Ibland dyker det upp i debattartiklar. Det där ordet. ”Identitetspolitik”.

 Jag vet inte om de flesta människor har någon uppfattning om eller ens bryr sig om det ordet. Men om man är intresserad av samhällsdebatt så stöter man ofta på det nuförtiden. Senast var det den socialdemokratiska gymnasieministern Aida Hadzialic som använde det i Aftonbladet.

Aida Hadzialic

Själv tycker jag inte att det är så lätt att förstå vad det står för eller om de som använder det menar samma sak. Det används ju nedsättande. Jag har inte sett någon som skriver eller säger att de är anhängare av ”identitetspolitik”. Det är istället något som andra beskylls för. Och som ofta med sådana här ord kan man känna att de kanske fördunklar mer än de klargör.

På wikipedia definieras begreppet bland annat så här:

Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på egenintressen och individernas egna sociala intressegrupper.

Det låter inte så knepigt tycker jag. Den historiska arbetarrörelsen och fackföreningarna liksom kvinnorörelsen är i så fall uttryck för ”identitetspolitik”. Dessa rörelser har funnits länge men – vad jag vet – inte använt det här begreppet, föränn möjligen nu. Uppenbarligen står det för något mera än detta ganska enkla och basala med egenintressen som förenas i en gemensam solidaritet och identitet.

Märkligt nog sägs det vara ett begrepp som vägleder delar av vänstern. Aida Hadzialic säger i Aftonbladet att hon ”har tröttnat rejält på debatten inom vänstern”. Jag vet inte om hon räknar sig själv till ”vänstern”. I alla fall är hon arg på debattörer som ”fokuserar på vad som skiljer människor åt i stället för vad som förenar dem.” Och fortsätter: ”Man sviker arbetarklassens barn när man inte gör en klassanalys och i stället håller på med en debatt om kultur och identitet som inte leder någon vart”.

Det är ju hårda ord. Men ganska förvånansvärda. Dels som en beskrivning av vänstern, dels när de kommer från en ledande socialdemokrat. Varken klassanalyser eller enande av arbetarklassen har direkt varit något som utmärkt den socialdemokratiska politiken de senaste decennierna. Men det behöver inte betyda att hon inte kan ha viktiga poänger i en kritik av något som kanske kan kallas ”identitetspolitik”.

Aida Hadzialic är ju inte den första som skrivit om detta. Förra året skrev Åsa Linderborg på ett kritiskt sätt mot det som hon där kallade identitetspolitik i en artikel där hon talade om problemen med att vara ”politiskt korrekt” (ett annat av dessa knepiga begrepp). Hon skrev till exempel:

Ett stort problem med identitetspolitiken är att den allt ivrigare skuldbelägger och splittrar. Man ska känna skuld för att man inte deltar i kampen, samtidigt som man inte får vara med för att man inte fattar hur det är att vara svart, homosexuell, transperson etc. Håll käften Tomas Ledin, du är inte Jason, kom inte här och vifta med ditt pass!

Här handlar det alltså om att människor som kämpar för en grupp, en identitet, ställer sig mot andra på ett splittrande och sekteristiskt sätt.

Även på den borgerliga kanten talar man om begreppet identitetspolitik och ogillar det. I GP hänger Adam Cwejman på Aida Hadzialic och talar om ”vänsterns ideologiska kollaps”. Han skriver att ”betydande delar av vänstern omvandlats från klassorganiserad folkrörelse till elitistisk och teoritung subkultur…Värre lär det dessutom bli”. Det är ju minst sagt förvånande att Cwejman är bekymrad över detta. Jag kunde inte föreställa mig att han önskade sig en klassorganiserad folkrörelse. Men välkommen.

Annars är det väl så att liberaler hellre ser bara individer än grupper som t.ex. klass. I deras sätt att tänka så tjänar alltid alla på att de rika blir rikare. Alla har samma gemensamma intressen, ganska fritt från konflikter, speciellt klasskonflikter. Den yttersta högern och de konservativa har ju däremot den nationella identiteten i motsättning till ”de andra” medan arbetarrörelsen och vänstern traditionellt talat om identiteten klass i motsättning till egendomsförhållanden och kapitalägare.

En bra artikel i ämnet ”identitetspolitik” kan man läsa på sajten Politism av Erik Rosén. Han gör den här definitionen av begreppet identitetspolitik:

…….vad identitetspolitik är: att enskilda grupper försöker förbättra sin position, försöker bekämpa diskriminering eller kräver ett erkännande – inom det nuvarande systemet.

Men han riktar också kritik mot Aida Hadzialic. Han skriver:

…… klasskampen, både politisk och ekonomisk, är helt central för förändring. Hadzialic har också rätt i att mycket mer förenar förortens och bruksortens arbetarklassbarn än vad som skiljer dem åt. Utmärkt så.

Men det är svårt att ställa klasskamp mot identitetspolitik om man inte är beredd att förändra systemet som helhet, om man inte i grunden problematiserar kapitalismen och presenterar en politik för att i grunden förändra, reglera och tämja den.

Och frågan är om Aida Hadzialic vill det? Jag tror inte det, för jag ser inte de tendenserna inom socialdemokratin. Jag ser inte ens tendenserna till en sådan debatt inom socialdemokratin (med enstaka undantag!)

Jag instämmer i dessa tankar som liknar dem som Nina Björk uttryckte i en debatt i DN 2014 med Judith Kiros .

Aida Hadzialic ställer upp identitet (det som skiljer) som en absolut motsättning till ”det som förenar”. Men behöver det vara så? Jag tror inte det. För om vi nu kan se att det finns problem med något som kan kallas identitetspolitik så innebär inte det att vi kan vara emot att olika identiteter slåss för sitt. Det är ju ett misstag som gjorts i arbetarrörelsens historia. Till exempel skulle kvinnorna i den tidiga arbetarrörelsen hålla tillbaka sina krav i klassenhetens namn. Överhuvudtaget har väl splittringen – att olika nedtryckta grupper ställs mot varandra – alltid varit ett av de största problemen i kampen för ett jämlikt samhälle. Istället måste vi få in alla olika grupper i en gemensam kamp, där ingen göms, alla får plats och respekteras, men där också varje grupp är solidarisk med de andra. En ”klassorganiserad folkrörelse”, men på nytt sätt.

Vänstern vill ha ett samhälle med social rättvisa, jämlikt och jämställt och där ingen trycks ner på grund av sin klass, sin etnicitet, sitt språk, sitt kön eller sin sexuella läggning. Om vi ska komma någon vart med detta så måste de allra flesta komma med. Alla måste samlas i en bredare fåra. Grunden i denna fåra måste vara en strävan efter social rättvisa med spetsen riktad mot de rika och dem som upprätthåller orättvisorna. Vi måste också erkänna att det finns motsättningar och skillnader och att en del har mer att vinna för egen del. Men det blir ett bättre samhälle för oss alla.

När man ser videos från kampanjen för Bernie Sanders så tycker jag att de verkar lyckas med att uttrycka detta på ett mycket bra sätt med sin slogan ”We must stand together”, t.ex. i denna video (klicka på den)

PS: En stund efter att jag postat den här bloggen läser jag en mycket bra artikel i ämnet av Shaniaz Hama Ali i Dagens Arena. Läs den!

Intressant?

Läs andra bloggar om ”identitetspolitik”