När en bild säger mer än ord

Många har efter och i samband med valet pratat om en fördel högerpopulister har jämfört med vänstersidan. Jag tänker på det här med att det moderna media-samhället gynnar förenklade och snabba svar. Enkla svar på komplicerade problem tycks tyvärr gå hem bland alltför många. De som till exempel bjuder över varandra när det gäller hårda tag mot kriminella framstår som trovärdiga.  De som istället betonar att det inte finns några sådana snabba lösningar och att vi främst måste angripa orsakerna har svårare att nå ut.

Jag tycker inte att vänstern också ska börja servera enkla snabb-lösningar som inte finns. Däremot måste vi på vänstersidan bli bättre på att snabbt och kort kunna ge våra förklaringar, även på komplicerade frågor. Ett sådant sätt är med hjälp av bilder. Det brukar heta att en bild säger mer än ord. Det stämmer ofta. Och vi har faktiskt en del riktigt duktiga samhällskritiska tecknare i Sverige idag. En av mina absoluta favoriter är Max Gustafson, vars bilder jag ofta använder här på bloggen. Jag vill understryka att jag fått hans tillåtelse att göra det, vilket är väldigt schysst med tanke på att dessa bilder är hans levebröd.

Max Gustafson har precis kommit ut med en bok: VEM HAR TID MED POLITIK? på Placenta förlag. Jag rekommenderar den starkt. Det är inte bara bra att faktiskt få skratta åt en del av våra eländiga samhällsproblem. Det är också det här med att ”en bild säger mer än ord”. På ett lysande sätt visar Gustafson här på olika absurda, lögnaktiga eller djupt orättvisa saker i form av bilder som alla kan förstå. Boken innehåller olika avsnitt som till exempel: Den ”fria” marknaden, Skolan, Integration, Digital påverkan, Miljö, Säkerhetspolitik, Arbete och så vidare. Varje kapitel inleds med en kort text. Alla texterna är välskrivna och visar att författaren/tecknaren satt sig ordentligt in i olika ämnen. En del personer från högerkanten förekommer ganska ofta och får sina slängar. Som till exempel mannen som nu verkar bli vår nya statsminister. Men även personer eller fenomen på vänstersidan får sina (i mitt tycke befogade) slängar som till exempel när det gäller ytterligheterna elitism eller dumförklarande inställsamhet.

Gå och köp boken och sprid den!

Valanalyser och ”käpphästar”

Dagen efter valet för en vecka sedan skrev jag några funderingar om det som hänt. Jag skrev bara lite om Vänsterpartiet, bland annat detta:

Helt klart har många som tidigare röstat på V valt att denna gång ”stödrösta” på MP. Men personligen tror jag till exempel att partiledarens sätt att prata om livsstilsförändringar i förhållande till klimatfrågans betydelse har ökat antalet ”stödröstare” till MP.

Att ett antal människor som tidigare röstat på Vänsterpartiet nu valde att istället rösta på Miljöpartiet stämmer. Enligt valundersökningen var det 13 procent av dem som 2018 röstade på V som denna gånga röstade på MP. En del gjorde det för att helt enkelt hålla MP kvar i riksdagen (sådana kampanjer förekom t.ex. på nätet). Andra gjorde det kanske för att de var missnöjda med en förändrad betoning av klimatpolitiken från V:s ledning.

Men hela 22 procent som röstade på V i förra valet röstade denna gång på S. Det är inte helt lätt att ta in för någon som i likhet med mig uppfattat att socialdemokratin på många sätt gått åt höger. Det är alltså en ännu viktigare sak att fundera över för oss som hoppades på framgång för Vänsterpartiet.

Detta med valanalyser

Ofta verkar s.k. valanalyser i många partier mer fungera som ett vått finger i luften. Om det gick dåligt så ska politiken läggas om och anpassas. Det är ju för övrigt precis det som vi sett hos alla de partier som under de senaste åren alltmer anpassat sig till SD:s agenda.

Jag är därför motståndare till ett tänkande där kortsiktiga upp- eller nedgångar styr valanalysen, även för Vänstern. Ett parti måste stå för vissa saker – sitt program – oavsett om det ger framgång i det korta perspektivet.

När det gäller Vänsterpartiet så är ju inte bilden entydig. Partiet har under flera år haft en mycket stor medlemstillströmning och den fortsatte även efter valet. Det är fler medlemmar nu än på flera decennier. I flera städer och regioner går också partiet fram starkt röstmässigt. Det är utanför städerna som Vänsterpartiet backar, vilket ger ett försämrat resultat i riksdagsvalet.

Om detta skriver Vänsterpartiets partisekreterare Hanna Gedin i ETC:

….det går redan att konstatera att Vänsterpartiets resultat, trots en fin valrörelse, är en besvikelse. Nu behöver vi göra en ordentlig analys av vad som hänt, en analys baserad på fakta om varför människor röstat som de gjort…….Att istället snabbt lyfta fram just de käpphästar som man alltid lyfter fram, det tror jag är en mindre fruktbar form av debatt.

Jag tror jag förstår hur hon menar. Det är ju inte säkert att det som man själv ogillat i partiets valkampanj eller olika riksdagsbeslut är det som orsakat röstnedgången.

Men det är inte heller så att all politik som kan ge röstmässig framgång är den rätta på längre sikt. Ett vänsterparti bör ha ett längre perspektiv än en valperiod. Därför vill jag här rida ut till käpphästarnas försvar.

Några käpphästar

Ett vänsterparti måste vara systemkritiskt och inte ducka för frågor om socialismen. Det betyder inte att frågan om vad begreppet socialism står för idag är enkel. Jag har skrivit om den saken många gånger. Men utan en vision om ett samhälle som är något annat än det kapitalistiska så blir vi bara ett nytt socialdemokratiskt parti. Alltså ett parti som visserligen har skrivningar om detta i sitt program men aldrig lyfter fram visionen eller låter den prägla de krav som reses. Att i vision, krav, attityd och även valaffischer skilja sig från alla de andra partierna är kanske inte i alla lägen en väg till röstframgång. Men det är ändå viktigt ifall våra perspektiv sträcker sig längre än till en valrörelse. Det gäller också till exempel en sådan sak som valaffischer

Ett ekologiskt socialistiskt parti måste våga säga att även en rättvis klimatomställning kommer innebära stora livsförändringar vad gäller vår konsumtion, vårt resande och annat. Tyvärr vågade inte heller MP säga det. Förmodligen för att de trodde att det skulle minska antalet röster. Och kanske skulle det i det korta perspektivet vara ett problem att säga som det är även för Vänsterpartiet. Ändå anser jag att det är något vi både måste säga och agera efter. Vi måste förbereda oss alla, både på de konflikter som kommer ske i omställningen och de solidariska åtgärder som innebär att också avstå materiella fördelar.

Hillersberg om Mao-kulten, för dem som minns….

Ett socialistiskt parti som vill åstadkomma en stor demokratisering av hela samhället måste också hela tiden präglas av tanken på att det är de många som ska med och som är nödvändiga för förändring. Det måste genomsyra såväl organisationen som formen på de tankar och krav som förs ut. Ledare är viktiga, men det är bara ledare som vill bevara det bestående som tjänar på att de många är passiva, eller alternativt följer som en fårskock. Att genomföra en valkampanj som ibland liknade ett presidentval där partiledaren Nooshi fördes fram på kepsar, t-shirts, affischer och andra bilder tycker jag står i motsättning till en socialistisk folkrörelseinriktning. Även om det skulle vara så att Vänsterpartiet tjänade på det upplägget så tror jag att det är felaktigt ur det längre perspektivet. Vi fostras då i att (som vanligt) lita på ledare, på att andra ska fixa det, istället för att vi själva måste organisera oss och aktivera oss.

Jag vet alltså inte ifall de saker jag här kritiserar i Vänsterpartiets valkampanj orsakade bakslaget på riksplanet. Men oavsett det så anser jag att det innebar en riktning som leder oss fel.

Det var några käpphästar.

En gissning i valanalysdebatten

Men om vi då ska försöka fundera över det korta perspektivet, alltså varför Vänsterpartiet backade i riksdagsvalet, så är det en annan fråga än mina ”käpphäst-tankar”.

Bland de fakta vi vet (om vi ska lita på valundersökningen) så har, som jag skrev ovan, sannolikt 13 procent av de som förra gången röstade på V denna gång röstat på MP. Ännu fler, 22 procent lämnade för att istället stödja S.

Jag tycker fortfarande att det då verkar sannolikt att de som röstat på MP antingen gjort det för att rädda MP och/eller för att de var missnöjda med V. Kanske har det som uppfattats som en omsvängning av politiken hos V när det gäller miljö och klimat också spelat roll.

När det gäller de som lämnat för att stödja S finns det åtminstone två (kanske fler?) tänkbara förklaringar. Antingen valde de S denna gång för att de tyckte att V är för extrema i sina krav och åsikter eller så gjorde de det för att de hade svårt att se några stora och avgörande skillnader. Med tanke på den fortsatta högervridningen av S och den ganska utslätade kampanjen från V så tycker jag att det är en del som talar för den senare förklaringen.

Några första eftervalstankar

Alla röster är ännu inte räknade och vi vet inte det slutliga resultatet, framförallt när det gäller regeringskonstellationen. Men helt klart är SD den stora vinnaren. De går fram med 3,1 procent till 20,6 och blir näst största parti. Socialdemokraterna gick också fram. De ökade med 2,2 procent till 30,5 och behåller ställningen som största parti. Men då ska vi minnas att socialdemokraternas valresultat 2018 var det sämsta som partiet uppnått. Nu är man tillbaka till nivån från 2014 som även den var låg i ett historiskt perspektiv.

Miljöpartiet ökar med 0,6 procent sedan förra valet. Med tanke på att de i de flesta av de ständiga opinionsundersökningarna länge låg under fyraprocent-spärren så kan jag förstå att de är glada för egen del.

Alla övriga partier backar i detta val. Moderaterna som backade för tredje gången sedan valet 2010, backade denna gång med 0,7 procent. KD och L backade med vardera  0,9%. Ändå är kanske ledningarna för dessa partier lika nöjda som de låter på valvakan. De har ju nu chans att ta över regeringsmakten med hjälp av SD.

Att Centerpartiet backade med 1,9 procent känns sorgligt. De var ju faktiskt det enda anständiga icke-rasistiska alternativet för borgerliga väljare. 25 procent av deras väljare drogs istället till M,KD och L enligt VALU.

Ännu mer sorgligt är tillbakagången för Vänsterpartiet med 1,3 procent. Partiet går visserligen fram i storstäderna, framförallt i kommunal- och regionvalen där stödet ligger mellan 13 – 15 procent. Ja även riksdagsvalet går bättre i storstäderna. Men i landet som helhet landar Vänsterpartiet på blygsamma 6.7 procent. Vilken betydelse inriktningen och formen på valkampanjen haft för detta bakslag är en sak att fundera över. Helt klart har många som tidigare röstat på V valt att denna gång ”stödrösta” på MP. Men personligen tror jag till exempel att partiledarens sätt att prata om livsstilsförändringar i förhållande till klimatfrågans betydelse har ökat antalet ”stödröstare” till MP.

Att kratta manegen för SD

De borgerliga partierna har på olika sätt krattat manegen för SD. Inte bara för att de släppt in dem i sin gemenskap utan kanske framförallt för att de också drivit olika typer av populistiska utspel som riktar sig mot invandrare eller barn till invandrare. Moderatledaren har dessutom i Almedalen prisat SD för deras uthålliga och långvariga främlingsfientlighet. Eller som han uttryckte det:

Inget annat parti har som SD i stark motvind stått upp för att vi inte kan öka invandringen om vi ska ha en chans att klara integrationen,”

Men tyvärr har även socialdemokratin förfallit till samma typ av främlingsfientliga utspel som de SD-härmande borgerliga partierna. De både sympatiska socialdemokraterna Palm och Gustavsson skriver självkritiskt om detta i Rörelsen:

Socialdemokraterna måste bjuda motstånd mot hatet. Och vi måste visa en annan väg. För många väljare har intrycket av den socialdemokratiska kampanjen varit ett annat. Uttalanden har uppfattats som att Socialdemokraterna håller med om den falska koppling mellan bakgrund och brottslighet som de högerkonservativa försöker etablera.

Då alltför många alltså gjort rasismen rumsren så är det inte så förvånande att så många väljare sökt sig till det konsekvent rasistiska originalet.

Tydligen har också valdeltagandet gått ner från 87 procent 2018 till 83 procent detta val. Det är illa och vi vet dessutom att lägre valdeltagande brukar gynna högersidan. En valrörelse som präglats av hat och hemska valdebatter i TV har säkert bidragit till att öka uppgivenheten bland många människor.

Regeringsfrågan

Just nu ser det i rösträkningen ut som om högersidan har det övertag som innebär att de kan komma att bilda regering. Det är det som är allra mest nedslående med resultatet av detta val. Inte bara det att vi riskerar att få en högerregering. Det kommer då också vara en regering där SD är det största partiet. Jag skrev häromdagen att vi i stolthet och glädje skulle rösta men ”utan illusioner om att något förändras av sig självt”. Det var mitt vanliga tjat om att en förutsättning för parlamentariska framgångar är rörelserna utanför riksdagen. Om vi får en rasistisk högerregering i Sverige så är detta ännu viktigare. Vi kommer på område efter område behöva bemöta och strida mot dem när de påbörjar sitt nedrivnings-projekt.

Rösta i glädje, stolthet och ilska, men utan illusioner

Har du redan röstat (i förtid) eller går du idag till din vallokal för att rösta? Jag hoppas verkligen det. Rätten att få rösta är något som människor före oss kämpat för. Det är en erövring. En dag då vi alla tillfälligt verkar jämlika, då vi alla har just en röst var. För detta kan vi vara både glada och stolta. Vi bör också kämpa för att upprätthålla denna kunskap: Att rösträtten inte blev oss given utan att den krävde en lång och hård kamp, med enorma mobiliseringar av så kallade vanliga människor. Vi ska inte heller glömma vilka som kämpade mot detta: överklassen, kapitalägarna och högern. För övrigt just den höger som SD – när de försöker framställa sina rötter som annat än nazistiska – hänvisar till när de talar om sin nationalkonservativa ideologi.

Rätten att få rösta är en av flera rättigheter som ingår i det vi kallar demokrati. På den svenska riksdagens hemsida kan man läsa:

En annan demokratisk grundtanke är att alla människor är lika mycket värda och ska ha samma rättigheter. I en demokrati ska man få tänka och tycka vad man vill och ha möjlighet att uttrycka sina åsikter öppet i tal eller skrift.

Tyvärr är det mycket som återstår här. Vi är inte alla i praktiken ”lika mycket värda” när det gäller möjligheter att göra val i livet, att påverka samhällsutvecklingen och att bestämma. Dessutom har utvecklingen med alltmer ökande klyftor gjort att skillnaderna mellan hur vi ”värderas” i samhället blivit större under de senaste decennierna. Och även om vi på papperet har samma rätt att uttrycka våra åsikter ”i tal och skrift”, så vet vi att även här är skillnaderna stora mellan dem som har makt och stora kapital och de flesta av oss andra.

Demokratin skulle kunna vara större än den är helt enkelt. Den skulle vara större än den är nu ifall vi kunde minska eller bryta ner klasskillnaderna. Den skulle också vara större om den utvidgades till att gälla på våra arbetsplatser och inom ekonomin. Att stora beslut om arbetsmiljö, investeringar eller nedläggningar som nu tas av en mycket liten del av befolkningen verkligen var något som vi alla hade inflytande över.

Men nu har vi detta val idag. Många påpekar att det på många sätt är ett ovanligt viktigt och avgörande val. Det tycker jag också. Risken att få en regering där SD (i eller utanför regeringen) har ett avgörande inflytande är så skrämmande att det borde få alla människor som bryr sig om demokrati och vill leva i ett anständigt samhälle att rösta MOT det. Om inte det räcker så borde tanken på att få en myglare som Kristersson till statsminister få de flesta att önska något annat. Om Kristerssons alla ”lik i lasten”: läs Dick Sundevalls genomgång i Magasinet Paragraf.

Så detta val handlar för mig framförallt om vad vi helst måste undvika. Jag vet att det inte är ett speciellt entusiasmerande perspektiv. Jag skulle önska att jag verkligen kunde tro på att vi ska få ”en rödgrön regering som stärker välfärden, höjer pensionerna och genomför klimatomställningen”. Men tyvärr tycker jag inte när jag tittar på det socialdemokraterna säger eller inte säger att det ger mig något sådant hopp. Inte ens att de talar om problemen med marknadsskolan vågar jag lita på. De har ju varit med om att släppa fram den och de har inte gjort något för att försöka hejda den. Att de söker sitt samarbete med det extremt nyliberala Centerpartiet – vars enda positiva drag är att de inte vill samarbeta med rasister och högernationella – ger inte heller något hopp.

Det enda som i någon mån kan knuffa en styrande socialdemokratisk regering åt att genomföra en del bra saker, det  är en starkare vänster. Och då räcker det inte att den ”bara” blir starkare i riksdagen. På samma sätt som rösträtten och andra demokratiska rättigheter erövrades i strid av stora folkrörelser krävs det idag att rörelserna för förändring utanför riksdagen också stärks. Där är vi alla viktiga.

Ledare spelar roll och är viktiga. Men utan oss, de många, är de ingenting. Det förtjänar att påpekas efter en valrörelse som koncentrerat mer på partiernas ledare än jag någonsin tidigare kan minnas.

Så rösta i glädje och stolthet för rättigheten att få rösta, i ilska mot högerns vulgärpropaganda men utan illusioner om att något förändras av sig självt. Du behövs också om vi ska få någon verklig förändring.

PS: om du vill hitta argument från olika rörelser för att rösta på Vänsterpartiet så läs Samuel Skånbergs blogg om detta. Läs gärna också annat på hans intressanta och faktarika blogg.

Klimatet, valet och röstandet

I jättelandet Pakistan med 221 miljoner invånare ligger en tredjedel av landytan under vatten. Vägar och broar har spolats bort, odlingsmarker har utplånats och hela samhällen är översvämmade. 33 miljoner människor har tvingats lämna sina hem.

I Europa har vi istället uttorkade floder efter en sommar med extrem hetta och skogsbränder. Det är olika uttryck för extremväder som är en del av klimatkrisen.

I ett nyhetsbrev från AMNESTY INTERNATIONAL 26 augusti understryker man att ”klimatkrisen är här nu. Vi lever mitt i den”:

Samtidigt är den värmebölja vi just upplevt en västanfläkt jämfört med hur det kommer att bli framöver, om det är forskarna överens. Men vi drabbas inte alla lika hårt. Ny forskning visar inte bara att de mest sårbara samhällsgrupperna påverkas oproportionerligt hårt av klimatrelaterade värmeböljor och översvämningar, utan också att socioekonomiskt utsatta bostadsområden glöms bort när Sverige ställer om.

För som det också står i nyhetsbrevet: ”Hanteringen av klimatkrisen måste vara rättvis och rättighetsbaserad. Omställningen får inte förvärra redan existerande ojämlikheter.”

Det är en oerhört viktig sak att framhålla. Det handlar inte bara om moral. Det handlar också om att det är det enda tänkbara sättet att få med jordens befolkningsmajoritet, som minst har orsakat klimatkrisen genom sina utsläpp, men mest drabbas av dess konsekvenser. Det gäller i Sverige, men det gäller framförallt globalt.

Valet och klimatet

Trots detta är –  som AMNESTY skriver –  ”rättviseaspekten märkligt frånvarande i klimatdebatten inför valet den 11 september.”

Ännu skarpare är de 1 944 forskare och anställda från 45 svenska lärosäten och forskningsinstitut som skrev i Aftonbladet den 25 augusti (läs gärna hela artikeln sen):

Som forskare och medborgare är vi arga och förtvivlade över den senaste tidens utveckling. Vi ser hur en majoritet av våra politiska partier överger klimatpolitiken och i stället föreslår eller genomför politik som går stick i stäv med Parisavtalet och Sveriges klimat- och miljömål.

Forskarna hänvisar till forskarnätverket Researchers Desk som har räknat på partiernas klimatmål. De kom fram till att sex av åtta partier helt missar Parisavtalets 1,5-gradersmål där hänsyn tagits till avtalets rättviseaspekt. De sex partierna var (det skrev inte forskarna i artikeln): sverigedemokraterna, moderaterna, kristdemokraterna, liberalerna, centern och socialdemokraterna. De övriga två kan ni då räkna ut själva vilka de var…

Forskarna bakom artikeln framhåller också liksom Amnesty rättviseaspekten:

Resursutnyttjandet är dessutom extremt ojämlikt fördelat både mellan och inom världens länder. Forskare och internationella organisationer har påpekat att världens rikaste tiondel, där majoriteten av Sveriges befolkning ingår, och som står för cirka 50 procent av de globala utsläppen, behöver ändra sin livsstil och drastiskt minska sina utsläpp.

För det krävs en genomgripande omställning av hela vårt samhälle.

De skriver också:

Många politiker ser ny teknik som lösningen på samhällets omställning, men forskningen visar tydligt att en stor del av omställningen måste ske genom att vi ändrar våra beteenden: konsumerar mindre, flyger mindre, äter mindre kött. Det krävs både personliga och strukturella förändringar.

Att det är ”både och”, både personligt och strukturellt, inte bara det ena, är lika sant som viktigt. Men tyvärr är det något som även Vänsterpartiets nuvarande partiledare varit mycket ovillig att erkänna i  TV- eller radio-intervjuer. För visst är det så att omställningen måste vara rättvis inom Sverige och att de rikaste måste förändra sin livsstil mest. Men i ett globalt perspektiv tillhör (som forskarna skriver) även de flesta av oss som inte har de högsta inkomsterna i Sverige de stora utsläpparna i världen. Naturligtvis måste politiken gå före och göra det lättare att ”göra rätt”. Att till exempel underlätta möjligheterna att färdas med andra alternativ än bil, genom utbyggnad och billigare eller gratis kollektivtrafik. Men att som individer göra det vi kan redan nu är inte oviktigt. Det ska inte förringas. Det är dessutom en del i att förändra våra tänkesätt i den nödvändiga omställningen. Det uttrycks också bättre i Vänsterpartiets valplattform än av partiledaren i intervjuer:

Att som individ försöka minska sin klimat- och miljöpåverkan är bra, men det kommer aldrig att räcka. Vi måste ta oss an klimatkrisen som samhälle. Mycket av det vi konsumerar behöver vi för att leva bra liv – mat, kläder, boende och resor – men sättet sakerna och energin framställs på behöver ändras. För de flesta av oss sker en stor del av konsumtionen och resandet för att hållbara alternativ saknas. 

(s. 5 i Vänsterpartiets valplattform, antagen på kongress i februari 2022)

Politiker som är ärliga bör inte heller ge sken av att omställningen till ett rättvist och fossilfritt samhälle kan ske utan livsstilsförändringar för oss. Förändringar som innebär att vi avstår något. Men som inte nödvändigtvis behöver innebära att vi lever sämre liv. Kanske tvärtom. Mera liv, färre prylar.

Att rösta

Valet den 11 september handlar tyvärr väldigt lite om klimatkrisen och ännu mindre om rättvisa. Dessutom är det väl så att för många av oss handlar det mest om att det inte ska bli ännu värre. Då gäller frågan om ifall vi ska få en regering där SD har ett ännu större inflytande över rikspolitiken, eller inte. En situation med mer repression, minskad demokrati, ännu mer rasism och absolut inga som helst åtgärder mot klimatkrisen. Att rösta är därför viktigare än på mycket länge.

En del på vänstersidan. som till exempel Jan Guillou, har uttryckt att eftersom det finns risk för att Miljöpartiet inte skulle klara fyra-procent-spärren så borde vi ”stödrösta” för att säkra en majoritet mot det blåbruna gänget.

Jag känner också de som i likhet med mig blivit besvikna på Vänsterpartiets partiledning. Det gäller då både en sådan sak som ställningstagandet i bensinfrågan som sättet att formulerat sig kring omställningen, där det verkar som om det bara handlar om att massivt investera i fossilfritt och energibesparingar, men inte alls om förändring av konsumtionsmönster och livsstil.

En del har av detta också dragit slutsatsen att de nu ska rösta på Miljöpartiet. Jag håller inte med dem om den slutsatsen.

Jag  har liten förståelse för tanken på att ”stödrösta” för att hjälpa ett parti över spärren. Eftersom vi inte röstar i grupp så är det ju omöjligt att veta ifall ”stödrösten” kanske i alla fall är bortkastad, eftersom partiet ändå inte klarade spärren. Men om vi ska se till dessa ständiga opinionsmätningar som vi nås av varje dag så verkar beteendet att stödrösta fungera för Miljöpartiet som nu ligger över spärren i mätningarna. Det tycks alltså för närvarande inte ens ”behövas” fler stödröster till Miljöpartiet.

Men framförallt skulle jag inte rösta på Miljöpartiet av politiska skäl. Att kritik kan riktas mot Vänsterpartiets ledning – som uttrycker sig sämre i klimatfrågorna än de antagna programmen – innebär inte att Miljöpartiet plötsligt blir det perfekta partiet. När det gäller att inte konsekvent stå för klimat- och miljökamp så finns det en hel del att minnas när det gäller Miljöpartiet. Några exempel:

Vi kan minnas hur partiet talade för att Vattenfalls kolgruvor i Tyskland skulle stängas, för att sedan i regeringsställning istället vara med på sälja dem. Och i regeringsställning ställde sig Miljöpartiet också bakom de klimatskadliga motorvägsbyggena Förbifart Stockholm och Tvärförbindelse Södertörn liksom fossilgasterminalen i Göteborg. Man var också med och drev igenom 16 miljarder kronor i ökade subventioner till flygindustrin under pandemin.

Dessutom är det svårt att som socialist lita på Miljöpartiet. Då tänker jag inte bara på deras samarbeta med högern i Stockholms kommun som hör till det mer extrema, utan håller mig till rikspolitiken. Där räcker det att minnas den extrema högerpolitik som blev resultatet av det s.k. Januariavtalet som Miljöpartiet ingick med S+L+C. För oss som vill minska klyftorna och stärka välfärden så är helt enkelt inte Miljöpartiet ett parti att lita på.

PS: Till medlemmar, sympatisörer och intresserade av Vänsterpartiet vill jag påminna om det Ekologiskt ekonomiska program som antogs av kongressen 2016. Läs det. Det är bra även om det också skulle behöva uppdateras på en del punkter.

%d bloggare gillar detta: