Ja, väldigt mycket av den mat som produceras hamnar inte i våra magar. En ganska stor del hamnar inte ens på våra tallrikar. Det är naturligtvis ett problem i sig , bara det faktum att något produceras utan att användas och att vi tar ut för mycket från vår begränsade jord. Men det har också stor betydelse för klimatfrågan. Mat som slängs (deponeras) utan biologisk återvinning omvandlas nämligen till metan som är en växthusgas som är 21 gånger starkare än koldioxid i atmosfären.

Potsdaminstitutet för klimatforskning har gjort en undersökning av detta. Den säger att matavfall kan svara för ungefär en tiondel av de globala klimatutsläppen av växthusgaser till 2050.

Enligt FN:s Livsmedels- och jordbruksorganisation försvinner ungefär en tredjedel av all mat som produceras i världen antingen genom att förloras eller kastas bort. I USA – som ofta är värst i den här typen av sammanhang – försvinner 40%. Dessutom kastas 97 % av denna mat i USA på hög utan biologisk återvinning. Ett på många sätt mycket efterblivet land numera.

Här i Sverige har vi kommit längre, men enligt Naturvårdsverket slängdes även här 69 % av maten utan återvinning år 2013. Målet enligt regeringen är att vi ska nå minst 50 % år 2018. Matavfall från ”hushåll, storkök, butiker och restauranger” ska ”behandlas biologiskt så att växtnäring tas tillvara och minst 40% av matavfallet behandlas så att även energi tas tillvara.”

Naturligtvis är våra matvanor liksom våra sopvanor viktiga. Det har betydelse vad vi gör. Men för att det ska få verklig betydelse räcker det inte med det individuella ansvaret (och samvetet). Det behövs system som vi kan lita på och som inte är svåra att delta i. Det behövs mer, inte mindre, av gemensamt demokratiskt inflytande över både produktion, konsumtion och återvinning.

Intressant?