Med anledning av den norska ministern Listhaugs propagandabesök i Rinkeby vill jag förmedla en till motbild. En motbild är just en motbild. Den avser inte att säga ”hela sanningen”. Bara att hela bilden består av många olika bitar som alla måste skildras på ett ärligt sätt.
Den 21 augusti publicerade jag en artikel av Tenstabon Ekmel Altay om problemet med att få en ambulans att komma till Rinkebys grannförort i Stockholm: Tensta. Här är en berättelse av Karin Senter, Hassan Damerji och Joel Senter som också bor i Tensta. De skildrar samma problem och ger samtidigt precis som Ekmel en motbild till de alltmer ensidiga beskrivningarna av förorter som Tensta. Artikeln är tidigare publicerad men jag har fått lov av Karin att använda den igen.
Vi ringde ambulansen – brandbilen kom…
Det är fredag den 18 mars och klockan är lite efter 8 på morgonen. På det lilla torget utanför västra tunnelbaneuppgången i Tensta ligger en till synes livlös, äldre man. Först på plats är en yngre man som larmar ambulans och utför hjärt- och lungräddning. Därefter kommer en kvinna som på instruktion hjälper till att rytmiskt trycka på den medvetslöse mannens bröstkorg. En tredje person stannar och konstaterar att mannens ena hand rör sig lite; den darrar en aning. Flera personer, som alla verkar vara på väg till skola och arbete, stannar upp, men inte för att sensationslystet fota och förnedra, utan för att under en lång stund hjälpa till med att utföra en hjärt- och lungräddningsinsats som inte upphör så länge den äldre mannen ligger där på marken. En kvinna gråter och tysta böner viskas fram. Alla hjälper till på sina sätt.
Någon i gruppen påtalar att det ju ligger en vårdcentral inte många meter från platsen. Där måste det ju finnas hjärtstartare och personal. Så en av oss springer dit, för att meddela att en man riskerar att dö bara några meter därifrån. Men vårdpersonalen frågar bara om vi larmat 112, och säger att vi ska vänta på ambulansen. Alla församlade blir förvånande när de får reda på att ingen från vårdcentralen kommer.
Den äldre mannen är fortfarande inte kontaktbar och ambulansen dröjer. I gruppen börjar det viskas ”Det här är Tensta; det här är Tensta”. Att den äldre mannens hjärta stannat just i förortsområdet ses som anledningen till att det dröjer. Mer än en halvtimme tar det när mannen akut behöver hjälp en fredagsmorgon i Tensta. Inga exakta tidsangivelser finns, då vi i gruppen inte främst intresserar oss för tiden, eller för våra mobiler. Fokus ligger på mannen på marken, men det kan mycket väl ligga någonting i det som viskas. När ambulansen väl kommer är det i sällskap av polis och brandkår (!). Så ser tydligen reglerna ut efter den vandalisering av en ambulans som skett en gång tidigare, i mörkret på en mer undanskymd gata.
Avsikten är här inte att lasta enskilda ambulansförare, poliser eller brandmän, eller för den sakens skull personalen på vårdcentralen. Ambulanspersonal har efter vandaliseringen arbetat på att skapa goda kontakter i området genom att synas på torget och möta förortens invånare. Det är ju bara så enkelt att de har sitt regelverk att följa. Ska man hårddra det ligger faktiskt ansvaret för den dröjande ambulansen på de personer som stod för vandaliseringen. Vid det tillfället kommenterade ambulanspersonalen att personer kan riskera att dö om inte ambulanser lämnas i fred.
Kanske har så nu skett. Vi som var på platsen kan inte vara helt säkra på utgången för den sjuka mannen, och vi har ingen information kring hur lång tid själva samordningen av utryckningen tog. Rimligen måste det ta längre tid att koordinera en uttryckning än att skicka en ensam ambulans. Utryckningspersonal har förstås rätt att känna sig trygga i sitt arbete, men att regeln gäller dygnet runt blir ett sätt att demonisera Tensta. Ett hjärtstopp en solig morgon, total avsaknad av kriminell aktivitet bakom händelsen, och människor som bara vill hjälpa till. Det är tydligen något som gör att ambulansen inte får åka in ensam.
Detta regelverk har kommunicerats otroligt dåligt till invånarna i Tensta – en passus i gratistidningen som delas ut till hushållen och lite uppmärksamhet i nationell media. Ingen informerande broschyr i brevlådan formulerad på flera olika språk. Ingen gratiskurs på torget i hjärt- och lungräddning. Ingen som informerar om huruvida dessa regler är satta tillsvidare, eller om det finns något slutdatum på eländet. Ingenting från våra myndigheter. Hur skulle det se ut om motsvarande regler införts på Södermalm eller Östermalm? Säkerligen inte likadant. Diskrimineringen framträder i all sin tydlighet.
Det är förfärligt att sjukdomen ska behöva drabba en man i det offentliga rummet på det här sättet, för att regelns barbari verkligen ska framträda. Det är sorgligt att denna till synes livlösa man ska bli ett exempel i denna text. Men helt uppriktigt, människor utanför förortsområden måste förstå vad som försiggår här och vilka konsekvenserna kan bli av ett sådant här regelverk – ett regelverk som i sin praxis kan tolkas som både diskriminerande och faktiskt också livsfarligt. Och bland oss invånare i Tensta krävs en folklig resning. Ska alla vi som bor i detta område behöva riskera att vänta längre på livsnödvändig hjälp en fredagsmorgon?
Finns det någon lösning på situationen som den ser ut nu? Börja med att informera människor om de regler som har satts upp. Ha alltid en polisbil (och tydligen även en brandbil?) stationerad i området, som på en gång kan möta upp ambulanser som behöver komma hit. Diskutera vårdcentralernas roll i det hela. Kommer inte ambulansen hit, vad bör då den utbildande personal som finns inom förortens gränser göra i en krissituation?
Avslutningsvis går tankarna, oavsett om mannen avled eller inte, till de anhöriga som mannen med hjärtstoppet troligen har. Kanske har ni inte hört om hur länge han har behövt vänta på hjälp. Det är möjligen inte något som anhöriga automatiskt får reda på. Om någon anhörig läser detta vill vi i alla fall att ni ska veta att de civilpersoner som befann sig på platsen visade vördnad och gjorde allt de kunde.
Läs andra bloggar om förorten
Hon menar att det är en verklighetsbeskrivning som döljer rashat och klasshat. För att kunna bekämpa detta vill hon ge det ett namn. Hon kallar detta för förortshat. Om det har hon 
Om de våldsamma händelserna har det skrivits och sagts mycket både dumt, förljuget och sensationslystet, både av media (främst kvällspressen), ledande politiska företrädare som vår statsminister och öppna rasister. Jag ska lämna det därhän. För det har också skrivits och sagts mycket bra.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 