Häromdagen hade centerpartiets ledare Annie Lööf en artikel i Aftonbladet som förhöll sig till den senaste statistiken från SCB och andra som visar att klyftorna fortsätter att öka även i Sverige. Jag har skrivit på bloggen om detta bland annat i ”Var det alltför jämlikt förut?” och ”Occupy och de en procenten i Sverige”. Centerpartiet för i detta sammanhang fram ett förslag för vad de kallar ”ökat sparande”. Förslaget har fått svar t.ex. från socialdemokraten Fredrik Olovsson i riksdagens skatteutskott. Det har också kommenterats bl.a. av bloggaren Annarkia.

Jag kan ändå inte låta bli att syna Lööfs inlägg lite mera.  Det är något speciellt med både språket och tänket bakom som gör att man undrar om inte centern borde byta namn till högern.

Så här:

Lööf och centern ser ”positivt på att de som har allra lägst ­inkomster och minst ­kapital ska få möjlighet till en tjockare plånbok…”. Att (behöva) säga detta och uttrycka sig på det viset säger en hel del, tycker jag. Finns det över huvud taget någon politisk rörelse som skulle våga eller vilja uttrycka en motsatt ståndpunkt?! Men orden ”få möjlighet” är inte oväsentliga. Det innebär ju inte att man vill skapa ett samhälle med minskade klyftor där gapet inte tillåts att växa och alla garanteras en grundtrygghet. Nej, man tycker inte ens att de ökande klyftorna är ”besvärande” som finansminister Borg. Nej, den fattige ”ska få möjlighet till en tjockare plånbok”. Men en möjlighet är inte en garanti. För man måste naturligtvis själv ta ”möjligheten”. Det blir alltså upp till individen. Och de som inte lyckas med att ta möjligheten blir kvar med sin tunna plånbok.

Lööf tycker inte heller att de ökande inkomstskillnaderna ens är ”besvärande”. Hon menar att ”det är fel att skillnader i inkomst skulle­ vara det stora problemet i ­dagens Sverige.” Hennes argument för det är att jämföra med andra länder där klassklyftorna är ännu högre. Men klassklyftorna ökar ju även i dessa länder. Men den ökande klyftan bekymrar inte Lööf för ”I Centerpartiet stirrar vi oss ­inte blinda på inkomstskillnaderna”. Att Lööf inte kan se eller ”är blind” för de problem som breder ut sig även i Sverige med de ökade klassklyftorna, det är inte förvånande. Men man skulle kanske kunna förvänta sig att hon åtminstone såg utvecklingen mot ökad ojämlikhet som negativ.  Åtminstone i ord, som hennes kollega Borg.

Nu består ju inte klassklyftor bara av inkomstskillnader utan framförallt i skillnad vad gäller fördelningen av tillgångar. Så klyftorna är mycket större när man även ser till kapitalinkomster. Detta framhåller faktiskt också Lööf, då hon konstaterar att ”Sverige är ett av de mest ojämlika länderna i Europa.”  Men samtidigt som hon konstaterar det säger hon snabbt att ” Det är självfallet inget fel att vissa har det bra.” Det är ju ett intressant sätt att beskriva de största klyftorna i Europa: ”vissa har det bra”. För henne finns alltså inte något stötande i den allra mest extrema rikedomen. Istället fortsätter hon:”Utmaningen består i att möjliggöra för fler människor att skapa sig en större buffert.” Här har vi återigen detta ”möjliggörande”.

”Möjliggörandet” består i ett grundavdrag på kapitalinkomster. Då blir det enligt Lööf ”roligare” för dem hon kallar ”vanliga människor” att spara. Men naturligtvis kommer det bli allra roligast för dem som redan nu har stora inkomster från kapital. Deras inkomster kommer definitivt att öka. Men för människor som inte har några marginaler eller ”buffertar” ökar ju inte möjligheten att spara för att man inför ett skatteavdrag. Så de kommer knappast ha så roligt.

Att centerpartiet kommer med ett sånt här förslag är ju en naturlig del av deras alltmer högervridna politik. Men att de presenterar det som ett svar på de ökande klassklyftorna är inte bara osympatiskt utan rent av korkat.

intressant