Trots pandemin fortsätter vårdpersonalens löner att halka efter. För tjugo år sedan tjänade regionens toppchefer mellan tre och fem vårdbiträdeslöner – i månaden. Nu har deras löner mer än fördubblats.”
Enligt artikeln är medellönen för en undersköterska 26 000 i månaden. Detta jämförs med månadslönen för regiondirektören Johan von Knorring som är 150 000. Den intervjuade undersköterskan Carola Karlbom har (precis som jag) svårt att förstå vad man gör med så mycket pengar. Förvaltningscheferna i sin tur tjänar numera 113 000 i månaden. HR-direktören Maria Rosén ”tycker det är skäligt”. Och det moderata regionrådet Stefan Olsson säger att:
All lönesättning bestäms utifrån kompetens och styrs av tillgång och efterfrågan.
Men till skillnad från vårdpersonalen – vars löner sätts av närmaste chef i förhållande till kollektivavtal med facket – så sätts regiondirektörens lön av de politiker som styr i regionen.
Av lätt gissade skäl tycker inte Stefan Olsson att vi ska jämför lönerna mellan vårdpersonal och chefer:
Det är inte så man ska se det. Vi tittar på varje lönekategori för sig. Det finns också tydliga skillnader mellan ledande tjänstemän och undersköterskor i exempelvis hur mycket ansvar man har.
En lön på 1,8 miljoner om året är ju för de flesta av oss något mycket avlägset. Men då ska vi samtidigt komma ihåg att de verkligt stora inkomsterna i samhället inte kommer från lön utan från kapital. Och för familjer som H&M-Persson eller Tetra Pak-Rausing är regiondirektörens lön småpengar. De summor det handlar om för några svenska miljardärer (fast då räknat i dollar inte kronor) kan du se på denna länk hos Forbes.
Men ändå, 1,8 miljoner kronor eller 150 000 kr i månaden är mycket pengar om vi jämför med de flesta som sliter inom vården. Det motsvarar nästan sex stycken undersköterskelöner. Dessutom har skillnaden mellan dem som gör jobbet i vården och den högsta chefen ökat mycket. Moderata regionrådet Stefan Olsson ser inte något problem med detta. Han tycker inte att vi ska jämföra så därför att de ”tittar på varje lönekategori för sig”. Nu är ju inte det något argument ifråga om de stora och ökande löneklyftorna. Men han har tre argument för klyftorna:
Var och en har lön efter kompetens.
Lön styrs av tillgång och efterfrågan.
Chefen har mer ansvar.
Eftersom löneskillnaden ökat måste Olsson då anse att också skillnaden i kompetens och ansvar har ökat. Eller är det kanske den stora och ökande efterfrågan på ett begränsat antal toppchefer som är orsaken?
När det gäller kompetens och ansvar så tycker jag att vi alltför länge haft en utveckling där kompetens och ansvar kring att ta hand om liv undervärderats alltmer samtidigt som vi istället uppvärderat styrning över ekonomi.
När det gäller detta med ”tillgång och efterfrågan” inom den här sektorn så styrs ju detta främst från den politiska nivån. En majoritet av politiska företrädare har under alltför lång tid tyckt att skattesänkningar och alltför dåliga löneökningar för dem som jobbar inom vården är bra samtidigt som de alltmer uppvärderat dem som leder dessa verksamheter enligt de moderna NPM-principerna. Därför har inte ”efterfrågan” varit till de vårdanställdas fördel trots att behovet av dem och behovet av mer resurser till vården har ökat. Därför har däremot denna ”efterfrågan” varit till chefernas fördel. En annan politik som prioriterat behoven av vård och schyssta löner för dem som jobbar där skulle inte ha ansett att dessa fantasilöner till cheferna var rimliga. Och jag tror inte att ”tillgången” i form av chefsaspiranter i så fall skulle ha försvunnit i någon större utsträckning.
Orättvisor försvaras ofta med argument som går ut på att saker bara ”är” på vissa sätt på grund av marknaden, globaliseringen, ekonomin, konkurrenskraften eller vad det nu är man skyller på . Att de är opåverkbara av politik eller av oss människor över huvud taget.
Men om det är några områden som definitivt borde gå att påverka så är det de verksamheter som styrs av politiken och bekostas av skatt. Så gå inte på snacket om de oundvikliga och ökande klyftorna.
Den 24 november skrev moderatledaren Ulf Kristersson ett inlägg på DN-debatt om att det som han kallar ”islamism” är ett ”allvarligt hot mot vårt sätt att leva i Sverige”. Per Sundgren som är f.d. kulturborgarråd (v) och initiativtagare och ordförande för Stiftelsen Jämlikhetsfonden skickade in en replik som DN inte ville ta in. Detta är Per Sundgrens replik som publiceras här på bloggen med hans tillåtelse:
Den politiska islamismen hör inte hemma i Sverige, skriver Ulf Kristersson på DN-debatt. Jag kan bara hålla med. Om detta är alla partier i Sverige rörande överens. Ändå har det blivit en stor debattartikel. Visst, det går säkert att göra mer för att effektivisera motståndet mot politisk islamism och annan politisk extremism, som inte borde höra hemma någonstans. De terrordåd som skett i Frankrike och Österrike kan inte nog fördömas.
Ändå är det något som skaver. Det finns ju i vår värld idag flera allvarliga hot, både mot vår existens och mot vårt politiska system. Vilket hot man väljer att rikta blicken mot är ett val. I Europa idag finns inget reellt hot om ett islamistiskt maktövertagande. Däremot finns ett mycket reellt hot från den högernationalism som i Sverige representeras av Sverigedemokraterna. I länder som Polen och Ungern har den redan tagit makten och håller på att efter bästa förmåga montera ned demokrati och rättsstat, bland annat genom att just nu blockera EU-budgeten. Även i flera andra länder är den ett reellt hot mot den demokratiska ordningen.
Orban, Ungern
Men för Kristersson är det i detta läge viktigast att markera mot islamism. På detta område tävlar han med Sverigedemokraterna om att vara det mest islamkritiska partiet. Här finns kanske röster att vinna, samtidigt som ett politiskt samarbete underlättas.
Detta närmande till sverigedemokratiska positioner är också tydligt i det förslag till nytt idéprogram som lagts fram av Moderaterna. Det partiprogram som antogs under de framgångsrika Reinfeldtåren ska nu förpassas till sophögen när partiet åter intar mer traditionellt konservativa ståndpunkter i frågor som gäller migration och kriminalitet och betonar värdet av kristendom och familj.
Av särskilt intresse är härvidlag att studera den idéskrift från programgruppen som fått komplettera programförslaget. Här konkretiseras det som är vagt i programförslaget. Flera sidor ägnas åt att förklara vad det innebär att vara svensk. Under kapitelrubriken ”Ett uppvärderat medborgarskap” finns underrubriken ”Att vara svensk”.
Hittills har Sverigedemokraterna varit det enda svenska riksdagsparti som ägnat utrymme åt att diskutera svenskhet. För övriga partier har det varit en icke-fråga. Är man medborgare i Sverige är man svensk. Men nu har Moderaterna hakat på Sverigedemokraterna. Svenskhet har blivit det villkor som måste uppfyllas för att integrationen ska fungera och kunna leda fram till medborgarskap. ”Svenskhet bidrar till gemenskap och kan användas som ett inkluderande kitt gentemot nyanlända.”
Det ska framför allt inte vara för lätt att bli svensk medborgare. Det handlar om att stegvis kvalificera sig genom att ha varit länge i Sverige, kunna språket, ha kunskaper om Sverige, kunna försörja sig och leva hederligt. Ja, ”medborgarskapet utgör symbolen för svenskheten”. Att vi svenskar inte har känt oss tillräckligt svenska framställs som ett problem. Det har försvårat den inkludering av flyktingar och invandrare som förutsätter en ”nationell identitet”.
Sverigedemokraternas krav är något mer långtgående, och vissa skillnader finns, men i allt väsentligt är de båda partierna överens. Det räcker inte längre med medborgarskap för att vara svensk. Det krävs en nationell identitet. Moderaterna ansluter därmed till det tänkande som är helt centralt inom den europeiska högernationalismen. Här ingår också som en viktig pusselbit angepp på islam och islamism.
I USA finns det en affärstidning som heter Forbes. Varje år sammanställer Forbes olika listor. Till exempel brukar de ha listor över de rikaste personerna i hela världen. Den tjeckiske bloggaren Jacub Marian har på grundval av dessa listor hos Forbes gjort en karta (bland många andra på hans blogg) som visar antalet miljardärer räknat i US-dollar per tio miljoner invånare i länderna i Europa år 2018.
Kartan är mycket intressant ur svensk synpunkt. Enligt den är nämligen Sverige det land i Europa som har den näst högsta andelen miljardärer i förhållande till befolkningen.
Som en jämförelse kan nämnas att i USA är det 18 stycken.
Här är kartan:
Kan ju vara bra rota lite mer i och att minnas nästa gång vi hör något om de rikas svårigheter i vårt land…..
Det parti som kallar sig moderaterna bildades 1904 som Allmänna valmansförbundet, senare högerpartiet. I 41 år (sedan 1979) har moderaterna varit det största av de borgerliga partierna med en höjdpunkt i valen 2006 och 2010 med Reinfeldt som partiledare. Men så har det inte alltid varit. Under den radikaliseringsvåg som pågick i Sverige och många andra länder från mitten av 1960-talet och ett decennium framåt låg partiet kring 11 – 15 %. Ett av uttrycken för hur radikaliseringsvågen påverkade även det gamla högerpartiet var att man år 1969 bytte namn till Moderata Samlingspartiet. Synonymer till moderat är: måttfull, sansad, hovsam, återhållsam, skälig, måttlig, försiktig. ”Måttfullt konservativ” var väl tanken då 1969.
Nu har partiet kommit ut med ett nytt idéprogram. Idéhistorikern Per Sundgren gör i ETC en mycket intressant och förtjänstfull genomgång av moderaternas olika partiprogram genom historien. Han jämför, analyserar och sätter in det senaste programmet i sitt sammanhang.
Sundgren inleder med att påpeka att moderaterna haft problem med sin historia som då de i 2011 års program lögnaktigt hävdade att de gått i spetsen och drivit på för kvinnlig rösträtt och motstånd mot apartheid.
Vissa propagandagrepp står sig
Partiets rötter går tillbaka till ett parti som representerade den rika minoriteten och såg den allmänna och lika rösträtten som ett hot och ville värna fosterlandet ”mot socialdemokraternas och den radikala vänsterns ständigt fortgående upplösningsarbete.” Sundgren visar hur partiet utifrån denna kärna sedan anpassat sig i de program som kom 1919 och 1934 och med en ”delvis ny ton 1946” då ”samhällssolidaritet” och ”reformpolitik” framhålls som positiva värden. 1969 märks ännu mer av förändring. Det var en tid då både centerpartiet och folkpartiet antog program som starkt betonade behovet av social och ekonomisk jämlikhet:
Utan att ordet jämlikhet uttalas i 1969 års program är det ändå tydligt att jämlikhetsfrågan inte kan förbigås. Således föreslås att medinflytandet på arbetsplatserna ska stärkas och att det personliga förmögenhetsägandet ska spridas, men detta självklart inom ramen för det befintliga ekonomiska systemet. Kravet på ökad jämlikhet, som nu är starkt inom arbetarrörelsen, möts med ett krav på egendomsspridning i form av vinstandelssystem.
Utvecklingen i mer liberal riktning och bort från och en del traditionellt konservativa positioner, fortgår med 1978 års idéprogram:
…..som har ”synen på varje människa som unik och likvärdig” och med frihet att välja som en viktig utgångspunkt. Det enskilda ägandet är grunden, men ägandet ska kunna förenas med välfärd och social rättvisa. Facklig organisering och medinflytande är viktiga delar i den socialt styrda marknadsekonomi som Moderaterna förespråkar.
Detta blir enligt Sundgren ”än tydligare i programmet från 2001 som tar sin utgångspunkt i den globalisering som förändrat världen. Den är inriktad på samarbete och mer solidarisk än ”den stängda och nationella världen”. I det moderata partiprogrammet riktas nu kritik mot den nationalism som länge utgjorde partiets ideologiska grund.
2011 års idéprogram skrevs i ett helt nytt politiskt läge. Och här kan vi verkligen tala om förvandlingsnummer:
Moderaterna är inte längre ett oppositionsparti utan ett regerande statsbärande parti. Partiet för dem som ägde har omvandlats till det ”enda arbetarpartiet”. I denna omvandling spelar språket en helt avgörande roll. Med begrepp och värdeord som arbetslinjen, frihet, trygghet, välfärd, rättvisa och solidaritet, sedan länge främst förknippade med arbetarrörelsen, vill man ge bilden av ett parti som ideologiskt förnyat sig. För att åstadkomma detta måste den moderata historien skrivas om. Partiet är inte längre ett historiskt konservativt parti som bildats för att organisera motståndet mot arbetarrörelsen utan ett parti som bildats för att sprida upplysningens idéer och bekämpa odemokratiska idéer. Grunden för det svenska välfärdssamhället utgörs helt enkelt av ett moderat idéarv med rötter i upplysningen. ”Våra starkaste traditioner och värderingar kommer från upplysningstidens uppbrott mot överheter och dogmer och den starka tilltron till människan och dennes förnuft.” Det var ju precis tvärtom, men att denna bild av partiets historia inte har något stöd i forskningen har uppenbarligen inte bekymrat de moderata historieskrivarna.
Men nu har programmet från 2011 ”blivit en belastning”:
Historien är dock fortfarande ett problem, som man försöker lösa genom att skapa en ny historia, liberalkonservatismens. Detta relativt nya begrepp anses nu stå för en tradition och ett moderat idéarv. Det är ju riktigt att det i Högerpartiet och dagens Moderaterna finns en spänning mellan en konservativ och en liberal pol. Men det är också sant att dessa traditioner ursprungligen stod skarpt och uteslutande emot varandra. Att liberalkonservatismen finns som en etablerad tradition återstår att visa. Upplysningstänkandet är förvisso en viktig del av en liberal tradition, men att, som görs även i detta nya program, hävda att det är en viktig del av en moderat tradition har knappast stöd i den historiska forskningen.
Det är stora förändringar på nio år med det nya programmet:
Den välfärdsstat som hyllas i programmet från 2011 har nu åter främst blivit ett problem.”
Den ekonomi som 2011 var en ´social marknadsekonomi´ har nu blivit rätt och slätt ´marknadsekonomi´”.
2020 är det åter dags att hylla nationen. Det är nationalstaten som utgör ”grunden för vårt styrelseskick”.
Invandringen är ett problem. Den bör begränsas. Den är ”ogenomtänkt” och har skapat en ny etniskt baserad ”kollektivism”, med vilket avses de muslimer som invandrat eller flytt till Sverige. Här finns en mycket tydlig skillnad jämfört med 2011 års program, i vilket svenskheten är en identitet som invandraren kan tillägna sig genom att leva här. Mångfalden är rent av en konkurrensfördel. ”Integrationen bygger på ömsesidig nyfikenhet.” I direkt polemik mot denna ståndpunkt slår 2020 års program fast ”att integration inte är en dubbelriktad process.” Den som kommer till Sverige har ”en skyldighet att bli en del av vårt samhälle”, men det ska inte vara lätt att bli svensk medborgare.
2011 betonades vikten av ”att hellre fria än fälla”, att enbart straffen inte gör samhället tryggt och att strängare straff, fler lagar och poliser inte automatiskt gör samhället tryggare.
Trygghet skapas genom att förebygga, och minska de faktorer som ligger till grund för brottslighet, värna brottsoffren och tillhandahålla rehabilitering”. Också 2020 framhålls att kriminella ska ges en möjlighet att komma tillbaka, men nu är det framför allt vikten av straff som betonas. ”Grova brott ska leda till stränga straff och kännbara skadestånd.”
Sundgren konstaterar att ”Denna förflyttning högerut innebär förstås att dagens Moderaterna kommer att ha mycket lättare att komma överens med Sverigedemokraterna. Något tydligt avståndstagande från den högerpopulism som Sverigedemokraterna står för finns inte heller i programmet.”
Sundgren avslutar:
I ett historiskt perspektiv talar det mesta för att idéprogrammet från 2011, antaget under de framgångsrika Reinfeldtåren, kommer att framstå som en avvikelse. Nu är ordningen återställd.
I manifestationer från klimatrörelser kan man ibland se banderoller som säger att det är ”systemet” som ska ändras inte klimatet. Vilket system eller vilka systemförändringar som avses är kanske inte helt klart. Det kan jag säga, även om jag gillar parollen. Men det är självklart så att det finns en mängd olika sätt att tänka kring vad systemförändring och alternativa framtidssamhällen innebär. Dessutom vet vi ju aldrig speciellt mycket om framtiden.
När det gäller klimatkrisen så är ju huvudproblemet att de positiva förändringarna är för få och att det – i förhållande till den tid vi har på oss – går alltför långsamt. I detta är väl alla delar av klimatrörelsen överens, även de som mer betonar det positiva som faktiskt sker än de skrämmande framtidsperspektiven. Men det finns däremot en mängd olika perspektiv och tankar om olika vägar framåt.
Själv tillhör jag ju dem som menar att det finns ett samband mellan klimatkrisen (och andra miljökriser) och det nuvarande ekonomiska systemet: kapitalismen. Om den saken har jag skrivit en del (se t.ex. under katagorin ”Ekosocialism”). För att ta ett exempel så tycker jag att det sätt som de ledande oljebolagen förhållit sig till den kunskap de haft sedan 1950-talet om sambandet mellan ökad koldioxidhalt i atmosfären och ett varmare klimat, visar detta. Att de gjorde allt för att dölja sanningen, istället spred desinformation och fortsatte producera för att vinsten är det överordnade för dem. Det har med systemet att göra.
Men innebär då denna min inställning att jag inte tycker att det är någon idé att göra någonting åt klimatkrisen innan vi ”avskaffat kapitalismen”? Nej, det vore en helt bisarr inställning. Allt som kan göras här och nu och framöver för att minska fossilanvändningen och energislöseriet måste göras! Att kapitalintressen står i vägen under kampen innebär inte uppgivenhet. Tänk på den framgångsrika kampen mot Preem. Hur långt vi kan nå och vilka hinder ”systemet” sätter är inte en teoretisk utan en praktisk fråga.
En konstig diskussion
Varför tar jag då ens upp detta? Jo, i ETC var det den 12 november en intervju med Noam Chomsky och Robert Pollin där de säger att vi har ”inte tid för en omstörtning av det kapitalistiska systemet. Vi måste nå målet om nollutsläpp inom 30 år och kapitalismen kommer fortfarande att finnas då.”
Chomsky säger:
Jag skulle vilja att kapitalismen besegrades, men detta ligger inte inom den relevanta tidsperioden. Den globala uppvärmningen måste tas om hand inom ramen för befintliga institutioner, som kan komma att behöva ändras något. Det är problemet vi står inför.
Det intressanta är att denna diskussion till och med kommit in på min lokala (officiellt liberala) dagstidnings ledarsidor. Den 16 november skrev den relativt nya ledarskribenten på UNT Eva Forslund (som inom parentes sagt är en glädjande liberal kontrast till en annan nu ledig skribent) en ledare med titeln: ”Klimatet är viktigare än kapitalismkritik”. Där inleder hon med att säga att: ”Det går att rädda klimatet inom nuvarande samhällssystem, men det går för långsamt.” I artikeln hänvisar hon också till artikeln med Chomsky/Pollin i ETC som jag nämnde ovan. Hon avslutar artikeln: ”Samhällelig utveckling har historiskt sett varit beroende av att vänsterrörelser har skjutit kapitalismens avskaffande på framtiden. Det kommer det att vara även när det gäller klimatet.”
Även om det är helt naturligt att en liberal skribent är positiv till att kapitalismen inte ”avskaffats” så är det samtidigt ett ovanligt erkännande till den socialdemokratiska arbetarrörelsen.
Men inte en ny frågeställning
Jag har stött på den här frågeställningen tidigare. I maj förra året skrev jag en artikel där jag resonerade om detta. Jag berättade om George Monbiot (Guardian-skribent och miljöaktivist) som sent kommit fram till att det är det kapitalistiska systemet som står hindrande i vägen och vilka argument han hade för det. Men jag nämnde också en viktig bok av Staffan Laestadius (Klimatet & omställningen) där han i princip förde fram samma argument som Noam Chomsky och Robert Pollin gör i ETC-artikeln. Laestadius ansåg att kapitalismen måste ”tämjas” men däremot inte ”avskaffas”. Hans argument för det var förutom en helt korrekt kritik mot de system som kallats ”socialistiska” att frågan om avskaffandet inte ”stod på dagordningen” och framförallt att vi inte hade tid med det.
Frågeställningen är alltså inte ny även om den kanske är mer slående när den framförs av en känd motståndare till kapitalismen som Noam Chomsky. Men med all respekt för denna auktoritet så tycker jag ändå att frågan ställs fel.
Det finns naturligtvis den typen av sterila sekterister inom vänstern, även om de är mycket få, som menar att vi inget kan göra så länge kapitalismen består. Jag kan just nu bara komma på ett exempel och det var en person som skrev i kommentarsfältet till denna blogg (efter att jag med glädje återgett de ungdomliga klimatprotesterna runt om i världen) att ”vi inte kan göra något förrän det ekonomiska systemet förändras.” Det var en företrädare för den lilla organisation som av obruten lojalitet med de styrande i Sovjetunionen bröt sig ur vänsterpartiet på 1970-talet. De hette då APK och nu SKP. Men det är knappast en representativ uppfattning för vänstern i sin helhet.
Vad innebär det att vara socialist och mot kapitalismen?
Ja för de flesta innebär det ju att med olika grad av personlig insats vara för allt som förbättrar i förhållande till det som är, antingen det gäller sociala orättvisor, antifackliga förslag eller positiva åtgärder mot klimatkrisen. Det är ju inte så att vi bara ägnar oss någon sorts kamp mot systemet men struntar i det faktiska livet som vi lever här och nu. Ja hur skulle förresten en sådan ”kamp” se ut som är helt skild från det myller av frågor (men för närvarande alltför svaga rörelser) som det handlar om?
Därför deltar vi och stöder klimatrörelsen och alla krav som flyttar fram positionerna i klimatfrågan. Eftersom förslagen till lösningar är många och ibland står mot varandra så tänker och funderar vi, deltar i diskussioner och utvecklar svar tillsammans både inom vänstern och den breda klimat- och miljörörelsen.
Vi sitter inte och väntar. Vi ser att det går att nå resultat men vi ser också det starka motståndet. Vi ställer naturligtvis inte några krav på att alla andra som finns i eller stöder klimatrörelsen och klimatkraven ska omfatta våra uppfattningar om kapitalismen. Däremot ser vi och påpekar hur de stora bolagens vinstintressen krockar med de mångas intressen även när det gäller klimatfrågan. Vi kämpar också för att klimatomställningen måste ha ett socialistiskt rättviseperspektiv. Att det är de värsta utsläpparna som måste avstå. Eller att människor som förlorar jobb inom fossilindustrin måste få solidarisk hjälp av samhället till att ställa om till nya jobb och arbetsuppgifter.
När Pollin säger att vi inte har ”tid för omstörtning” förstår jag helt enkelt inte vad det är han menar. Vilka delar av dagens moderna vänster ägnar sig åt något som skulle kunna kallas ”omstörtning”? För mig låter det mer som någonting från en helt annan tid.
Klimatkrisen är en helt överordnad fråga för mänskligheten. Jag håller därför även med UNT:s ledarskribent då hon skriver att ”klimatet är viktigare är kapitalismkritik”. Men det betyder inte att jag ser något skäl att ge upp min kritik mot kapitalismen. Jag kan inte se att det på något sätt skulle gynna rörelsen eller kraven. Tvärtom.
Det vi vet om framtiden är vad vetenskapen kan berätta om vad som kommer ske ifall vi inte stoppar den globala uppvärmningen. Annars vet vi inte mycket om framtiden. Vi vet att motkrafterna är starka. Vad som kan eller kommer att uppnås i form av klimatomställning eller samhällsförändringar vet vi inte. Men en sak tror jag vi kan veta säkert. Utan mycket stora och starka demokratiska, folkliga rörelser går det inte att motverka varken klimatkrisen eller hotet från nya tyranner. Här har en demokratisk anti-kapitalistisk vänster en viktig roll att fylla.
Detta är en artikel av Peter Widén skriven för eFolket som jag fått tillåtelse att publicera. Widén är pensionerad metallarbetare som tidigare skrivit här på bloggen. Han arbetar för närvarande på en längre text (ebok) om USA:s historia och frågeställningen hur den svarta befolkningen efter slaveriet kunde gå ”från att ha rösträtt, rörelsefrihet och till och med politiskt inflytande i stater som South-Carolina och Mississippi i 20” år till att kastas ner i ”politisk maktlöshet och socialt i ett tillstånd av semi-slaveri och inom vissa områden rent slaveri?”
Här kommenterar Peter Widén läget i USA efter valet och vänsterns uppgifter:
Glädjescener utspelar sej nu på många ställen i USA. Människor, inte bara i USA, har all rätt att dra ett djupt andetag och känna att det faktiskt är lättare att andas efter utgången i det US-amerikanska valet. Trumps fall från makten är en framgång värd att fira.
Innan jag går in på vad vi har att vänta oss av det nya demokratiska ledarskapet, låt oss reflektera lite över republikanerna och Trump.
Det som hände i detta val kan inte entydigt beskrivas som ett nederlag för Trump och republikanerna. Antalet som röstade på Trump förra veckan jämfört med när han vann valet 2016 ökade med flera miljoner. Sanningen är att en enda presidentkandidat i USA:s historia har fått fler röster än de 71 miljoner Trump nu fick. Denne ende kandidat är Joe Biden som i förra veckan fick 5 miljoner fler röster än Trump. En stor del av USA:s befolkning röstade för den politik som Trump står för. Republikanerna ökade sin andel i representanthuset. De höll ställningarna i senaten (Vi väntar fortfarande på exakt resultat i senatsvalet i Georgia)
Trump påstod i sitt bittra tal efter valet inte bara att han fallit offer för valfusk. Han påstod också att Demokratiska partiet representerade media , techföretagen och de rika, medans han själv representerade den hårt arbetande amerikanen. Detta är bild han försöker sälja in. Och man måste säga att med tanke på hans bakgrund som krängare av fastigheter och född in i rikedom så har han lyckats bra med denna falska marknadsföring.
När Trump vann 2016 var det framförallt för att han lyckades mobilisera den traditionella republikanska väljarkåren. Småborgare och storkapitalister, religiösa fundamentalister och rasister.
Men han lyckades också göra inbrytningar i arbetarklassen. En del av dessa var de som drabbats hårdast av kapitalismens kris och av utflyttning av industrier.
Härom veckan hörde jag ett tragiskt inslag på radions P1. Inslaget handlade om Harlan County i Kentucky, ett kolgruvesamhälle i Alleghany-bergen. Området har en lång historia av klasskamp under 1900-talet. Barbara Kopplers dokumentärfilm ”Harlan County, USA” öppnade ögonen på många inom min generation för den US-amerikanska arbetarklassens hårda historia.
I radioprogrammet berättade en kvinna, dotter till en gruvarbetare att nästan alla i Harlan röstade på Trump och dessutom att nästan alla gick på droger. Själv arbetade hon nu på en hamburgerbar.
9363 hade röstat på Trump/Pence , 1491 på Biden/Harris.
Gruvdriften liksom befolkningsmängden har gått kraftigt tillbaka. 1950 var invånarantalet något över 71 000. År 2018 var man nere på strax över 26 000.
Liksom på många andra ställen i USA har Harlan county haft en historia av hård klasskamp, ofta våldsam. Men akilleshälen var och är den politiska nivån. Frånvaron av en vision om ett alternativt samhällssystem och frånvaron av en politisk rörelse som bär upp en sådan vision. Frånvaron av en socialistisk arbetarrörelse. När den fattas kan arbetares politiska förhoppningar gå i helt motsatt riktning. Hopp om att de företag man säljer sin arbetskraft till ska ha framgång. Ett hopp om en åter blomstrande kapitalism där utrymme för lönekrav åter kan finnas.
Harlan County 1930-talet
Och i en situation där det demokratiska partiets etablissemang så öppet vänt krisindustriernas arbetarklass ryggen kan till och med en fastighetskrämare från New York City få ett röststöd när han lovar kolindustrins återhämtning. I Harlan County röstade 72 procent på John McCain/Sara Pahlin mot 26 procent för Barrack Obama/Joe Biden 2009. Mitt Romney fick 71 procent mot Obamas 17 och Trump 85 procent mot Hillary Clintons 12.
Och det är inte bara i krisområden med hög arbetslöshet som Trump fått arbetarröster. Förhoppningen att denna ”Businessman” ska få ekonomin att rulla har hos många trängt undan det faktum att han står för en mot arbetarbefolkningen djupt fientlig politik. Det gäller sjukvården, sjukförsäkringar, arbetsmiljön, miljöskydd, klimat, skatter, utbildning, ekonomisk jämlikhet, jämställdhet för kvinnorna etc. Hans djupt auktoritära sätt att regera på liksom hans hat mot allt som luktar socialism och hans konsekventa sökande efter att splittra arbetarna utifrån rastillhörighet och födelseort borde göra honom totalt omöjlig. Men så är det alltså inte.
Donald Trump framställer sig som arbetarklassens försvarare. I själva verket är hans politik djupt skadlig för arbetarklassen. Hans verkliga bas är i själva verket borgarklassen, småborgare så väl som storkapitalister. De har fått de skattesänkningar de önskade och de uppskattar också hans motstånd mot offentlig sektor och reformer inom skolväsen och sjukförsäkringssystemet. Liksom hans invandrarfientlighet och rasism. De evangeliskt kristna, en stor grupp i USA, röstade till 90 procent på Trump 2016. De är fundamentalister, bokstavstroende, och därmed tränade i att okritiskt tro på vad överordnade påstår oavsett rim och reson. Och han har stöd bland det stora flertalet ”White supremacists”, anhängare av vit överhöghet. Dessa finns rikt representerade bland kristna fundamentalister och andra anti-intellektuella riktningar. Olika krafter som förnekar eller struntar i klimatförändringarna är också på hans sida. Liksom fullständigt galna konspirationsteoretiker. Mäktiga allierade är också den pro-israeliska lobbyn.
Bernie Sanders har gratulerat Joe Biden och Kamala Harris till att ha besegrat Donald Trump. Han betecknade det gångna valet som det viktigaste i modern US-amerikansk historia. Folkets demokratiska rättigheter stod på spel. Sanders sa också att miljoner gräsrotsaktivister hade gjort segern över Trump möjlig. Och han slog fast att det viktiga nu är att få alla att förstå att vi inte kan gå tillbaka till det som varit. Det måste vara slut på de stora företagens och lobbyisternas makt. Vi har ett stort arbete framför oss men låt oss nu glädjas åt det vi åstadkommit. Sanders menade att våra barn och barnbarn kommer att vara tacksamma för det vi gjort.
Sanders-Biden
Det steg som nu tagits har varit viktigt. Och visst var Bidens presskonferens en lättnad för alla som i fyra år fått stå ut med Donald Trumps egotrippade och aggressiva uppträden. Äntligen ett civiliserat samtal. Men Biden/Kamala kommer inte att vidta de åtgärder som Bernie Sanders pekade på. Att bryta upp och lämna det samhällssystem där giriga storföretag och Wall Streets spekulanter styr. Att etablera en hållbar miljö och klimatpolitik som kräver att ekonomin inte styrs av profitjakt. En värdig sjukvård och ett värdigt sjukförsäkringssystem som kräver att samhället tar över och ett slut på privat vinstjakt.
Den rörelse som måste skapas måste domineras av de radikala gräsrotsaktivister som idag har fått nog. När Melania Trump häromdagen anklagade Joe Biden för att vara socialist svarade han med den retoriska frågan: ”Ser jag ut som en radikal socialist”. Nej kanske inte det. Och varken Harris eller Biden har velat ta avstånd från fracking (en speciellt skadlig form av oljeutvinning ur skiffer genom hydraulisk sprängning). Inte heller har de ställt upp bakom de progressivas New Green Deal (ett radikalt miljöprogram) och de har också kritiserat Sanders sjukförsäkringsprogram och program för fri utbildning som varande allt för kostsamt och orealistiskt. Listan kan göras lång.
Bekymmersamt är också deras tal om enighet. ”Inga blå och röda stater utan Amerikas Förenta stater”. Om det betyder att man ska vinna över människor så är det okej. Men om det betyder att lägren ska finna varandra i en kompromiss är det inte det. Trumpismen och allt den står för måste besegras och begravas.
Så låt oss sammanfatta: Ett nödvändigt steg har tagits. Inga kompromisser med Trumplägret. Inga steg tillbaka. En rörelse måste ställas på fötter som leder långt bortom det demokratiska parti-etablissemangets horisont.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 