Så var det då centerledaren Thand Ringqvists tur att försöka få ihop en regering. Ingen verkar tro att hon kommer att  lyckas med det.

Centern säger att de står i mitten och vill utestänga ytterkanterna. Frågan är: mitten av vad? När det gäller ekonomisk politik så står C inte alls i mitten, vilket jag skrivit om tidigare. De är de mest extremt nyliberala bland de borgerliga. Men C är mot SD och rasismen, säger de. Kan man stå mitt emellan rasism och motstånd mot rasism?

Detta nyliberala parti – som alltså inte står i mitten i någon fråga – tycker att motstånd mot eller begränsningar av kapitalismen är lika avskyvärt som rasism. Men i sitt motstånd mot rasismen och SD har C ändå framstått som det enda kvarvarande borgerliga partiet med en viss anständighet.

Värre är det med deras tidigare kompisar i Liberalerna. 2015 bytte Folkpartiet sitt namn. Motiveringen var att man ville “heta det man är”. Markeringen mot SD var (som i affischen med dåvarande ledaren Björklund här) tydlig. Nu ser jag att den nuvarande partiledaren Mohamsson säger att ”partiet står närmare SD än S” och att hon har ”förtroende för Jimmie Åkesson”. Den historiska liberalismen som utgjorde vänstern inom borgerligheten, drev fram rösträtt och demokratisering tillsammans med arbetarrörelsen gjorde det i strid med den tidens höger. Dagens L kan inte längre definieras som ett liberalt parti.

Dagens Centerparti

Men även C har avlägsnat sig mycket från det parti som det har varit. De har till att börja med inte en så tjusig historia som de själva påstår. Läs historikern Håkan Blomqvist genomgång av rasism och motstånd mot demokrati hos den gamla centern. Men dagens C befinner sig också långt från Fälldins landsbygdsparti på 1970-talet.

Om vi tittar lite på vad den nuvarande centerledaren ägnat sig åt så förstår vi kanske mer vilken sorts parti dagens C är.

Thand Ringqvist utbildade sig på Handelshögskolan i Stockholm i mitten av 1990-talet. Hon jobbade sedan på PR-byrå och som ”managementkonsult”.

Åren 2006–2010 tjänstgjorde Thand Ringqvist som politiskt sakkunnig hos C-ministern Maud Olofsson. Hon hade ansvar för statligt ägda bolag. Kanske är ”ansvar” fel ord här eftersom hon var med om att sälja ut ett antal statliga verksamheter för närmare 99 miljarder kronor. Samt inblandad i en av de sämsta statliga affärerna: NUON.

Apoteksmonopolet avvecklades och större delen av det statliga Apoteket såldes. Posten slogs samman med danska Post Danmark och bildade dagens PostNord. Dessutom såldes Vin & Sprit till franska Pernod, fastighetsbolaget Vasakronan såldes till AP Fastigheter för 41,1 miljarder kronor, statens aktier i OMX såldes till Dubaibörsen för drygt två miljarder kronor och delar av innehavet i TeliaSonera avyttrades.

Om alla dessa utförsäljningar kan man ha olika uppfattningar: som till exempel ifall post och läkemedelsdistribution har blivit bättre. Men den riktiga skandalen – som de flesta väl är överens om – var Vattenfalls köp av det nederländska energibolaget NUON för 97 miljarder kronor år 2009. Redan 2013 konstaterades att det var ett fiasko som kostat 37,5 miljarder kronor i förluster.  År 2014 vann affären Skattebetalarnas tävling ”Årets värsta slöseri”. När Thand Ringqvist och Maud Olofsson kallades till konstitutionsutskottet för att svara på frågor om skandalaffären vägrade de bägge att komma.

Mellan 2010 – 2011 arbetade Thand Ringqvist bland annat hos PR-byrån Prime. 

2011 – 2015 var hon vd för Företagarna.

2015 – 2019 var hon ordförande för Svenska riskkapitalföreningen.

2020 – 2023 var hon styrelseordförande och delägare i ”batteri-startupen” Nortical. Den gick i konkurs med en skuld på drygt 5 miljoner och hennes agerande i samband med detta kritiserades av Ekobrottsmyndigheten.

För att sammanfatta:

I ”mitten” är knappast Thand Ringqvist. Men mitt i smeten. En modern och ganska typisk borgerlig politiker, djupt insyltad med den ekonomiska makteliten och med en hel del orent mjöl i påsen.