur vi bedömer produktionen idag: varför får de inom finanssektorn mer än de som arbetar med vård? Hon uttryckte det också som att studentförbundet var mer progressivt än partiet, t.ex. när det gäller det femte jobbskatteavdraget som ger lägre skatt till höginkomsttagarmän. Hon tog också avstånd från RUT som hon såg som ett sätt att trycka ner arbetarkvinnor.
En fråga som kom att diskuteras en del bland annat från publiken var frågan om surrogatmödraskap. Alla i panelen var emot detta. FI hade haft en lång strid om detta i flera år mellan en mer liberal och en mer radikal falang, men den senaste kongressen beslöt att säga nej.
Anja framhöll att vi måste kunna se både könsmaktsordningen och den kapitalistiska strukturen där kvinnan används som en buffert (den som blir arbetslös vid lågkonjunktur och som tvingas ta hand om sina närmastes vård och omsorg när välfärden skärs ner). En ”Blondinbella-feminism” där vi ska peppa oss själva eller gå på mindfulness räcker inte, sa hon.
På frågan om vad som hänt de senaste åren och ifall vi haft några positiva reformer menade Talla att inget hänt efter sexköpslagen 1999. 
En delad föräldraförsäkring är en nyckelreform som både hon och de andra debattörerna var överens om. Linnéa framhöll pappamånaderna på 90-talet och att vi nu i alla fall har börjat tala om ”papperslösa” som framsteg. Anja framstod oväntat som mest positiv. Hon menade att vi fått en bättre våldtäktslagstiftning, en bättre syn på hedersvåld, bättre syn på HBT-frågor, könsneutrala äktenskap, att sterilisering av transsexuella stoppats och att papperslösa eller utrikes födda kvinnor gifta med våldsamma män som de lämnat numera får stanna.
Naturligtvis berördes också männens roll i förhållande till den feministiska kampen. Vad har de att vinna eller förlora på den?
Talla menade att de flesta män med undantag av höginkomsttagare har mycket att vinna på den feministiska kampen. Män kan t.ex. idag inte välja barnen p.g.a. de strukturer som råder på arbetsmarknaden. Anja menade också att barnen har allt att vinna på framgång för de feministiska frågorna. Men hon jämförde samtidigt med klimatfrågan där vi i den rika delen av världen också måste inse att vi måste avstå något, t.ex. vad gäller privat konsumtion, bilåkande o.s.v. Samma sak gäller för männen. Det finns mycket att vinna men också saker att avstå från för männen då den feministiska kampen blir framgångsrik. Linnéa instämde i detta och sa att på sikt har alla män något att vinna på den feministiska kampen men inte de som inte vill förändra sin livsstil.
Dagen efter denna debatt hade jag nöjet att se Linnea Bruno på TV-nyheterna där hon lugnt men vänligt plockade ner Marcus Birros ogenomtänkta argument i Expressen. Se det! Kommer 23 minuter in i programmet.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 