Pelé 1958
För många svenskar som är intresserade av fotboll – eller är tillräckligt gamla – är år 1958 ett speciellt år. Det var då Fotbolls-VM spelades i Sverige och landslaget tog silver. Brasilien, med den unge Pelé och andra stjärnor tog guld. Det var kanske här som den speciella kärleken till och respekten för ”samba-fotboll” grundades i Sverige.
Pelé var en svart man som det gick bra för. En annan talangfull svart man från den amerikanska kontinenten gick det värre för samma år. Detta år 1958 i USA:s söder sökte nämligen Clennon Washington King, in till det då helvita University of Mississippi.
Clennon King
Modet att göra det – för mod krävdes – hade han nog delvis fått av sin far som varit aktivist för medborgerliga rättigheter ända sedan 1940-talet. Men i den tidens USA var det inte bara något totalt oväntat att en svart människa skulle våga tänka tanken att gå på universitet där i södern. Det var helt enkelt galet. Myndigheterna ansåg också att han måste vara galen och lyckades få honom intagen på mentalsjukhus. Men med hjälp av sin bror och Martin Luther King, lyckades han komma ut från mentalsjukhuset. Han kom inte in på universitet i Mississippi. Det gjorde däremot, två år senare, en annan svart man: James Meredith. Men Clennon vek uppenbarligen inte ner sig för det. För samma år (1960) var han nämligen den första afro-amerikanska presidentkandidaten i USA:s historia. Han ställde upp för Independent Afro-American Party. Jag tänker på detta då jag nu några gånger sett ett citat av Fidel Castro från 1973 cirkulera på facebook. Jag tror faktiskt att det är fejkat men ändå kanske intressant på något vis. Castro säger där ungefär att det inte kommer att komma någon president från USA till Kuba förrän USA har en svart president.
Naturligtvis är detta ett framsteg. Ja bägge dessa saker. Både att USA har en president som är svart och att en del av de ledande i USA insett att de måste ändra politiken mot Kuba. Sen har vi ju tyvärr sett att många av de förhoppningar som knöts till Obama inte har infriats. Och vad som blir resultatet av de delvis nya relationerna USA – Kuba vet vi inte heller ännu.
Mycket har hänt sedan 1958 då det USA som (även då) ansågs vara en demokrati tillämpade ett system som på många sätt liknade apartheid. Men trots detta så har grundläggande strukturer av rasism – som ursprungligen skapades av slaveriet – inte utrotats. Det visar all statistik om levnadsförhållanden, andelen svarta i fängelser, polisvåld och annat. När slaveriet förbjöds i USA:s konstitution år 1865 blev inte heller resultatet att rasismen minskade, tvärtom. Samma motsägelsefulla utveckling tycks också ha blivit ett resultat av att Obama blev vald till president. Martin Gelin skrev en intressant artikel om detta i EXPO, där han bland annat säger:
Det kan tyckas motsägelsefullt att USA verkar röra sig framåt och bakåt på samma gång när det gäller vad man i USA kallar rasmotsättningar. Hur kan USA fortfarande vara så rasistiskt, när det sitter en svart man i Vita huset? En del av förklaringen är just att det sitter en svart man i Vita huset. För varje framsteg som svarta och etniska minoriteter har gjort i USA, har det också skapats en backlash åt andra hållet.
Idag kanske det är så att det största hoppet för en utveckling mot
minskad rasism i USA kan knytas till rörelsen kring en äldre vit man?
PEPPRAT RÖDGRÖNT 