Alla inlägg för månad augusti, 2017

Översvämningar och extrema väder

Så nås vi åter av nyheter om översvämningskatastrofer från olika delar av världen. Mest hör vi som vanligt om katastrofen i Texas där 30 personer hittills beräknas ha dött. Lite mindre hör vi om de ungefär samtidiga översvämningarna i Indien, Bangladesh och Nepal där fler än 1200 människor dött hittills och där t.ex. halva den indiska delstaten Uttar Pradesh med 220 miljoner invånare är översvämmad. Så ser vår nyhetsförmedling ut och det säger också något om vår värld.

Vatten är ju, som alla vet, livsavgörande för oss människor. Men både torka och översvämningar hotar vår existens. Med den stigande temperaturen på jorden (som orsakas av de ökade koldioxidutsläppen) så får vi allt mer av olika typer av extrema väder. Extrema värmeböljor och torka på vissa delar av jorden och extrema regn och översvämningar på andra delar. Naturligtvis har både extrema värmeböljor och extrema regnstormar och översvämningar funnits tidigare. Men det som flera forskare på området menar är att den nuvarande uppvärmningen förstärker dessa fenomen och därmed drabbar oss hårdare än tidigare.

USA har både drabbats av extrem torka och översvämningar. Mot bakgrund av dessa katastrofer är det inte bara  sorgligt – eftersom hela världen drabbas av fortsatt fossilpolitik – utan också ironiskt att den nuvarande presidenten i USA både förnekar all vetenskap om klimatförändringarna, omger sig med företrädare för fossilkapitalet och skär ner på statliga åtgärder och forskning om klimatförändringarna.

Det verkar också som om president Trump direkt har förvärrat situationen inför kommande översvämningar. Barack Obama införde skydd mot översvämningar och åtgärder som skulle göra det svårare att bygga vägar, broar och annan infrastruktur i områden som var utsatta för översvämningar. Projekt skulle ta hänsyn till klimatförändringarna. Reglerna kallades Federal Flood Risk Management Standard. Men Trump som vill genomföra sina utlovade infrastrukturprojekt avskaffade dessa regleringar bara några dagar innan orkanen Harvey.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om klimatfrågan

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 31 augusti, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Klimat och miljö
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 31 augusti, 2017

https://pepprat.org/2017/08/31/oversvamningar-och-extrema-vader/

En annan berättelse från Tensta

Med anledning av den norska ministern Listhaugs propagandabesök i Rinkeby vill jag förmedla en till motbild. En motbild är just en motbild. Den avser inte att säga ”hela sanningen”. Bara att hela bilden består av många olika bitar som alla måste skildras på ett ärligt sätt.

Den 21 augusti publicerade jag en artikel av Tenstabon Ekmel Altay om problemet med att få en ambulans att komma till Rinkebys grannförort i Stockholm: Tensta. Här är en berättelse av Karin Senter, Hassan Damerji och Joel Senter som också bor i Tensta. De skildrar samma problem och ger samtidigt precis som Ekmel en motbild till de alltmer ensidiga beskrivningarna av förorter som Tensta. Artikeln är tidigare publicerad men jag har fått lov av Karin att använda den igen.

 

Vi ringde ambulansen – brandbilen kom…

Det är fredag den 18 mars och klockan är lite efter 8 på morgonen. På det lilla torget utanför västra tunnelbaneuppgången i Tensta ligger en till synes livlös, äldre man. Först på plats är en yngre man som larmar ambulans och utför hjärt- och lungräddning. Därefter kommer en kvinna som på instruktion hjälper till att rytmiskt trycka på den medvetslöse mannens bröstkorg. En tredje person stannar och konstaterar att mannens ena hand rör sig lite; den darrar en aning. Flera personer, som alla verkar vara på väg till skola och arbete, stannar upp, men inte för att sensationslystet fota och förnedra, utan för att under en lång stund hjälpa till med att utföra en hjärt- och lungräddningsinsats som inte upphör så länge den äldre mannen ligger där på marken. En kvinna gråter och tysta böner viskas fram. Alla hjälper till på sina sätt.

Någon i gruppen påtalar att det ju ligger en vårdcentral inte många meter från platsen. Där måste det ju finnas hjärtstartare och personal. Så en av oss springer dit, för att meddela att en man riskerar att dö bara några meter därifrån. Men vårdpersonalen frågar bara om vi larmat 112, och säger att vi ska vänta på ambulansen. Alla församlade blir förvånande när de får reda på att ingen från vårdcentralen kommer.

Den äldre mannen är fortfarande inte kontaktbar och ambulansen dröjer. I gruppen börjar det viskas ”Det här är Tensta; det här är Tensta”. Att den äldre mannens hjärta stannat just i förortsområdet ses som anledningen till att det dröjer. Mer än en halvtimme tar det när mannen akut behöver hjälp en fredagsmorgon i Tensta. Inga exakta tidsangivelser finns, då vi i gruppen inte främst intresserar oss för tiden, eller för våra mobiler. Fokus ligger på mannen på marken, men det kan mycket väl ligga någonting i det som viskas. När ambulansen väl kommer är det i sällskap av polis och brandkår (!). Så ser tydligen reglerna ut efter den vandalisering av en ambulans som skett en gång tidigare, i mörkret på en mer undanskymd gata.

Avsikten är här inte att lasta enskilda ambulansförare, poliser eller brandmän, eller för den sakens skull personalen på vårdcentralen. Ambulanspersonal har efter vandaliseringen arbetat på att skapa goda kontakter i området genom att synas på torget och möta förortens invånare. Det är ju bara så enkelt att de har sitt regelverk att följa. Ska man hårddra det ligger faktiskt ansvaret för den dröjande ambulansen på de personer som stod för vandaliseringen. Vid det tillfället kommenterade ambulanspersonalen att personer kan riskera att dö om inte ambulanser lämnas i fred.

Kanske har så nu skett. Vi som var på platsen kan inte vara helt säkra på utgången för den sjuka mannen, och vi har ingen information kring hur lång tid själva samordningen av utryckningen tog. Rimligen måste det ta längre tid att koordinera en uttryckning än att skicka en ensam ambulans. Utryckningspersonal har förstås rätt att känna sig trygga i sitt arbete, men att regeln gäller dygnet runt blir ett sätt att demonisera Tensta. Ett hjärtstopp en solig morgon, total avsaknad av kriminell aktivitet bakom händelsen, och människor som bara vill hjälpa till. Det är tydligen något som gör att ambulansen inte får åka in ensam.

Detta regelverk har kommunicerats otroligt dåligt till invånarna i Tensta – en passus i gratistidningen som delas ut till hushållen och lite uppmärksamhet i nationell media. Ingen informerande broschyr i brevlådan formulerad på flera olika språk. Ingen gratiskurs på torget i hjärt- och lungräddning. Ingen som informerar om huruvida dessa regler är satta tillsvidare, eller om det finns något slutdatum på eländet. Ingenting från våra myndigheter. Hur skulle det se ut om motsvarande regler införts på Södermalm eller Östermalm? Säkerligen inte likadant. Diskrimineringen framträder i all sin tydlighet.

Det är förfärligt att sjukdomen ska behöva drabba en man i det offentliga rummet på det här sättet, för att regelns barbari verkligen ska framträda. Det är sorgligt att denna till synes livlösa man ska bli ett exempel i denna text. Men helt uppriktigt, människor utanför förortsområden måste förstå vad som försiggår här och vilka konsekvenserna kan bli av ett sådant här regelverk – ett regelverk som i sin praxis kan tolkas som både diskriminerande och faktiskt också livsfarligt. Och bland oss invånare i Tensta krävs en folklig resning. Ska alla vi som bor i detta område behöva riskera att vänta längre på livsnödvändig hjälp en fredagsmorgon?

Finns det någon lösning på situationen som den ser ut nu? Börja med att informera människor om de regler som har satts upp. Ha alltid en polisbil (och tydligen även en brandbil?) stationerad i området, som på en gång kan möta upp ambulanser som behöver komma hit. Diskutera vårdcentralernas roll i det hela. Kommer inte ambulansen hit, vad bör då den utbildande personal som finns inom förortens gränser göra i en krissituation?

Avslutningsvis går tankarna, oavsett om mannen avled eller inte, till de anhöriga som mannen med hjärtstoppet troligen har. Kanske har ni inte hört om hur länge han har behövt vänta på hjälp. Det är möjligen inte något som anhöriga automatiskt får reda på. Om någon anhörig läser detta vill vi i alla fall att ni ska veta att de civilpersoner som befann sig på platsen visade vördnad och gjorde allt de kunde.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om förorten

1 kommentar
by anders fraurud on 29 augusti, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Välfärden
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 29 augusti, 2017

https://pepprat.org/2017/08/29/en-annan-berattelse-fran-tensta/

Ahlstedt/Lagerquist och den hotade friheten

De två Uppsala-moderaterna Fredrik Ahlstedt och Markus Lagerquist publicerade häromdagen en debattartikel i Uppsala Nya Tidning under den braskande rubriken ”Friheten är hotad”. Där angriper de häftigt det försiktiga förslaget till begränsning av vinster inom välfärden.

Högerns propagandastil går igen.

De kör det vanliga tricket att slå på trumman och tala om att valfriheten hotas. Då menar de inte friheten att ta ut vinst utan friheten att välja t.ex. vård eller skola. Men det är ju en total bluff då förslaget till vinstbegränsning inte alls berör frågan om brukarnas val. Nu kan ju Ahlstedt/Lagerquist hävda att inga privata utförare skulle driva dessa verksamheter om de inte kunde ta ut vinst. Men inte heller det är sant. Det finns idéburna utförare som driver sina verksamheter utan vinst. När JB-koncernen gick i konkurs (läs om detta på en gammal blogg) så togs verksamheten över av Stadsmissionens skolstiftelse bland annat i Uppsala. Stadsmissionens skolstiftelse är ickereligiös,  politiskt obunden och driver sina skolor utan vinstuttag.

Sen är det en annan sak att valfriheten också måste diskuteras då den haft negativa konsekvenser som ökad segregering inom skolområdet eller mer ojämlik vård. Men det är en typ av problem som Ahlstedt/Lagerquist inte alls vill eller kan se.

De skriver också att ”borgerligt styrda kommuner har väsentligt bättre skolresultat”. De verkar inte fundera över om det kan finnas andra faktorer än borgerlig politik som ligger bakom dessa bättre skolresultat. En möjlighet vore ju att fundera över den sociala sammansättningen i dessa kommuner och sambandet mellan hemförhållanden och studieresultat.

De målar också en mycket ljus bild av hela utvecklingen på skolområdet med ”pedagogiskt nytänkande” inom friskolorna som även ”bidragit till att göra de kommunala skolorna bättre”.  Hur de får ihop den bilden med de faktiskt sjunkande skolresultaten och allt större skillnaderna inom skolområdet är ytterligare en sak som är svår att förstå.

Jag har tidigare samlat några olika argument kring vinst i välfärden här på bloggen. Läs gärna.

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden, moderaterna

1 kommentar
by anders fraurud on 28 augusti, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Höger, Skola, Välfärden
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 28 augusti, 2017

https://pepprat.org/2017/08/28/ahlstedtlagerquist-och-den-hotade-friheten/

Att skjuta på pianisten eller stämma pianot

Inom fotbollen brukar man ofta byta tränare när det går dåligt för ett lag. Jag vet inte om det finns någon statistik som visar att byte av tränare i de flesta fall leder till att det går bättre för laget. Men många gånger kan det – för en utomstående betraktare – framstå som orättvist att skylla allt på tränaren. Naturligtvis är tränaren en viktig person. Men trots allt avgörs ju resultaten på planen och av spelarna.

Bland politiska partier finns ett liknande fenomen. När det går dåligt byter man ut ledaren eller möblerar om i ledningen. Sådana försök pågår nu inom moderaterna.

Under en lång följd av år har det partiet framstått som mycket centralistiskt och disciplinerat jämfört med arbetarrörelsens partier. Den skenbart mjuke Reinfeldt hade enligt olika rapporter mycket hårda nypor mot avvikare från partilinjen. Men nu går det enligt olika opinionsundersökningar dåligt för moderaterna. De är nere i ett väljarstöd av den storlek som de hade från 1970-talet och fram till 2002. Och nu börjar alltfler moderater öppet och utåt tala om att byta ut partiledaren, bland annat här i Uppsala. ”Vi tror att det är bästa sättet att bryta trenden”, säger man till UNT.

Det alla de moderater som vill byta ut ledaren säger är att partiet har en bra politik men att väljarna inte förstår det för att den inte kommuniceras ut på ett bra sätt.

Så brukar också etablerade journalister fråga och etablerade politiker försöka svara när det går dåligt. Journalisterna undrar då vad partiet har ”gjort för fel” och politikerna försöker svara på det. Ingen säger någonsin att de som röstat helt enkelt tyckte så som de röstade och inte föredrog partiet framför andra. Nej, istället är det något fel på ”kommunikationen” eller förpackningen.

Naturligtvis har  både ledarskap, kommunikation och förpackning betydelse. Något annat vore dumt att påstå. Diskussioner om sådana frågor är viktiga. På aktivist-mediet Synapze tog Jonas Karlsson nyligen upp en sådan diskussion som kan vara intressant för oss på vänstersidan.

När det gäller ledarfrågan så kommer den nog aldrig att vara oviktig för någon typ av parti eller rörelse. Och i en värld som styrs så mycket av medier ökar denna fixering vid ledarna som synonyma med rörelserna ännu mera. Tyvärr!

Men det avgörande måste väl ändå vara politiken? Och när det gäller moderaterna så har det skett en förskjutning av politiken inom moderaterna som inneburit att de närmat sig sd. De flesta potentiella väljare som moderaterna förlorat har också gått till sd och centern. Är det inte naturligare då att tänka att dessa f.d. moderata väljare faktiskt har förstått moderaternas politiska förändring? Antingen har de dragit slutsatsen att centern som ännu markerar mot sd mer representerar deras åsikter. Eller så har de tänkt att de lika gärna kan gå till originalet, alltså sd, om man nu ändå ska ha en konsekvent reaktionär politik.

Affisch från SNF från mitten av 1930-talet.

Reaktionära strömningar – liknande dem som sd representerar – har alltid funnits i och kring det parti som hette Allmänna Valmansförbundet fram till 1952, Högerpartiet till 1969 och därefter Moderata Samlingspartiet. Ola Larsmo berättar om detta i en intervju i ETC och hur det går tillbaka till 1930-talet då det fanns en stor och stark fascistisk organisation i Sverige som hette Sveriges Nationella Förbund, som var närstående Allmänna Valmansförbundet.

Historien upprepar sig delvis när borgerligheten omgrupperar sig.

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om moderaterna

2 kommentarer
by anders fraurud on 24 augusti, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Demokrati, Höger
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 24 augusti, 2017

https://pepprat.org/2017/08/24/att-skjuta-pa-pianisten-eller-stamma-pianot/

En fredagskväll i Tensta

Det skrivs mycket om vissa förortsområden nu. Och jag snubblar redan på ordet. För själva ordet ”förort” har ju fått en klang och en betydelse som numera diskvalificerar Bromma i Stockholm eller Sunnersta i Uppsala. Dessutom har många politiker och skribenter börjat använda det vidriga ordet ”utanförskap” för att beskriva hela områden.

Precis som andra platser, förhållanden eller människor bör dessa områden varken romantiseras och förbättras eller ensidigt nedsvärtas. Därför behövs olika berättelser. Och då menar jag inte ”berättelser” i den (post?)moderna meningen, utan just bara berättelser.

Denna lilla sanna berättelse skriven av min vän Ekmel visar en delvis annan bild. Så här kan det också vara helt enkelt.

Här är berättelsen från en natt i hans Stockholmsförort Tensta:

 

Fredag kväll i Tensta. Klockan är över tolv. Under bron på Spånga kyrkväg, nära min balkong, hörs ett jäkla tjat där ute. Någon pratar högt i telefon. Låter lite irriterad. Sedan lägger han på.

Jag går ut på min balkong, tittar ut. En lång smal kille hänger på järnbarriären vid vägkanten. En annan går fram och tillbaka och skakar huvudet med missnöje och en tredje ligger på gräsmattan vid gångvägen.  Jag vinkar och frågar ”är ni ok? Behöver ni hjälp?”

– Neeej det är inte vi, svarar han. En kille ligger här. Det verkar som att han har gjort sig illa. Han har en djävla stor bula på skallen som blöder. Jag ringer ambulansen, men dom kommer inte och vi bara väntar. Ringde för en halv timme sedan men…

– Vill du att jag ringer också?

– Kan du göra det? Det är snällt. Synd jao, han ligger bara där.

Jag ringer 112, får några instruktioner och går ner till den skadade mannen för att se och ge mer detaljerad information till telefonisten på 112.

Det är en 66 år gammal svensk man som intagit rejäla mängder alkohol. Någonstans på vägen hem till Rinkeby slog han sig i huvudet och fick en bula stor som en tennisboll  vilken sprack och blödde. Han ville sova. Vi får kontakt bara några korta stunder. Han vaknar och svarar på frågor och slocknar igen. En liten, rund och trevlig man.

Jag ringer några gånger till 112 och får varje gång liknande svar. Det finns ingen ambulans tillgänglig. Klockan blir ett och fortfarande har ingen ambulans kommit. Några andra killar som vi känner kommer och går förbi. Dom hälsar och frågar om vi behöver hjälp. Kollar på honom. Stannar en liten stund och sedan fortsätter de sin väg. Men killarna som hittade honom där stannar kvar och  blir mer  och mer irriterade över att ambulansen inte dyker upp. Den ena blir kvar med mig vid den drabbade medan den andra går runt och letar efter en polisbil som kanske kan hjälpa mannen iväg till  sjukhuset. Till slut tappar han hoppet:

– Om det blir slagsmål kommer de att ta oss alla på en gång. Men när vi behöver hjälp visar de sig inte sig, säger han.

Vi sitter ner och fortsätter att vänta på ambulansen som inte kommer. Den skadade ligger på rygg och snarkar. Verkar gilla sin säng. Vaknar en liten stund och småpratar.

– Har du ont?

– Neeej inte alls.

– Vad dåå du blöder ju, säger den ena killen. Du har en djävla stor bula på pannan jao.

– Nähä

– Jo… rör inte, det är öppen sår, du får infektion.

Mannen lägger sig på rygg och somnar om.

Det kommer andra killar som vi känner. Alla är killar runt tjugo år. De stannar och växlar några ord. Killarna berättar historien från början till de nytillkomna. De stannar kvar med oss. Tittar på mannen som ligger på gräsmattan.

– Abboo fy djävla bula len. Hur länge han har varit här?

– Nästan två timmar.

– Det är orättvist. Synd om honom. Jag ringer för faaan. Man måste överdriva lite grann annars kommer dom aldrig. 

– Dom kommer aldrig len, när man kastar sten på ambulansen tror du att dom kommer. Tror du att dom vågar. Glöm det.

– Vad faaaan ska han dö här eller… Dom måste komma för fan.

Den av killarna som har en arabisk brytning tar fram sin mobil och ringer.

– Hallå ursäkta här finns en skadad man som ligger på en gräsmatta och kanske håller på dö. Är ni intresserade eller??? Kanske jag ringer fel. Kanske skulle jag ringa Aftonbladet eller? Och sedan börjar han förklara allt från början. All hans brytning och grammatiska fel försvinner ur hans tal. Med perfekt svenska och en väldigt sansad röst förklarar han situationen för den som svarar på hans samtal. Imponerande. Sedan lägger han på… och…

– Abbooo len, säger han. Hon vill att jag ska fråga om han vet vilken stad han bor i. Hellre fråga honom vilken planet han bor på just nu. Alla skrattar högt.

Jag tittar runt för att se om vi stör och väcker folk. Inte en enda lampa lyser bakom fönstren. Säkert tittar alla i smyg med släckta lampor men ingen vågar komma ut och fråga. Klockan är nästan halv två. En av ungdomarna säger:

– Ammo (farbror på arabiska), du kan gå om du vill. Vi vaktar honom, ingen fara.

– Nej, det är ok. Ingen fara, säger jag…

Jag vill inte missa deras sällskap. Jag känner mig stolt över att vara med dem. Att sova är inget som jag tänker på just då. De pratar med varandra och berättar olika historier om skadade och ambulanser som inte kommer och folk som dör och inte får hjälp osv. Ett tag glömmer de allt och fastnar i diskussionen. Plötsligt vänder de sig mot sin ”patient”, varsamt och med respekt på deras eget sätt… En av dem tittar på mannen som ligger och säger.

– Abooo len, grabbar vi glömde honom totalt jao. Lyssna, vi pratar på olika språk, kanske stackaren tror att han är på semestern, jao. Vad säger ni??? Vi skrattar tillsammans…

Jag pratar igen med mannen som säger:

– Vi måste…Jag behöver ingen hjälp. Jag mår bra, hur bra som helst. Jag har bra sällskap.

Sedan ramlar han på vänstra armen och börjar kräkas.

Bulan på huvudet, sömn och kräkningar, ingen bra kombination tänker jag. Nu börjar det bli bråttom. Pojkarna blir oroliga de med… Vi lyfter hans huvud en aning så att han inte får problem med andningen. Han vaknar en liten stund.

Klockan är 01:57 Jag ringer igen för femte gången. En manlig röst. Jag skärper tonen:

– Väntar ni lite till så behöver ni skicka en likbil i stället.

– Den är på väg, om en minut kommer den att vara där, och du ska inte prata så här med mig.

– Jag ber om ursäkt men det är inte vi som är oförskämda här. Vi har väntat på en ambulans i över två timmar. En människa som ligger här och behöver hjälp och ingen av oss är professionella här. Händer det något, vad gör vi då…? Försök att förstå…

Då dyker ambulansen fram.

Vi börjar alla vinka. Föraren stannar, kör försiktigt och lite tveksamt. Tenstabor, unga och gamla och av olika sorter. Skrämmande kanske. Nej det tycker varken jag eller mina unga vänner.

Ambulansen är framme. Ambulansföraren pratar med den skadade som nu vill gå hem. ”Nej, säger de. Inte med den här bulan, på pannan, nej.” De hjälper honom varsamt till ambulansen. Tackar för hjälpen och kör.

Vi skakar hand och tackar varandra och önskar en god natt.

Lördagen den 12 Augusti, Klockan är 02:19 i Tensta…

 

Läs andra bloggar om förorten

Intressant?

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 21 augusti, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Bostad, Integration och mångfald eller rasism, Välfärden
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 21 augusti, 2017

https://pepprat.org/2017/08/21/en-fredagskvall-i-tensta/

Eld, ursinne och hyckleri

Två ledare höjer rösten och hotar varandra och varandras flock likt två adrenalinstinna babianhannar. Det är nog den bild de flesta av oss fått av den senaste tidens kärnvapenhot mellan USA och Nordkorea. Men det är definitivt inte två jämlika ”babianhannar” som hotar varandra. Och är inte den mäktigaste av dem också den störste hycklaren?

Nordkorea har alltså utvecklat kärnvapenstridsspetsar anpassade för landets raketer. Man har också ägnat sig åt att med ökad framgång skjuta ut raketer i det omgivande havet. Skrämmande och motbjudande, ja. Men kan man på något sätt förstå Nordkorea? Och med vilken rätt hotar USA Nordkorea för att de innehar kärnvapen?

 

Hotet mot Nordkorea och Koreakriget

Linus Hagström, professor i statsvetenskap vid Försvarshögskolan påpekade i ETC att ”Nordkorea har alltid känt sig hotade och för dem blir det helt logiskt att vilja ha kärnvapen i avskräckande syfte mot upplevda hot.”

Nordkorea är ett mycket isolerat och på många sätt skrämmande land som de flesta av oss vet väldigt lite om. Men att folk i det landet känner sig hotade av USA är inte så konstigt. Framförallt är inte historien glömd. Under Koreakriget som varade militärt mellan 1950 – 1953 drabbades hela Korea på ett ohyggligt sätt. Det finns olika uppgifter men kanske så många som fyramiljoner koreaner kan ha dött, varav två tredjedelar var civila. Detta kan jämföras med att Kina förlorade mellan 600 000 och 1 miljon soldater och USA drygt 36 000 soldater. Förstörelsen av jordbruk, hus och fabriker var total.

Oavsett hur vi ser på skuldbördan i detta krig är det helt klart vilka som drabbades och att det var USA som med hjälp av bomber och napalm främst orsakade denna död och förödelse. Efter att nordkoreanerna drivits tillbaka av USA och innan kineserna gick in i kriget konstaterade chefen för USA:s bombkommando general Emmet O´Donnell:

Jag skulle vilja säga att hela, nästan hela den koreanska halvön bara är en fruktansvärd röra. Allting är förstört. Ingenting värt att nämna står kvar…Strax innan kineserna kom in fick vi stanna på marken. Det fanns inga fler mål i Korea (not 1)

USA hade fem år tidigare använt atomvapen mot Japan. President Truman var inte heller främmande för tanken att om det behövdes använda atomvapen även mot Korea (not 2).

Så nog finns det starka skäl för människor i Nordkorea att frukta USA. Här har den statliga propagandan en lätt uppgift.

Professor Linus Hagström sa också i ETC att: ”En anledning till att USA attackerade Irak är att de visste att landet inte hade några kärnvapen. Det ska mycket till för att anfalla en kärnvapenstat”. Denna tragiska men begripliga slutsats är nog också Nordkoreas.

 

USA:s hyckleri

Trump leder alltså jordens enda nuvarande supermakt, med ofattbara militära resurser utspridda över hela jorden. Han förfogar över kärnvapen i en mängd som skulle kunna förgöra vår jord flera gånger om. I maj månad testade USA också sin förmåga att skicka kärnvapen långt bort till andra delar av jorden.

Kvajalein

Man avfyrade den interkontinentala ballistiska roboten ”Minuteman III”  från den amerikanska militärflygbasen Vandenberg utanför Kaliforniens kust. Missilen – som kan transportera upp till tre kärnvapenstridsspetsar  färdades omkring 676 mil innan den landade i atollen Kwajalein i Stilla havet.

Ledaren för denna nation tycker alltså att han har rätt att hota Nordkorea för att de utvecklar kärnvapenstridsspetsar anpassade för landets raketer och likt USA testar att skicka iväg dem utanför sitt eget territorium.

(Innan jag fortsätter. Förstå mig rätt. Jag är mot kärnvapen. Anser att de bör förbjudas. Men jag är emot det hyckleri som säger att vissa har rätt till dessa massförstörelsevapen men inte andra: Israel men inte Iran, USA men inte Nordkorea osv…)

Efter att Trump hotat med ”eld och ursinne” kontrade den nordkoreanska statsledningen med att hota att skicka missiler mot Guam. ”Det amerikanska territoriet Guam” som man säger på nyheterna. Detta territorium erövrades först av Spanien 1667 och sedan av USA 1898 efter spansk-amerikanska kriget. Detta amerikanska territorium ligger mycket långt bort från USA, 5300 km väster om Hawai. Det är knappast heller av omsorg om befolkningen på Guam som Trump höjer tonläget. Däremot om den militärbas som USA har där. Bland befolkningen på Guam som befinner sig i en risk för korseld börjar en rörelse för att bryta med USA växa. Ett starkt skäl till att rörelsen växer nu är att USA:s militärbas inte upplevs som ett skydd utan istället gör dem till en måltavla.

Jag tror att världen skulle bli en fredligare plats om den typen av rörelser växte i alla länder. Rörelser som vill dra bort oss från det falska skyddet av kärnvapen och militärallianser.

Not 1: David Horowitz – Från Jalta till Vietnam s. 114

Not 2: David Horowitz – Från Jalta till Vietnam s. 112

Intressant?

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 18 augusti, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Internationellt, Vapen och krig

Publicerat av anders fraurud den 18 augusti, 2017

https://pepprat.org/2017/08/18/eld-ursinne-och-hyckleri/

Venezuela 2017

Vad händer i Venezuela? På nyheterna kan man höra om våldsamma kravaller, om dödande och om en alltmer diktatorisk regim……..På Aktuellt säger Bert Sundström att ”oppositionen haft fog för sina misstankar” att valet till konstituerande församling varit ett steg mot ”införandet av diktatur”. På borgerliga ledarsidor hör vi samma tal och uppmaningar om att ”ingripa”.

Detta sätt att tala om Venezuela är inte nytt. Liberaler och högermänniskor har allt sedan Hugo Chavez blev president 1998 talat om Venezuela som en diktatur och Chavez som diktator, trots att han valts och valdes ett flertal gånger i demokratiska och internationellt kontrollerade val. Men har de rätt denna gång?

Även inom vänstern i Sverige hörs nu dessa tongångar. Häromdagen kunde vi läsa en artikel av Lars Palmgren i ETC som helt sågade ”chavismen”.

Jag har tidigare skrivit positivt om Chavez och utvecklingen i Venezuela. Men under senare år har jag inte skrivit om Venezuela. Uppenbarligen har mycket förändrats. Frågan är om det trots all propaganda (för och emot) och förenklad och USA-styrd nyhetsförmedling går att se vad som är huvudfrågan för oss som är vänster i Sverige, långt bort från Venezuela.

 

Vad uppnådde Chavismen?

Det var 1998 som Hugo Chavez valdes till president i demokratiska val där han fick 56,2 procent av rösterna. Fram till sin död 2013 omvaldes han ett flertal gånger med betryggande majoritet. Han vann också några folkomröstningar och förlorade en folkomröstning under sin tid som president. Internationella bedömare som Carter Center bedömde valen som demokratiskt korrekta.

Tidigare hade de rika tagit allt av oljeinkomsterna. Under dessa år använde regeringen istället oljepengarna till att minska fattigdomen och klyftorna. Analfabetismen utrotades, utbildning blev gratis från dagis till universitet, barnadödlighet och undernäring minskade, sjukvården blev fri och antalet läkare per innevånare steg. Jord som tillhört storgodsägare men legat i träda delades ut till bönder. Trots att Venezuela fortfarande var ett motsägelsefullt land med enorma problem så växte hoppet bland de fattiga i samhället. Detta tror jag stämmer och är viktigt att inte glömma.

 

Krisen

2014 gick landet in i en lågkonjunktur. Den förvärrades av det sjunkande oljepriset. Oljan är den helt dominerande exportinkomsten och har tyvärr till och med blivit ännu mer dominerande. Naturligtvis har detta slagit hårt mot de förbättringar för de fattiga som uppnåddes tidigare. Sjukvården och andra delar av välfärden har hamnat i en kris. Men det är nog också så att olika brister och fel inom den ”chavistiska” rörelsen blivit alltmer tydliga under den nuvarande krisen. Den omfattande korruptionen där delar av den nya maktens människor skor sig är en sådan sak, som verkar trovärdigt belagd.

Men vad som väl också blivit tydligt är att varken Chavez eller Maduro på något avgörande sätt ingripit mot den ekonomiska härskarklassen och – bortsett från oljeinkomsterna – omfördelat tillgångarna i samhället. Istället fortsatte man att i huvudsak lita till oljeinkomsterna för att genomföra välfärdsåtgärder. Fattigdomen ökar nu igen men de rika har inte drabbats eller tvingats avstå.

Efter några år som president började Chavez tala om socialism. Men några avgörande steg för att omvandla samhället i socialistisk riktning har inte tagits. Därför finns också en mycket stark kapitalistklass som både kan sabotera samhället genom sin ekonomiska makt och föra ut stora belopp till andra länder.

 

Att inte se det verkliga hotet

Regeringen i Venezuela och de delar av staten som den har kontroll över kan säkert kritiseras för odemokratiska övergrepp och metoder. Men för att den kritiken ska bli rättvis måste den också ses i sitt sammanhang.

En sak som är märklig med rapporteringen från Venezuela är det sätt som oppositionen och dess protester beskrivs på. I likhet med högern och överklassen i flera andra Latinamerikanska länder är den venezolanska högern varken främmande för våld eller odemokratiska metoder. Den har också starka band till den store grannen i norr, en koppling som alltför många gånger drabbat folken i Latinamerika. Demonstranternas våldsamhet har varit av en typ som nästan får det ”svarta blocket” vid G20-mötet att framstå som fredliga. När Palmgren skriver att han har lite svårt att förstå vilka som skulle kunna göra en kupp mot regeringen så verkar det för mig som om han är blind för denna höger. År 2002 skedde ju också en sådan USA-stödd kupp mot Chavez. Den varade i 47 timmar men misslyckades tack vare en stark folklig mobilisering till stöd för den demokratiskt valde presidenten. Jag har aldrig hört några svenska borgerliga politiker kritisera denna kupp, sina politiska vänner som deltog i kuppförsöket eller USA som stödde det.

Så här på avstånd kan vi ha olika åsikter om Maduros regering och den politik man för. Det verkar (som jag redan sagt) helt klart att det finns omfattande problem både med korruption och med brist på demokrati. Det är också helt avgörande att man inte lyckats minska beroendet av inkomsterna från oljeexporten och att man har att förhålla sig till en uppretad och fortfarande mäktig kapitalistklass vars makt inte beskurits på något avgörande sätt. Men detta kan jag – oavsett om det är rätt eller fel – tycka utan att det har någon större betydelse. Dessa frågor kan bara lösas av en verklig folkrörelse i Venezuela.

Vad som däremot har betydelse är det verkliga hot som finns från Venezuelas höger tillsammans med USA. Detta hot tror jag är mycket reellt och inget vi kan bortse från. Palmgren gör i sin artikel en stor sak av att Maduro inte är en Allende. Men Venezuelas höger har alltför mycket gemensamt med den chilenska höger som slöt upp bakom Pinochet. Om de tar makten så kan vi ge upp alla tankar på både social rättvisa och demokrati för en lång tid. Därför måste vi framförallt argumentera mot dem inom svensk borgerlighet som talar för ingripanden. Dessa ”ingripanden” har vi sett för många av under alltför lång tid av historien.

Intressant?

Läs andra bloggar om Venezuela

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 3 augusti, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Latinamerika
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 3 augusti, 2017

https://pepprat.org/2017/08/03/venezuela-2017/

%d bloggare gillar detta: