Häromkvällen kunde man på SVT se och höra det statliga Boverkets analytiker Bengt Hansson uttala sig om bostadsbristen. I korthet menade han att den inte går att bygga bort. Egentligen har vi inte någon bostadsbrist menade Hansson.”Boendetätheten” har nämligen varit ungefär densamma sedan början av 1990-talet: 2,1 invånare per lägenhet. Men boendet är mycket ojämnt fördelat. Hanssons lösning är att vi måste få marknaden att fungera t.ex. genom att införa marknadshyror.

Jag blev nyfiken och kollade Boverkets hemsida där man kunde hitta en längre rapport från 2012: Bostadsbristen ur ett marknadsperspektiv.

Det är en intressant rapport med mycket statistik från hela landet och viktiga fakta. Man kan till exempel få reda på att bostadsbyggandet ”… under de senaste fem åren legat på ca 25 000 lägenheter per år jämfört med ca 50 000 lägenheter under början av 1990-talet” eller att ”Det finns 4,5 miljoner lägenheter i Sverige. Av dessa är 1,6 miljoner hyresrätter, 1,0 miljoner är bostadsrätter och 1,9 miljoner är ägda lägenheter som nästan enbart är småhus”.

Men avgörande med rapporten är inte det utan själva utgångspunkten. Den är densamma som hos Bengt Hansson. Det är ett synsätt som med rapportens egna ord är ”det marknadsmässiga sättet att analysera bostadsbristen”. Boverkets analytiker ifrågasätter själva begreppet bostadsbrist så som de flesta av oss uppfattar det. Så här skriver man:

Inte för någon annan vara eller tjänst, med undantag för mat, talar vi om brist. Vi hör exempelvis aldrig någon beklaga sig över att det är brist på kläder eller bilar.

Och:

Från ett marknadsmässigt perspektiv väljer konsumenten hur mycket bostad hon eller han vill konsumera utifrån sina egna preferenser, inkomst, boendekostnad och priset på annan konsumtion. Konsumenten väljer bästa möjliga boende givet sina behov och förutsättningar….. Ett annat perspektiv är det paternalistiska eller politiska synsättet som innebär att våra politiker, som representanter för oss väljare, bestämmer vad som är en acceptabel boendestandard.

Att ett statligt verk så tydligt tar ställning politiskt för en borgerlig ideologi och politik så att man kallar politiska ingripanden för ”paternalism”, borde kanske inte förvåna i en tid när hela det politiska fältet flyttats åt höger. Men man kan ifrågasätta det.

Den statliga och politiskt beslutade myndigheten tar alltså som sin utgångspunkt direkt avstånd från det de kallar det ”politiska synsättet”. De menar att en bostad är som vilken annan vara som helst och det är lika konstigt att tala om brist på bostäder utifrån behov som att tala om brist på bilar. Alla de unga som inte kan flytta hemifrån, flyttar runt hos kompisar eller bor i andra hand och alla som är trångbodda och skulle behöva större lägenhet har enligt Boverkets synsätt valt detta ” utifrån sina egna preferenser, inkomst, boendekostnad och priset på annan konsumtion”. Att du bor på en soffa hos en kompis är bara ”ditt bästa möjliga boende”.

Enligt deras synsätt uppstår bostadsbrist bara ”när det inte finns bostäder som svarar mot individers preferenser och ekonomiska möjligheter”. Brist finns alltså bara i förhållande till människor som har pengar nog att efterfråga eller vilja köpa en viss vara. Att det kan finnas människor som skulle behöva en bostad men inte har råd, har liksom inte med saken att göra.

Finns det då inte något som kan betraktas som grundläggande mänskliga behov? Boverkets analytiker medger ju själva att vi brukar tala om brist på mat. Det måste väl ha att göra med att vi betraktar detta som ett grundläggande mänskligt behov? De flesta av oss tycker inte att någon ska behöva svälta. Vi pratar inte om en svältande människas ”preferens” för att äta sig mätt. Inte heller tycker vi att den ska begränsas av de ekonomiska möjligheterna. Däremot vet de flesta av oss att alltför många människor på vår jord har det så.

Men är inte också ett hem just ett sådant grundläggande mänskligt behov? Jo, naturligtvis. Därför finns rätten till bostad också med i FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna (§25) som stadgar rätten till ”….mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster”.

Därför tycker jag att Boverket har helt fel i själva sin utgångspunkt. Det marknadsmässiga tänket lämpar sig inte för områden som handlar om grundläggande mänskliga rättigheter. Inte om vi vill ha en bostadspolitik som värnar om hela befolkningen. Olof Palme uttryckte det en gång så att ”Den enkla grundläggande anledningen till att arbetarrörelsen byggt upp en stark offentlig sektor är – att det finns behov som är så viktiga att de inte kan överlåtas på marknadskrafterna”. Den tanken står sig.

Så nog behöver det byggas. Och det behöver byggas ordentligt. När satsningarna från miljonprogrammet (1965-1974) åberopas i dessa diskussioner brukar det hävdas att vi inte har råd med det. Det skulle kosta för mycket. Statliga satsningar av det slag som skulle behövas för att få igång ett massivt byggande handlar naturligtvis om mycket stora belopp. Men våra samlade tillgångar är idag mycket större än under åren för miljonprogrammet. Däremot är de annorlunda fördelade. Mer finns i privata händer och mer hos de allra rikaste. En nödvändig och omfattande satsning på bostadsbyggande måste därför också innebära massiva omfördelningar tillbaka från det privata till det offentliga och från de allra rikaste i samhället.

Intressant?

Läs andra bloggar om bostäder, bostadsbyggande, hyreshöjningar

Läs också: Aftonbladet 1 och Aftonbladet 2