Det här är en bra dag för Sverige.

Elisabeth Svantesson (m) till DN

En jättestor milstolpe.

Oscar Sjöstedt (sd) till SvD

Magdalena Andersson valdes alltså till statsminister men tvingades avgå samma dag som hon blev vald.

På något sätt känns det både ganska typiskt och samtidigt orättvist. När Sverige till slut får en kvinnlig statsminister så får hon det direkt ovanligt jobbigt på jobbet, precis som det varit för kvinnor på andra delar av ”arbetsmarknaden” när de klivit fram. Denna känsla hos mig har naturligtvis inte mycket med varken analys eller politiska slutsatser att göra. Så istället några funderingar om läget:

Den nuvarande situationen där miljöpartiet lämnar regeringen och vi sannolikt i nästa vecka får en rent socialdemokratisk regering som ska regera på en budget förändrad av m-kd-sd, beror på att centerpartiet (tillsammans med Liberalerna) avstod från att rösta på regeringens budget. De 51 nedlagda rösterna från C+L gjorde att m-kd-sd-budgeten vann med 154 röster mot 143.

Att mp nu lämnar regeringen är lätt att både förstå och även respektera. MP är ju det parti som med rätta kan känna sig svikna av centern. De har förhandlat och backat i fråga om skyddet av skogen och stränderna för att få med centern och ”tackas” på det här sättet.

När centerns Martin Ådahl säger i TV att ”alla förstår att kaoset inte är skapat av oss”, så ger det för mig en närmast komisk effekt. Centern menar (naturligtvis) istället att det är vänsterpartiets fel. Annie Lööf förklarade sitt partis agerande så här för DN:

Den socialdemokratiska vänstersvängen är mycket oroande. Det avtal som presenterats mellan S och V drar regeringen ytterligare vänsterut…. Vi kan inte stötta en budget från en regering som rör sig långt vänsterut.

Som jag skrivit förut så är höger och vänster i politiken bara positionsbeskrivningar i förhållande till andra och mycket föränderliga till sitt innehåll över tid. Den som på allvar menar att förbättringar för de 700 000 pensionärer som har det sämst ställt, innebär att någon rör sig ”långt vänsterut”, beskriver mera sin egen faktiska position, som knappast är ”i mitten”. Ännu mer märkligt och komiskt blir det ju av att kravet på att höja nivån ”för dem som bara har garantipension eller låg inkomstpension” finns med som krav på centerpartiets egen hemsida. Extremt alltså.

Fast nu handlar det väl inte om detta utan egentligen om själva principen att vänsterpartiet till varje pris ska stängas ute från något som helst inflytande.

Även om företrädare för flera olika politiska riktningar verkar anse att det är centern som har ”ställt till det” så ser jag också på nätet en del socialdemokrater som anser att det är vänsterpartiets fel. Att partiet gått fram för hårt och borde accepterat den roll som numera kallas ”dörrmattans”. Det är en kritik som jag har svårt att förstå. Dels ur rent demokratisk synvinkel. Det är orimligt att ett parti som bildar underlag (aktivt eller passivt) för en regering ska ha noll inflytande. Men också för att det verkligen inte handlade om några ”extrema krav” eller ”73 punkter”. Kravet i detta fall var – förutom kravet på respektfullt samarbete – inte mer extremt än att Magdalena Andersson själv med glädje och entusiasm presenterade förslaget om förbättringar för de sämst ställda pensionärerna.

Det är förvisso ett dystert parlamentariskt läge. Vi har sedan länge en borgerlig majoritet i riksdagen. Denna borgerliga majoritet har både splittrats och skapat nya allianser där vi har ett nationalkonservativt block med de sjunkande liberalerna som påhäng och det mest nyliberala partiet centern utanför. De som i denna situation förespråkar ”dörrmattepolitiken” menar och tror att det är det enda sättet att hålla sd utanför inflytande. Men att låta centern fortsätta driva på för ökade klyftor och fortsatt nyliberalism som administreras av socialdemokraterna kommer sannolikt istället bara leda till motsatsen. Vi får mer av hopplöshet, mindre tilltro till att politik gör någon skillnad och kanske ännu fler som röstar på sd.

En del är besvikna på centern. Besviken kan man vara ifall man har några förväntningar. Det ska vi nog inte ha. Trots att Annie Lööf deklarerat att centern inte ville ge sd ”inflytande över budgeten” så valde de alltså ändå att göra det, hellre än att stödja en budget där vänsterpartiet fått ett litet inflytande. En lärdom av det borde vara att centerpartiet inte kan vara eller kommer att vara en allierad i motståndet mot sd och högern. Det ”kaos” som nu råder på regeringsfronten är kanske istället ganska logiskt, som ett uttryck för svagheten hos alla nu existerande alternativ.

Högern kommer framöver att göra allt för att förändra detta och stärka sina positioner. Vi på vänstersidan måste göra detsamma: allt det vi kan för stärka vårt alternativ såväl ute i samhället som i valet till riksdagen nästa år. Vilken roll ”centerextremisterna” kommer spela i denna kraftmätning borde nu stå mera klart.

PS: Du kan läsa uppgörelsen (på en A4) om garantitillägget till pensionärerna och det fortsatta samarbetet mellan s-mp-v i denna länk.