Anna-Lena Laurén är en journalist som jag ofta läst med intresse och uppskattning. Jag gillade också hennes böcker om och inifrån Ryssland, som till exempel ”Sammetsdiktaturen: motstånd och medlöpare i dagens Ryssland”.

I Dagens Nyheter skriver hon idag om att hennes vän Martin Kragh har dött. I sammanhanget skriver hon att ”kampanjen som Aftonbladets kulturredaktion förde mot honom åren 2017–2019 tog han mycket hårt.”

Det är ju sorgligt att läsa. Men är det riktigt att beskriva det som att medarbetare på Aftonbladets kulturredaktion drev en kampanj mot Martin Kragh?

Jag letar reda på en artikel från 2017 av Martin Aagård som arbetade på Aftonbladets kulturredaktion. Bakgrunden var att Utrikespolitiska institutet publicerat en rapport, skriven av Martin Kragh och Sebastian Åsberg: ”Russia’s strategy for influence ­through public diplomacy and active measures: the Swedish case”.

Aagård menade att rapporten pekade ut Aftonbladet Kultur ”som en hub för Kremlvänliga desinformationskampanjer” och som ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt ’vänster-narrativ’” i Sverige.

Tre medarbetare på redaktionen påstods vara medlemmar i Kremlvänliga forum på nätet.

Dessutom pekade man ut frilansskribenten Aleksej Sachnin, politisk flykting från Ryssland och aktiv i det radikala partiet Vänsterfronten, som Putinagent.

Jag minns bara delvis den debatt som fördes under den tiden. Men när jag nu åter läser Aagårds version framstår det som att det var Kragh och Åsberg som startade ett både illasinnat och grovt angrepp . Om det fanns inslag i svaren från Aftonbladet kultur, under denna period, som var osakliga, illasinnade eller innehöll ”huvudlösa konspirationsteorier” (som Laurén skriver) vet jag inte. Men Lauréns beskrivning framstår som minst sagt ensidig.

Jag vill inte svärta minnet av en död man. Men hans död bör inte heller användas för att beskriva något som hände 2017 – 2019 på ett felaktigt sätt. Speciellt inte då denna beskrivning fortfarande har betydelse i en tid där de som ifrågasätter upprustning eller de dominerande ”säkerhetsdoktrinerna” fortfarande stämplas som Putinanhängare.