I måndags skrev jag om de ökande löneklyftorna på Akademiska sjukhuset i Uppsala som UNT rapporterade om. Frågan har fortsatt att uppmärksammas i UNT både igår och idag.

Igår kommenterade ledarskribenten Johan Rudström förhållandena (”Både logiska och ologiska vårdlöner”). Eller snarare försökte han argumentera för varför det är rimligt att någon tjänar sex gånger så mycket som en annan. Han för där fram samma syn som det moderata regionrådet Olsson, nämligen att: ”Lönen ökar med utbildning och ansvar, det är ingenting konstigt”. Men han för också fram en annan förklaring: ”Ju större kollektiv desto lägre lönenivå”. Ett ”argument” som ju gör att det känns kört för de flesta stora löntagarkollektiv. Och jag kan inte låta bli att tänka att ”kollektivet” av borgerliga ledarskribenter väl inte är så stort…

Dessutom menar Rudström att om det inte finns konkurrens och ”flera arbetsgivare att välja på” samt brist på ett yrke så gör tillgång och efterfrågan att såväl undersköterskan som ”läraren, socialsekreteraren, polisen eller bibliotekarien” kommer få låg lön.

Rudström ser ”kollektivet” som en ”hämsko”. För honom är det den enskilda individen som ska se till att just den får högre lön genom individuella karriärvägar på en marknad som det inte går att göra något åt. Jag tänker istället att vägen framåt för stora kollektiv har varit att solidariskt gå samman och upphäva den inbördes konkurrensen. Det är ju liksom den fackliga grundtanken som jag fattat det.

Men jag vill också åter invända att denna verksamhet (vården) är politiskt styrd. Om den styrdes av en politisk majoritet (lokalt och centralt) som verkligen ville betala högre löner för de vårdanställda (som kollektiv) och såg till att det finansierades från statlig nivå så skulle det tillsammans med fackföreningar som tog strid för kollektivet naturligtvis kunna ge högre löner till de arbetande inom vården.

I dagens UNT kan man däremot läsa en bra insändare av den pensionerade sjuksköterskan Tommy Söderman (Besvärande okunnigt om vård och löner).

Han tar upp att HR- direktören Maria Rosén i måndagens artikel säger att ”man inte kan jämföra yrken” p.g.a. ”OB-ersättning, förkortad arbetstid eller andra arbetsförmåner”. Men som Söderman påpekar så är OB en ersättning (för att jobba nätter,  kvällar och helger) inte lön.

Regionrådet Stefan Olsson visar enligt Söderman samma ignorans då han säger att: ” Det är inte brist på sjuksköterskor exempelvis”. För enligt pressmeddelande från Socialstyrelsen 2019-02-28 så är det ”brist på grundutbildade sjuksköterskor i 20 av 21 regioner”.

Jag måste instämma med Söderman om att chefernas ignorans ”är högst besvärande”. Kunskaper på dessa områden borde väl också ingå för några som anses värda dess höga löner.

I dagens papperstidning finns också en artikel med rubriken: ”SD, S och V har tankar om löneskillnaderna i vården”. I artikeln försvarar regionrådet Malena Ranch (MP) de höga chefslönerna medan däremot socialdemokraten Helena Proos säger att ”skillnaden kan inte fortsätta öka på detta sätt” och ”Vi behöver fundera över hur vi värderar ansvar för människoliv kontra ansvar för ekonomi”.

SD:s David Perez säger att de vill avsätta pengar till högre löner för sjuksköterskor (övrig vårdpersonal nämns inte) men att de tycker att de höga chefslönerna är rimliga. Därefter kan man läsa att vänsterpartiets regionråd Neil Ormerud ”vill istället sänka direktörslönerna”(min understrykning).  Men det lilla ordet ”istället” kommer direkt efter ett stycke där SD säger att de vill höja lönerna för sjuksköterskor men inte sänka dem för de höga cheferna. Så den som läser artikeln kan få intrycket att vänsterpartiet bara vill sänka chefslönerna, men inte göra något åt vårdpersonalens löner. Så är det inte. Och i nätupplagan av artikel är detta nu ändrat till:

Regionrådet Neil Ormerod (V) vill också se höjda vårdlöner, men även sänka direktörslönerna.

– De flesta vårdanställda får inte ut mer än högst ett par procent i löneökning varje år, medan de högst betalda drar ifrån. Det är inte rimligt. Direktörerna ska tjäna bra, men inte flera gånger mer än sjukvårdsarbetarna. De höga cheferna kunde lätt få sina löner sänkta en del och fortfarande vara välbetalda, säger han.

Så för att sammanfatta så är det alltså så att:

• såväl moderaterna som miljöpartiet (och förmodar jag även de andra partier med vilka de styr regionen) och UNT:s ledare har inte några som helst problem med de höga chefslönerna och de ökande klyftorna.
• SD lovar som vanligt mycket åt många och påstår sig vilja höja sjuksköterskornas löner men uttalar sig inte om övriga vårdarbetare. Däremot angriper de naturligtvis inte de högavlönade cheferna. Att slicka uppåt är ju en del av deras ideologi.
• Socialdemokraterna uttrycker en kritik mot de ökande klyftorna (de får inte fortsätta öka) och vänsterpartiet uttalar klart att varken de högsta chefernas löner eller de ökande klyftorna är rimliga.