I den nya regeringen med Magdalena Andersson som statsminister fortsätter Peter Hultqvist som försvarsminister. Det som utmärkt hans ministertid hittills har förutom militär upprustning varit den allt starkare anknytningen till Nato och USA: ”Det fördjupade partnerskapet med Nato och den transatlantiska länken är viktiga för svensk försvars- och säkerhetspolitik” som han uttryckt det. Det handlar då om ”interoperabilitet, övning och utbildning, materielsamarbete, forskning och internationella operationer.”
Den som vill knyta Sverige starkare till USA i världen måste väl anse att denna anknytning är ett värn inte bara för fred utan också för demokrati. Som du som läst denna blogg ett tag vet, så tillhör jag dem som är minst sagt skeptisk till detta. Jag har flera gånger skrivit om hyckleriet när det gäller vilka som beskrivs som goda eller onda i världen. Men om vi bortser från en USA-kritisk syn och istället utgår från en USA-baserad, ”liberal” syn på världen, kan vi då se USA:s agerande i världen som ett värn för demokrati?
Samövning USA-Sverige
Matthew Hoh(bland annat medlem i Veterans For Peace) har gjort en intressant jämförelse mellan de stater som av FreedomHouse betraktas som odemokratiska och de stater som mottar vapen, utbildning och/eller pengar för sina militära och säkerhetstjänster från USA.
Freedom House är ett USA-baserat forskningsinstitut som varje år ger ut publikationen Freedom in the World. Uppgifterna om det militära stödet hämtade Matthew Hoh från Security Assistance Monitorsom är ett program från Center for International Policy och enligt sin egen hemsida: ”spårar och analyserar den amerikanska säkerhetssektorns assistans och vapenförsäljningsprogram över hela världen”.
…av de 57 länder som anses odemokratiska får 42 vapen, utbildning och/eller pengar för sina militära och säkerhetstjänster. Det betyder att 74 % av världens icke-demokratiska nationer stöds militärt av USA. Intressant nog är de återstående 15 nationerna nästan alla sanktionerade. Världens länder kan delas in i två delar: de som köper/tar emot vapen från USA och de som är sanktionerade.
Nu går det ju att ha kritiska synpunkter på Freedom House´s undersökningar, bland andra har Noam Chomsky uttryckt sådan kritik. Svagheten i deras undersökningar märks till exempel i att flera länder där mänskliga rättigheter kränks bedöms som mer eller mindre fria. Men som Matthew Hoh säger så kan i alla fall ingen anklaga Freedom House för att vara ”anti-amerikanska”, pacifistiska eller vänstervridna.
Så minns siffran:
¾ av de stater som USA stöder militärt betraktas av Freedom House som odemokratiska.
Den kan vara bra att ha när vi ska konfrontera den svenska högerns, ”liberalernas” och numera även socialdemokratins blinda fläck när det gäller USA.
Magdalena Andersson valdes alltså till statsminister men tvingades avgå samma dag som hon blev vald.
På något sätt känns det både ganska typiskt och samtidigt orättvist. När Sverige till slut får en kvinnlig statsminister så får hon det direkt ovanligt jobbigt på jobbet, precis som det varit för kvinnor på andra delar av ”arbetsmarknaden” när de klivit fram. Denna känsla hos mig har naturligtvis inte mycket med varken analys eller politiska slutsatser att göra. Så istället några funderingar om läget:
Den nuvarande situationen där miljöpartiet lämnar regeringen och vi sannolikt i nästa vecka får en rent socialdemokratisk regering som ska regera på en budget förändrad av m-kd-sd, beror på att centerpartiet (tillsammans med Liberalerna) avstod från att rösta på regeringens budget. De 51 nedlagda rösterna från C+L gjorde att m-kd-sd-budgeten vann med 154 röster mot 143.
Att mp nu lämnar regeringen är lätt att både förstå och även respektera. MP är ju det parti som med rätta kan känna sig svikna av centern. De har förhandlat och backat i fråga om skyddet av skogen och stränderna för att få med centern och ”tackas” på det här sättet.
Ådahl
När centerns Martin Ådahl säger i TV att ”alla förstår att kaoset inte är skapat av oss”, så ger det för mig en närmast komisk effekt. Centern menar (naturligtvis) istället att det är vänsterpartiets fel. Annie Lööf förklarade sitt partis agerande så här för DN:
Den socialdemokratiska vänstersvängen är mycket oroande. Det avtal som presenterats mellan S och V drar regeringen ytterligare vänsterut…. Vi kan inte stötta en budget från en regering som rör sig långt vänsterut.
Som jag skrivit förut så är höger och vänster i politiken bara positionsbeskrivningar i förhållande till andra och mycket föränderliga till sitt innehåll över tid. Den som på allvar menar att förbättringar för de 700 000 pensionärer som har det sämst ställt, innebär att någon rör sig ”långt vänsterut”, beskriver mera sin egen faktiska position, som knappast är ”i mitten”. Ännu mer märkligt och komiskt blir det ju av att kravet på att höja nivån ”för dem som bara har garantipension eller låg inkomstpension” finns med som krav på centerpartiets egen hemsida. Extremt alltså.
Från hemsidan
Fast nu handlar det väl inte om detta utan egentligen om själva principen att vänsterpartiet till varje pris ska stängas ute från något som helst inflytande.
Även om företrädare för flera olika politiska riktningar verkar anse att det är centern som har ”ställt till det” så ser jag också på nätet en del socialdemokrater som anser att det är vänsterpartiets fel. Att partiet gått fram för hårt och borde accepterat den roll som numera kallas ”dörrmattans”. Det är en kritik som jag har svårt att förstå. Dels ur rent demokratisk synvinkel. Det är orimligt att ett parti som bildar underlag (aktivt eller passivt) för en regering ska ha noll inflytande. Men också för att det verkligen inte handlade om några ”extrema krav” eller ”73 punkter”. Kravet i detta fall var – förutom kravet på respektfullt samarbete – inte mer extremt än att Magdalena Andersson själv med glädje och entusiasm presenterade förslaget om förbättringar för de sämst ställda pensionärerna.
Det är förvisso ett dystert parlamentariskt läge. Vi har sedan länge en borgerlig majoritet i riksdagen. Denna borgerliga majoritet har både splittrats och skapat nya allianser där vi har ett nationalkonservativt block med de sjunkande liberalerna som påhäng och det mest nyliberala partiet centern utanför. De som i denna situation förespråkar ”dörrmattepolitiken” menar och tror att det är det enda sättet att hålla sd utanför inflytande. Men att låta centern fortsätta driva på för ökade klyftor och fortsatt nyliberalism som administreras av socialdemokraterna kommer sannolikt istället bara leda till motsatsen. Vi får mer av hopplöshet, mindre tilltro till att politik gör någon skillnad och kanske ännu fler som röstar på sd.
En del är besvikna på centern. Besviken kan man vara ifall man har några förväntningar. Det ska vi nog inte ha. Trots att Annie Lööf deklarerat att centern inte ville ge sd ”inflytande över budgeten” så valde de alltså ändå att göra det, hellre än att stödja en budget där vänsterpartiet fått ett litet inflytande. En lärdom av det borde vara att centerpartiet inte kan vara eller kommer att vara en allierad i motståndet mot sd och högern. Det ”kaos” som nu råder på regeringsfronten är kanske istället ganska logiskt, som ett uttryck för svagheten hos alla nu existerande alternativ.
Högern kommer framöver att göra allt för att förändra detta och stärka sina positioner. Vi på vänstersidan måste göra detsamma: allt det vi kan för stärka vårt alternativ såväl ute i samhället som i valet till riksdagen nästa år. Vilken roll ”centerextremisterna” kommer spela i denna kraftmätning borde nu stå mera klart.
Ett för mig nytt ord har dykt upp i medierna den senaste tiden. Ordet är ”hybridattack”. En hybrid är ju en blandform och här betyder det enligt Sveriges Radio: ”attacker som kombinerar traditionella militära och civila metoder”.
Hybridattack?
Enligt vår utrikesminister, Natochefen Stoltenberg och EU-ledare är det statschefen i Vitryssland/Belarus som står för attacken. De menar att de några tusen flyktingar som nu befinner sig vid den polska gränsen utnyttjas av Lukasjenko. Det är alltså dessa flyktingar som är ”vapnet”. Säkert driver Lukasjenko sitt spel och säkert är hans militärmakt inblandad. Men den militära makt jag främst kunnat se på nyheterna har varit den polska militär som med 6000 soldater vaktar EU:s gräns. Och krigsretoriken och vapenskramlet tenderar att skymma att det handlar om människor som nu befinner sig i en fruktansvärd situation.
Jag tror att ord har betydelse och att ord som ”hybridattack” i detta fall bidrar till att ytterligare avhumanisera människor på flykt, bidrar till vi accepterar att våra ledare i EU kan se på medan Polen attackerar flyktingar med vattenkanoner och stoppar dem med taggtråd.
Antal människor i hela världen som befinner sig på flykt uppgår enligt UNHCR nu till 82,4 miljoner. Det är den högsta siffran sedan andra världskriget. De allra flesta (48 miljoner) är så kallade internflyktingar, det vill säga människor som har tvingats på flykt i sitt eget hemland, medan 26,4 miljoner har tvingats fly från sitt hemland.
Dessa länder har tagit emot flest flyktingar enligt UNHCR:
Jämfört med detta är antalet flyktingar som nu försökt ta sig in i Europa via Belarus/Vitryssland bara en liten rännil. En av de få sansade, förnuftiga och medmänskliga röster som jag uppfattat i detta är Jan Egeland, generalsekreterare för norska organisationen NRC.
Han säger till SvD att EU med sitt agerande ”signalerar till världen att det delade ansvaret för att skydda människor på flykt från elände, det ansvaret deltar inte Europa i”. Han föreslår att det istället ”organiseras kontroller på plats av vilka migranter som har rätt till asyl och vilka som behöver ansöka om uppehållstillstånd på andra grunder” med hjälp av internationella flyktingorganet IOM och FN:s flyktingkommissariat UNHCR. ”De personer som visar sig ha asylrätt bör sedan delas mellan länderna i Europa som för tillfället tar emot få migranter”. Han tillägger:
Kostnaden för vård, skydd, bistånd och ett system som kan hantera asylansökningar skulle utgöra en bråkdel av vad det kostat att skicka soldater och bygga murar.
I Glasgow pågår klimatkonferensen COP26. Ledarna för världens länder har bland annat hittills lovat att stoppa avskogningen, att fasa ut kolen och minska metangasutsläppen. Viktiga åtgärder och SVT kallar dem för ”stora steg framåt”. Men är dessa löften värda något? Det har ju varit många konferenser och beslut tidigare utan att löften infriats. Greta Thunberg kallar konferensen för ”ett marknadsföringsevenemang där de som påverkas allra mest av klimatförändringarna inte får komma till tals”, en ”global greenwash-festival”.
Samtidigt som det är svårt att inte häpna över klyftan mellan de stora orden från de statsledare som talar och de faktiska handlingarna (som inte bara är bristfälliga utan ofta går åt helt fel håll), så tänker jag – i denna fråga liksom i många andra – att jag ändå föredrar hycklare framför cyniker. Hellre löften än förnekande. Det är en uppfattning som förstärkts hos mig sedan politiker som Trump började dyka upp på den politiska scenen. Hos dessa cyniker finns inget hopp alls, de förnekar i varierande grad själva problemet. Med hycklarna är det däremot så att de inte bara förstått problemet utan framförallt att de förstått att de som de hoppas ska välja eller stödja dem har förstått problemet. Alla de olika folkliga gräsrots-rörelserna mot krisen för klimatet och miljön är avgörande om vi ska lyckas. Men även fast vi naturligtvis skulle behöva byta ut de flesta av de nuvarande ledarna så kommer vi inte undan den politiska nivån, där makten att ta de avgörande besluten finns.
Om vi ska lyckas att hindra fortsatt upphettning av jorden så måste all fossil energi stanna kvar i jorden. På den högsta politiska nivån behövs beslut om globalt förbud mot ny exploatering och prospektering av fossil energi som olja, kol och naturgas liksom förbud mot fossila subventioner.
Det behövs också beslut på den politiska nivån som innebär att de rika länderna nu genomför det som de lovat i form av stöd till klimatfinansiering i utvecklingsländer. Det är inte bara en fråga om rättvisa utan också helt nödvändigt eftersom utsläppen inte bryr sig om nationsgränser.
De folkliga rörelserna kan och måste driva på för den här typen av beslut. Men besluten kan i slutändan bara fattas av dem som har den politiska makten. Att genomföra besluten kommer dessutom inte kunna ske utan konflikt med delar av den ekonomiska makten, de delar som består av fossilkapitalet.
Vi måste kräva att de ledare vi nu har går före i denna kamp.
Hur är det då i Sverige, ligger vi ”före”?
Sedan 2008 har, enligt Naturvårdsverket, de totala konsumtionsbaserade utsläppen i Sverige minskat med 16 procent fram till år 2019. Från totalt 110 miljoner ton till 93 miljoner ton växthusgaser (se graf). Under pandemiåret 2020 minskade de ytterligare, men nu är de på väg upp igen enligt SCB.
93 miljoner ton, det är cirka 9 ton per person och år. Av dessa utsläpp uppstår 63 procent i andra länder till följd av svensk konsumtion.
Jag tycker det är viktigt att vid jämförelser tala om utsläpp per capita, annars blir inte jämförelserna mellan olika länder rättvisande. Men ett problem här är att de jämförelser som finns mellan olika länder bara räknar utsläpp inom respektive land, så kallade territoriella utsläpp. Då framstår ett land som Sverige som mycket mer framgångsrikt i omställningen än det faktiskt är. Det enda sättet jag sett för att göra mer rättvisande jämförelser är att mäta det ekologiska fotavtrycket. Jag hittade en karta över detta på Folkbildning Klimat. De förklarar det så här:
Det ekologiska fotavtrycket tar hänsyn till den totala miljöbelastningen till följd av konsumtion från en genomsnittlig medborgare. I fotavtrycket ingår utsläpp av växthusgaser, landanvändning och påverkan på vattenresurser.
Nio ton per person i Sverige alltså. Men vilken nivå behöver vi komma ner till?
På sikt krävs en minskning till noll, men för att nå Parisavtalet handlar det enligt de flesta forskningsstudier om mellan 0,5 och 2,5 ton per person till 2050.
Jag vet att det finns olika beräkningar kring detta, men helt klart är att det handlar om en enorm omställning.
Men att mäta utsläpp per person innebär inte att vi kan lösa problemen genom att dra åt lika mycket allihopa. Utsläppen fördelar sig nämligen som mycket annat mycket olika mellan olika människor. Oxfam visar en hel del viktiga fakta i en studie från förra året. Så här stora är skillnaderna i Sverige till exempel mellan olika inkomstgrupper när det gäller utsläpp. Det är uppenbart att det är de rikaste som framförallt måste ändra sina koldioxidutsläpp. Begreppet ”klimaträttvisa” måste gälla även inom ett land. Men som framgår av grafen så har de rikaste istället minskat sina utsläpp mindre i procent mellan 1990 – 2015 än övriga grupper.
De rikaste i Sverige och i världen är alltså de som måste lägga om mest. Och det effektivaste sättet är att befria dem från deras ur global och mänsklig synvinkel helt abnorma rikedomar. Men samtidigt är det så att även vi andra måste ställa om ordentligt om vi ska lyckas.
De svenska partierna och omställningen
Bland de svenska partierna står SD för den mest öppet cyniska attityden i klimatfrågan. De är numera inte totala förnekare av klimatkrisen, men deras formuleringar är avslöjande. Om Parisavtalet säger de att de ”inte motsäger sig” det men att ”vi i Sverige inte själva kan lösa världens miljöproblem”. Eftersom det inte finns någon alls som hävdar att landet Sverige ensamt ”kan lösa världens miljöproblem” så säger SD egentligen något annat med detta, nämligen att Sverige inte på något sätt ska eller kan ”gå före” vad det gäller åtgärder mot klimatkrisen. På en direkt fråga (i en undersökning på SVT) ”om det spelar någon roll ifall Sverige når de beslutade klimatmålen” svarade också SD nej (deras nya kompisar i KD svarade ”tveksamt”). SD-attityden är alltså att det vi gör inte har någon betydelse eftersom de inte tror att andra kommer göra något.
Bland en stor del av de övriga partierna är det den stora tilltron till tekniska lösningar som dominerar. Naturligtvis är tekniska lösningar som till exempel innebär att vi kan producera eller transportera fossilfritt och utan koldioxidutsläpp mycket viktiga. Men kommer det att räcka? Ett skäl till att tvivla på det är ju tidsfaktorn. Det är bråttom. Många av de nya teknikerna kommer inte kunna utvecklas och tillämpas inom den tid vi har på oss för att få ned utsläppen.
En aktuell forskningsrapport som gjorts på uppdrag från Sveriges parlamentariska miljömålsberedning svarar också nej på frågan om det räcker med tekniska lösningar. Rapporten undersöker fem scenarier med olika klimatpolitiska inriktningar och deras respektive utfall. Forskarnas slutsats är att:
En övergripande slutsats är att de sammantagna konsumtionsbaserade utsläppen som kan uppnås genom ett fokus på avancerad teknisk utveckling inte är tillräckliga för att med säkerhet ligga i linje med Parisavtalet”. (s. 5-6)
Omställningen och rörelsen
Vi måste alltså också ställa om vårt sätt att leva på ett omfattande sätt. Flera klimatdebattörer har använt jämförelsen med krigssituationer där enorma omställningar gjorts möjliga genom en kraftfull statlig politik. Jag tror det är en bra jämförelse. Om vi ser det som att vi befinner oss i en eskalerande kris där vi redan har hunnit uppleva några av dess uttryck även på nära håll (tänk på översvämningarna i somras) då blir det också tydligt att den bara kan lösas solidariskt, med ett rättviseperspektiv och genom en kraftfull och styrd mobilisering på nationell och global nivå.
Det som händer på Cop26 är viktigt oavsett vad vi tycker om de ledare som uppträder där. Men besluten kommer förmodligen vara både otillräckliga och svåra att lita på vad det gäller genomförandet. De rörelser som finns kring konferensen är oerhört viktiga. Att utveckla alla de olika rörelserna kring klimat och miljö och att bygga koalitioner kommer vara avgörande för framtiden.
Det handlar om alla de aktivister eller ursprungsbefolkningar som kämpar mot att förstöra jorden som en plats för människor att leva på, alla de olika rörelserna som Klimataktion, Jordens Vänner, organisationer som WWF eller Naturskyddsföreningen för att nämna några. Allt fler människor även i Europa drabbas och kommer att drabbas (som av översvämningarna i somras). Om de redan aktiva kan lyckas att dra med dem som direkt själva upplevt/upplever klimatkrisen så kommer det innebära att rörelsen stärks ytterligare. Om miljö- och klimatrörelsen också lyckas knyta band till fackföreningsrörelsen så kommer även det vara oerhört viktigt för att genomföra omställningen i produktionen på ett sätt som inte krockar med lönearbetarnas rätt till trygghet och nya jobb.
Under åren har jag skrivit ganska många gånger om staten Israel. Dess uppkomst, fördrivningen av palestinierna och det ständiga utvidgandet av staten genom ockupation och ständigt nya israeliska bosättningar. Staten Israel upprätthåller idag ett system som inte kan kallas för något annat än apartheid mot den palestinska befolkningen i hela området mellan Jordanfloden och Medelhavet. Systemet upprätthålls genom en överlägsen våldsmakt. Ytterst skulle det inte kunna fungera utan denna våldsmakt. Från den palestinska befolkningens sida pågår med växlande intensitet en ständig försvarskamp mot de olika uttrycken för ockupationen. Men personligen tror jag inte att det kommer räcka med det palestinska motståndet för att ge palestinierna mänskliga rättigheter. Det krävs också att judar i Israel motsätter sig ockupationen, apartheid-systemet och det ständiga våldsanvändandet. Därför ger det mig hopp när jag häromdagen såg bilden på denna unga människa.
Hon heter Hallel Rabin, en 18-åring som vägrar att ”bli soldat för ockupationen av Palestina”.
Hon berättar på ”We are not your soldiers” sida att hon redan suttit fängslad i 14 dagar för sin vägran att ansluta sig till den israeliska armén och att hon nu kommer fängslas igen. Hon är en ung människa som inspireras av andras kamp för rättvisa och mänskliga rättigheter runt om i världen, hon skriver:
Vi lever i en period av både förändring och kamp. Överallt i världen kämpar unga människor för verklig demokrati och använder civil olydnad för att bekämpa rasism och orättvisor. Men för palestinierna fortsätter orättvisorna från det förflutna att råda. I de territorier som ockuperas av Israel förnekas ständigt grundläggande mänskliga rättigheter och friheter, medan palestinier berövas friheten att leva fritt.
Hon låter sig inte heller hindras av tankar om att det egna handlandet inte spelar någon roll då hon skriver:
Även om jag vet att min vägran är liten och personlig, vill jag vara den förändring som jag vill se i världen och visa att ett annat sätt är möjligt. Små människor gör stora förändringar. Det är dags att skrika: Det finns inget som heter bra förtryck, inget sådant som motiverad rasism och inget mer utrymme för den israeliska ockupationen.
Ännu en ung kvinna i ”Greta-generationen”, som ger mig hopp.
Läs mera
Palestinagrupperna i Sverige (PGS) ger ut tidskriften ”Palestina Nu”. Ett mycket informativt och välgjort specialnummer 2/2021 kan beställas gratis genom att mejla:
PEPPRAT RÖDGRÖNT 