I måndags arrangerades en paneldebatt om Nato och värdlandsavtalet här i Uppsala. Jag gjorde reklam för den här på bloggen tidigare. Debattörerna var Maj-Britt Theorin (S) Lars-Gunnar Liljestrand (fib) Maria Weimer (Liberalerna) och Mike Winnerstig (forskare vid Totalförsvarets forskningsinstitut).

Mike Winnerstig, Maria Weimer, Maj-Britt Theorin och Lars-Gunnar Liljestrand

Båda sidornas argumentation var väl i huvudsak bekant och förväntad. Att militären Mike Winnerstig skulle anse att ”avskräckning alltid har varit förutsättningen för fred” och att vi (Sverige) alltid skyddats (från Sovjet/Ryssland) av USA:s ”kärnvapenparaply” var ju precis vad man kunde förvänta sig. I denna mening handlar Natofrågan om något större. Det handlar om hur vi mer generellt ser på upprustning eller användande av våld som hot. Det handlar också om vilka lärdomar vi drar av historien. Jag tänker här på att upprustning och vapenskramlande militärallianser historiskt sett ofta har lett till just krig. Att försöka framställa Nato som ett fridsamt fredsprojekt får en ju att tänka på språket i Georg Orwells bok 1984.

Det som överraskade från Natosidan i debatten, var kanske att de försökte inta en sorts vänsterposition av att vara de som bryr sig om andra här i världen. Mike Winnerstig undrade t.ex. om Nejsidan tyckte att vi i Sverige skulle isolera oss, rädda vårt eget skinn och se på när grannar som vi är beroende av invaderades och skövlades i vårt närområde? En egoistisk och osolidarisk position som han tog avstånd från. Nej-sidans sätt att bemöta detta var bland annat genom att påpeka att ordet solidaritet på detta sätt höll på att få ett annat innehåll. Men hur en verklig solidaritet skulle se ut utvecklades däremot inte på annat sätt än att Lars-Gunnar Liljestrand sa att det bästa sättet att stödja andra var att försvara vår egen självständighet. Ett ganska otillräckligt argument tycker jag. Att försvara den svenska nationens självständighet (alliansfriheten)   var också en av huvudlinjerna tillsammans med motståndet mot kärnvapen och försvar av svensk säkerhet, hos både Maj-Britt Theorin och Lars-Gunnar Liljestrand.

Själv tänker jag att ett av de helt avgörande problemen med Nato är att dess mäktigaste medlem är USA. Det går inte komma ifrån vilken syn vi har på USA:s roll i världen. Om vi ser det som den ”ledande demokratin” eller som den helt dominerande supermakten. Det blir helt avgörande även i Natofrågan. Makthavarna i USA utövar en kombination av ekonomisk och militär makt som många små nationer eller rörelser för demokrati och social rättvisa har blivit utsatta för genom historien. Listan över militära ingripanden, ockupationer eller stöd till odemokratiska kuppförsök är mycket lång och smutsig.

Men borgerliga debattörer har alltid samma blinda fläck när det gäller att se vad USA gjort och gör i världen. Det är en blind fläck som ganska mycket påminner om den hos de kommunister som var anhängare till styret i Sovjetunionen. Maria Weimer (liberalerna) sa t.ex. i debatten att hon ”inte ser USA som ett problem”. Visserligen sa hon sig vara kritisk mot det som de gjorde i Vietnam eller Chile, ”men de gör mycket bra saker också”. Hon nämnde inte angreppskrigen mot Afghanistan, Irak och ingripandet mot Khadaffi i Libyen. Dessa krig har orsakat sönderslagna samhällen med ett ofattbart lidande, oerhörda flyktingkatastrofer och – trots tal om kamp mot terrorismen – bidragit till att istället göda terrorism och extrema rörelser av IS-typ. Det är denna krigiska makt, ansvarig både för otaliga övergrepp i historien och för dessa brott i nutid, som leder Nato. Det är denna makt med ekonomiska och militära muskler över hela jorden som vi ska förena oss med i säkerhetens namn. Att gentemot detta tala om att beslut inom Nato minsann fattas i konsensus, som Maria Weimar gjorde, är minst sagt naivt. Hon hade knappast bortsett från Sovjets dominerande roll inom Warzawapakten med ett liknande argument.

Att vända på perspektivet är nyttigt även när man pratar om hotbilder. Ja-sidans beskrivning av det ryska hotet bortser helt från USA:s totala militära överlägsenhet med 39 procent av världens militärutgifter år 2012. Då är inte de allierade i Nato inräknade. Över hela jorden har USA mer än 700 militärbaser utspridda. Från liberaler och Nato-anhängare hör man aldrig någon förståelse för att regimen i Ryssland, som numera – som en följd av Nato-utvidgningen – är helt inringat av USA och dessa allierade, kan känna sig på något sätt hotad eller provocerad.

Annat var det då Sovjetunionen på 1960-talet påbörjade installation av kärnvapenbaser på Kuba. Då stod vi på randen till ett kärnvapenkrig på grund av USA:s sätt att reagera på detta. Men jag tror inte att de okritiska ”USA-vännerna” någonsin kommer att kunna se någon likhet mellan dessa händelser.

De som i likhet med Winnerstig/Weimar är positiva till Nato och USA ser naturligtvis också värdlandsavtalet som en självklarhet. De sa ett flertal gånger att vi bestämmer själva genom regeringen hur vi samarbetar inom ramen för värdlandsavtalet. ”Avtalet är bara till för att rent tekniskt och juridiskt underlätta det”, sa de. För oss som inte ser Nato som ett fredsprojekt utan en militärallians tillsammans med och under ledning av den mest krigiska nationen på vår planet är det självklart att vara emot allt som underlättar varje närmande till detta krigsprojekt.

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om Nato, värdlandsavtalet, USA