Jag minns fortfarande den 11 september 2001. Jag var på väg hem från jobbet. Två arbetskamrater berättade om det som hänt i USA. Det var – som kanske ofta vid den här typen av händelser – först svårt att ta in och att riktigt förstå vad som hänt. Att det hänt.
Sedan dess har vi under 15 års tid lärt känna detta fenomen som går under olika namn som Al Kaida, IS/Daesh, Boko Haram eller liknande. 
Rörelser med en ideologi som är en extremt reaktionär och politisk tolkning av islam. Vi har också lärt känna deras metoder och inriktning på våld mot icke militära mål. I tisdags (22 mars) var det i Bryssel. Då miste 34 personer livet när 
självmordsbombare slog till mot flygplatsen Zaventem och T-banestationen Maalbeek. Över hundra personer ska ha skadats. Bakom dådet står den organisation som själv kallar sig IS, men av många andra för Daesh.
Våldsmännen i Bryssel visade sig (precis som i Paris) ha en ”vanlig” kriminell bakgrund. Men de talar i namn av Islam. Det är då viktigt att inte glömma det faktum att de flesta som drabbats av detta reaktionära våld runtom i världen är just muslimer. Under detta år 2016 kan nämnas liknande attentat i Yemen, Afghanistan, Turkiet och Tunisien.
Att det främst är muslimer i länder som domineras av Islam som drabbats av det fundamentalistiska våldet är viktigt att tänka på för att inte luras in i någon falsk motsättning mellan dom och oss. Det är ju inte en konflikt mellan ”oss” och ”alla muslimer”. Att vi ska se konflikten på det här viset vill både de extrema fundamentalisterna och den extrema högern i Europa.
Bägge dessa rörelser vill ha denna konflikt. Det är i den som de kan leva och växa. Men i den konflikten drabbas och förlorar människor av alla trosuppfattningar. Istället för att stå upp tillsammans oavsett bakgrund eller religion för ett mer solidariskt samhälle splittras vi då. Vinnarna blir den lilla grupp som tjänar på den nuvarande ordningen, de rika.
Lärdomar av 11 september 2001
Men, för att återvända till 11 september 2001 så minns jag också en annan sak. Jag minns att jag samtidigt som jag försökte ta in det förfärliga som hänt, ganska snabbt kände en annan typ av oro. Den handlade om oron för hur ledningen för Förenta Staterna skulle reagera. Den oron visade sig också befogad. Reaktionen var också just så primitiv och destruktiv som man kunde ha väntat sig. Den dåvarande presidenten Bush talade ungefär som om han befann sig i en vilda västern-film där man skulle rida efter skurkarna och ha ihjäl dem.
Och tillsammans med de andra hökarna i USA:s statsledning startade han det så kallade ”kriget mot terrorismen”. Detta har också verkligen inneburit krig i olika former och storlekar. Först angrep man Afghanistan och senare var det Irak och därefter ett kortare våldsingripande i Libyen. Men det har också inneburit förstärkandet av en enorm kontrollapparat inte bara i det egna landet utan över hela världen, något som visselblåsaren Snowden avslöjat. Vi har också sett olika typer av inskränkningar av demokratin. Dessutom har människor som på något sätt kan kopplas till islam blivit mer utsatta än tidigare.
Oavsett hur vi ser på USA:s ekonomiska och militära dominans i världen. Oavsett hur vi ser på dess långa historia av ingripanden i andra länder. Oavsett vad vi tror om USA:s avsikter, så borde en sak vara klar: ”kriget mot terrorismen” har inte lyckats. Tvärtom, så har det gjort ont värre. I spåren av förödelsen och eländet som USA åstadkommit har de reaktionära fundamentalisterna av olika sort stärkts.
Naturligtvis måste vi i varje land kämpa mot dessa kriminella fundamentalister bland annat med metoder som innebär användande av våld. Men när nu Europa står inför att ta itu med detta hot måste vi betänka det katastrofala misslyckandet i det hittillsvarande ”kriget mot terrorismen”. En slutsats av det borde vara att våldet inte kan vara varken den enda eller den huvudsakliga vägen i denna kamp.
På något sätt tycker jag att vi borde tänka på det och på det faktum att krig eller upptrappat våld och ökad kontroll nästan alltid har sitt pris. Jag skriver nästan, men kan egentligen inte komma på något fall då det inte är eller varit så. För det är ett pris som handlar om att den demokrati som man säger sig strida för istället inskränks i kampen. Det är också ett pris som handlar om det uttryck vi blev bekanta med under Irak-kriget: ”collateral damage”, alltså alla de oavsiktligt dödade, skadade, misshandlade eller frihetsberövade.
Kampen mot den religiösa och politiserade fundamentalismen måste föras framförallt genom att kämpa för ett solidariskt och jämlikt samhälle där alla ska vara med och ingen lämnas utanför. Men det måste också handla om en ideologisk kamp mot den reaktionära tillämpningen av Islam överallt i samhället. Alla typer av reaktionärer ska bekämpas helt enkelt, oavsett bakgrund eller bostadsort. Bägge dessa uppgifter borde vara uppgifter för den politiska vänstern. Uppgifter som vi kan ta itu med ifall vi lyckas hålla fler än en tanke i huvudet samtidigt.
I samma ämne bloggaren Svensson
Läs andra bloggar om fundamentalism, Snowden, terrorism, islam, islamofobi, USA, demokrati,
PEPPRAT RÖDGRÖNT 