Nu har Löfvén utsetts till ny s-ledare i en ”snabb process”.

Precis innan Löfvén blev utsedd skrev David Eklind i den socialdemokratiska tidskriften Tiden att:

–          Vem Socialdemokraterna än väljer till ordförande kommer det vara fel person. Hon eller han kommer nämligen vara socialdemokrat. Och att vara socialdemokrat är per definition fel i dagens medie- och samhällsklimat.

Jag skulle nog hellre säga att det där beror på vilken sorts socialdemokrat vi pratar om. En högersosse med moderat-light-politik är knappast impopulär i stormedia. Men däremot möts även lättare vänstermarkeringar, av den typ som Juholt inledde sin korta partiledarbana med, mycket negativt. En intressant genomgång av journalistkårens politiska åsikter och dess konsekvenser kan man för övrigt hitta på Mediabruset.se. De skriver bland annat:

–          Bland de journalister som står för huvuddelen av den nationella rapporteringen om politik och ekonomi är moderaterna största parti. Andelen är nära tre gånger så stor bland journalister med ett stort potentiellt inflytande än bland övriga journalister.

Det vore konstigt om inte detta hade betydelse för innehållet i medierna. Men Mediabruset menar samtidigt att ”det inte handlar om enskilda journalister eller deras redaktionschefers partisympatier.” Däremot framhåller man att jakten efter vinst ”är en tydlig faktor som gör att gränsdragningen mellan information och underhållning blir allt mer oklar i rapporteringen ”.

Positivt mottagande

Den nye s-ledaren Löfvén har efter vad jag kunnat se tagits väl emot inte bara bland intervjuade socialdemokrater utan även av borgerliga ledarskribenter. Expressen hade till och med en artikel med  rubriken Löfvén hyllas på ledarsidorna.  I DN skrev man att:

–          Med Löfven som partiordförande kan Sverige till sist kanske få den oppositionsledare landet så väl behöver.

Men Lena Melin i Aftonbladet konstaterar däremot lite mer bistert att:

–           Det Löfven först måste ta itu med är att ena sitt sargade parti, se till att självförtroendet återvänder efter ett halvår i torktumlaren. Därefter måste han skaffa sig en politik.

Det är ju i sin enkelhet ett både riktigt och samtidigt förvånande konstaterande: ”att skaffa sig en politik”. Annars blir frågan om att vinna val och att återta taburetterna överordnad på ett felaktigt sätt. Det blir att vinna ”makten” utan att veta vad man ska använda den till. David Eklind skrev i artikeln i Tiden om detta att:

–          Socialdemokratin måste alltid förhålla sig till möjligheten att vinna en majoritet för sin politik. Men det är inte nog. Socialdemokratins uppgift är att leda ett samhällsomvandlande projekt där sociala värden väger tyngre än ekonomiska, där demokratin växer sig starkare än marknadskrafterna.

Han påpekar också något som jag tror är viktigt i förhållande till allt ytligt prat om ”förnyelse”, nämligen:

–          Socialdemokratin måste stå upp för en politik som ter sig otidsenlig. Och detta för att den är den enda lösningen på dagens problem…… att ordna samhället efter sociala värden, inte bara en vision bland andra utan en nödvändig förutsättning för vår långsiktiga överlevnad.

Johan Ehrenberg spetsar till ett liknande synsätt ännu mera genom att ställa frågan ”Behövs socialdemokratin?”. I en välskriven artikel argumenterar han för att socialdemokratin måste ha en helt annan politik än de borgerliga, att det inte behövs ett till ”mittenparti”:

–          Det finns bara en orsak till att det ska finnas ett socialdemokratiskt parti och det är om det är löntagarnas parti i den ständiga striden mot dem som äger, mot dem som äger ordet och dem som föds med sked i mun.

Om inte S kan stärka löntagarna, om man inte kan göra deras liv jämlikare, tryggare, bättre, ja, då behövs det inte. Oberoende om partiledaren är ett geni på ett prata eller yvig och osäker.

Sen är ju frågan hur stor sannolikheten är för att socialdemokratin idag ska kunna ta på sig rollen av att vara partiet som bidrar till att stärka löntagarna. Personligen tycker jag inte att det är så mycket som tyder på att man kan hoppas på det. Men att jag skriver och tycker det betyder däremot inte att jag tycker att det är ointressant om vänstern stärks inom socialdemokratin.

Anledningen till min pessimism om SAP:s möjligheter handlar om partiets historia, framförallt medansvaret för genomförandet av det nyliberala programmet (som fullföljs av den borgerliga regeringen). Det är dessutom så att denna anpassning till nyliberalismen har varit regel i hela den internationella socialdemokratin. Asbjörn Wahl, en av de klokare analytikerna i Skandinavien när det gäller den här utvecklingen, skrev häromdagen en artikel i norska Dagsavisen. Han skriver att bristen på opposition mot den nyliberala politiken är slående i hela Europa och att de socialdemokratiska regeringarna i Spanien och Portugal genomförde drastiska angrepp på välfärdsstaten och fackföreningsrörelsen innan de kastades ut ur regeringskontoren av frustrerade väljare. Han beskriver också hur den europeiska fackföreningsrörelsen klänger sig fast vid det som man kallar ”den sociala dialogen”:

–          Det vil si at de later som om etterkrigstidas klassekompromiss fortsatt er intakt og at to- og trepartsforhandlinger fortsatt er redskaper for å fremme fagbevegelsens interesser. At klassekompromisset har brutt sammen og at de kreftene de søker dialog med, dag og natt angriper velferd, lønninger og pensjoner og selve grunnlaget for de faglige rettighetene, ser ikke ut til å svekke de europeiske fagorganisasjonenes tro på at «den sosiale dialogen» representerer veien fram.

En del av socialdemokratins förändring som pågått under lång tid handlar om att man gett upp systemkritiken. Detta blir ännu mer tragiskt i en tid då just det nuvarande ekonomiska systemet befinner sig i en djup internationell kris. Som Wahl skriver:

–          Arbeiderbevegelsen forvaltet i sin tid systemkritikken. Man hadde innsikt i og forståelse av at kapitalismen, og i særdeleshet den uregulerte versjonen av den, produserte jevnlig tilbakevendende kriser, økende ulikhet, arbeidsløshet, nød og elendighet. I dag, når systemet opplever sin dypeste krise siden 1930-tallet, har systemkritikken i stor grad forstummet.

 Löfvén kan vara en bra ledare. Men det kommer inte spela någon större roll ifall man inte med Melins ord ”skaffar sig en politik”, en politik som dessutom bryter med flera decennier av anpassning till nyliberalismen.  Vad jag vet har inte Löfvén sagt något alls som tyder på att han skulle vilja bidra till detta. Tvärtom tyvärr.

intressant

Så har då den av media allt mer jagade s-ledaren Håkan Juholt meddelat att han ”med omedelbar verkan avgår”. Det skedde på hemorten Oskarshamn i ett tal där Juholt deklarerade att han var ”född socialdemokrat och tänkte dö som socialdemokrat”.

När de stora medierna direkt går ut med rubriker om att ”nu börjar jakten på den nya ledaren”, så är det svårt att inte undra om det är den egna media-jakten de syftar på. Efter att ha bidragit till att lägga ner bytet Juholt toppade kvällstidningarna sina rubriker med att det skett en ”kupp” inom socialdemokraternas högsta ledning . Vad man än kan tycka om byråkratismen och bristen på öppenhet inom det socialdemokratiska partiet så är den typen av begrepp faktiskt löjeväckande i sammanhanget.

Det är också intressant att läsa vad Dagens Nyheters Peter Wolodarski skriver om Juholts avgång. Hans beskrivning av situationen för Juholt på Folk och försvars årliga konferens i Sälen ger en förmodligen sann men rätt obehaglig bild av journalisterna på plats. Wolodarski tycker att det var obegripligt  att partiledarstaben tillät Juholt att fritt umgås med journalisterna, eller som han säger: ”spela politisk pingis med en klunga tillresta reportrar”. Detta är säkert verkligheten.  Att ha med media att göra är inte som att prata med sina vänner. Snarare med ett gäng falska vargar, jagande inte efter varken villebråd eller sanning, utan efter nya löpsedelsrubriker.

Naturligtvis har Håkan Juholt själv bidragit till att hamna i den situation som ledde till att han avgick. Sen har medierna gjort allt de kunnat för att elda på och göra varje fjäder till en höna. Skillnaden i behandlingen av Juholt och den för folkrättsbrott misstänkte utrikesministern är som påpekats slående och säger en hel del om makten över svenska medier. Men den grundläggande orsaken till de problem som lett till Juholts avgång tror jag inte handlar varken om Juholt själv eller medierna utan om det socialdemokratiska partiet. Det är idag ett parti med en mycket oklar färdriktning. Det talas om höger och vänster i partiet och visst finns det sådana tydliga skillnader. En representant för partihögern, Stefan Stern, tidigare statssekreterare och stabschef (S) skrev den 11 januari en artikel i DN.  Han påpekar mycket riktigt, att det som han från sin utgångspunkt kallar ”alternativ”, har fått växa fram i välfärdssektorn under sjutton år och att ”Tolv av dessa sjutton år har haft socialdemokratiska regeringar”. Han är orolig för att de inom socialdemokratin som ifrågasätter vinst inom välfärdssektorn ska vinna majoritet i partiet. Han säger sig inte förstå varför ”företag som säljer medicinsk utrustning fortsatt får sträva efter vinst, men inte de som levererar sjukvården”.  Johan Ehrenberg ger i senaste numret av ETC ett utmärkt svar på denna fråga med artikeln Varför så svårt med att ”äga”.

Högersossarna av Sterns typ är ju de som varit i ledningen för partiet under en lång tid. Sen finns det en vänster. Men vad finns däremellan? Är inte krisen för socialdemokratin delvis detta:

sossehögerns politik har gjort partiet så likt moderaterna att det bidragit till att förvirra, deprimera och trötta gräsrötterna så till den grad att allt färre ser någon mening med att rösta på socialdemokraterna. Vänstern i partiet verkar å andra sidan alltför svag för att ta kunna få majoritet. Däremellan finns en sorts ”mitt” och här har vi den verkligen krisen med att hitta en politik som skiljer sig från det nyliberala huvudspåret och förtjänar att i någon mening kallas socialdemokratisk. Juholt klarade inte den balansakten. Kommer någon göra det?

intressant