Jag har mer än en gång skrivit här att jag tycker att en annan värld är både önskvärd och nödvändig.

Men vad är då det för en värld? Eller rättare: vad är det för system?

Idag dominerar det kapitalistiska systemet nästan hela jorden. Det tar sig olika uttryck i olika delar av världen. Samtidigt är systemet mer sammanflätat och mer globalt än det någonsin varit. Vi påverkas därför alla av en mängd händelser och beslut som sker långt bortom våra egna länders gränser.

Men samtidigt som det finns stora skillnader mellan olika kapitalistiska länder så finns det några grundläggande saker som går igen. Det ena är att makten över ekonomin är koncentrerad till en mycket liten del av befolkningen. Denna lilla grupp äger och styr över en ofattbart stor del av jordens rikedomar. Denna makt över ekonomin ger också en makt över samhällena och deras utveckling. Deras makt över ekonomin innebär därför samtidigt också en oerhörd begränsning av den form av demokrati som en del av jordens befolkning uppnått.

Dessutom har det system som dessa rika människor (kapitalister) styr över en egen dynamik som inte ens de rikaste kapitalisterna själva kan undvika även om de ville. För att fortsätta existera så måste både de enskilda kapitalisterna och det kapitalistiska systemet ständigt sträva efter maximal vinst och expandera. När driften efter vinst kommer i motsättning till människors väl och ve eller den miljö som vi alla är beroende av, då är vinsten överordnad. Nödvändigheten av ständig tillväxt har också visat sig alltmer komma i motsättning till möjligheten att leva i balans med naturen och inte ta ut mer av vår jord än vad den tål.

Ibland kan demokratiska institutioner, regeringar, fackföreningar eller folkliga rörelser tvinga kapitalintressena att också ta andra hänsyn än de önskat. Men det sker inte utan konflikt och i huvudsak så går driften efter vinst och ständig expansion före alla andra hänsyn.

En annan nödvändig och önskvärd värld måste därför vara en värld med helt andra maktförhållanden och helt andra drivkrafter. De avgörande delarna av ekonomin som påverkar oss alla och hela vår miljö måste styras demokratiskt av folkmajoriteten. Det har ett värde i sig självt i den meningen att det stärker och utvidgar demokratin i samhället. Men det gör det också möjligt att ta itu med de problem som orsakas av den blinda jakten efter vinst oavsett dess konsekvenser för människor och miljö. Drivkrafterna i en ekonomi som utgår från demokratiska beslut kan istället utgå från våra gemensamma behov av att garantera alla ett anständigt liv och samtidigt bevara och skydda den jord som vi ska leva på.

Socialismen?

Ett sådant system kallar jag socialistiskt. Och redan här stöter vi på en del problem. Jag tänker då på de erfarenheter som mänskligheten har av det begreppet. De historiska erfarenheterna av samhällssystem som avskaffat kapitalismen är ju inte så uppmuntrande.

I Sovjetunionen, Kina och en del andra länder upprättades samhällssystem som inte var kapitalistiska. Produktionsmedlen var i huvudsak inte  privata och det privata vinstintresset var inte en avgörande drivkraft. Men var de system som existerade i Sovjetunionen, Östeuropa, Kina och så vidare socialistiska system? Många ansåg länge det. Alltför många inom vänstern tyckte alltför länge att detta var uttryck för socialism. En del ända fram till det att dessa system imploderade. Idag är det kanske främst de som är mot tanken på socialistiska system som anser att dessa länder visar vad socialismen är/var. De nutida anhängarna till dessa förlorade system är däremot mycket få.

För mig innebär inte förtrycket och misslyckandet i Sovjet och Kina på något sätt att det blir mindre nödvändigt att skapa alternativ till kapitalismen. Men utan att här gå alltför djupt in på de historiska och teoretiska frågorna om vad som hände och varför, så måste vi dra några enkla slutsatser. Den centrala frågan här är just den som handlar om makten och demokratin.

Det avgörande problemet i dessa samhällen var att folkmajoriteten antingen förlorade eller aldrig någonsin hade kontroll över makten. Istället utvecklades en härskande byråkratisk elit och ett extremt förtryck av mänskliga rättigheter. Dessa samhällen var inte kapitalistiska samhällen, de styrdes inte främst av enskilda företags vinstmaximering. Men om ett samhälle inte i huvudsak drivs av vinstintresset så måste folkmajoriteten vara med i en demokratisk och inkluderande process som ersätter vinsten som drivkraft. Då detta inte (längre) fanns förföll dessa samhällen även ekonomiskt.

Klyftorna, förtrycket, stagnationen och bristen på demokrati gör att vi antingen måste säga att detta inte var socialism eller att om det var socialism så är det inte den socialism vi strävar efter.

Detta innebär inte bara att vi måste säga vad socialism inte är/var. Det innebär främst att vi måste säga att demokratisk kontroll av makten och demokratiska rättigheter är en förutsättning för att skapa ett samhälle som ska kunna utvecklas i socialistisk riktning.

Är det mindre aktuellt idag?

Både Vänsterpartiet och andra mindre vänstergrupper har olika formuleringar om ett socialistiskt samhälle i sina program. Men det är väl inte precis någon överdrift att säga att det är ganska tyst om denna vision nu för tiden. Per Björklund –  vänstertidningen Flammans nya ledarskribent –  påpekade detta nyligen när han skrev att ”Demokratisk socialism i Jonas Sjöstedts och Vänsterpartiets tappning tycks i slutändan handla om ganska klassisk socialdemokrati”.

Är det så helt enkelt därför att det som kallades socialism i Sovjet och Kina har brakat samman och dragit med begreppet i fallet?

Är det också så därför att det nu var längesedan som arbetarrörelsen och andra folkliga rörelser var på offensiven och ökade det demokratiska inflytandet, minskade marknadens makt och byggde upp välfärden (”klassisk socialdemokrati”) ?

Känns det mindre realistiskt att resa visionen om ett i grunden annorlunda samhälle i en situation där arbetarrörelsen och vänstern försvagats och där kapitalägarna och högern stärkt sin makt?

Kanske är det så. Men är inte det egentligen en total felsyn? Är inte behovet av att visa på nödvändigheten av ett samhälle som är i grunden annorlunda större idag än någonsin? Det tror jag. Det som inte är realistiskt är att vi idag skulle kunna få ett samhälle för de många eller på allvar ta itu med de avgörande miljöfrågorna utan en enorm folklig rörelse och helt nya maktförhållanden grundade på en annan sorts ekonomiskt system. De tidigare decenniernas reformistiska framgångar var resultatet av helt andra styrkeförhållanden och av ett stort folkligt tryck. Därför var de som då hade och nu fortfarande har den avgörande ekonomiska makten beredda att kompromissa för att få behålla makten. Men den situationen har vi inte haft efter att den nyliberala offensiven rullade igång på 1980-talet. Visserligen har Vänsterpartiet under den senaste perioden genom förhandlingar med s-mp-regeringen fått igenom en del nog så viktiga reformer. Dessa reformer lindrar en del orättvisor. Men de förändrar inte de stora orättvisorna. De ändrar inte den avgörande och pågående riktningen med ökande klyftor och minskat demokratiskt inflytande över samhällsutvecklingen. Därför är visionen om ett annorlunda samhälle inte mindre utan mer viktig än någonsin. Socialismen är mer nödvändig – mer aktuell –  idag än någonsin.

Hur mycket kan vi då säga om denna vision?

De tankar om att föra över erfarenheterna från andra länder som fanns inom stora delarna av vänstern förut innan sammanbrotten behöver vi knappast längre diskutera. Däremot tror jag inte det är oviktigt att ordentligt studera vad som hände och varför. Men det är ett annat spår….

När det gäller att beskriva framtiden så finns det ett känt citat från Marx där han värjer sig mot att, som han uttryckte det, ”skriva recept åt framtidens soppkök”. Jag misstror också detaljerade beskrivningar av hur socialismen ”ska se ut”. Speciellt som den typen av skrivbordskonstruktioner bortser från att vi inte kan veta något om omständigheterna, styrkeförhållandena eller de strider som skulle föregå och vara en del i processen av att bryta med kapitalismen.

Det som jag tror att vi kan (och bör) ha en uppfattning om när det gäller socialismen är förutom det demokratiska fundamentet mer ett sorts skelett eller några grundläggande förhållanden. Jag gör ett försök här och hoppas på inspel och synpunkter från er som läser detta.

Övergången och makten

Att avskaffa kapitalismen och införa socialismen är naturligtvis inte något som går från det ena året till det andra. Det är en lång process. Först måste ju en regering baserad på ett folkflertal vilja och våga stå för en sådan riktning. En regering som inser att kampen för en sådan omvandling av samhället kommer mötas av ett motstånd som får dagens strider att framstå som behagliga sommarfläktar. Ett nära exempel: den grekiska vänster-regeringen (Syriza) hade inte något program för att avskaffa kapitalismen. Men de hade ett mandat från folkomröstningen i juli 2015 att gå emot åtstramningskraven från trojkan EU, IMF och ECB. De hade lovat att stå upp mot trojkan. Men när de utsattes för hot och konfrontation vek de ner sig. Kanske hade de inte haft stöd i folkflertalet för att ta en så stor strid. Men de prövade heller aldrig detta. En generell lärdom från detta och en mängd historiska exempel är att det fordras en enorm folklig mobilisering mot kapitalmakten för att ha en chans att lyckas. Den nödvändiga folkliga mobiliseringen måste också organiseras i organ som kan genomföra och försvara denna grundläggande maktförändring. Det räcker inte med riksdag och den nuvarande statsapparaten. En ny typ av ”apparat” som drar in folkflertalet i styrande och försvar måste också till. På arbetsplatser och i bostadsområden måste en sådan makt byggas upp både som ett stöd och försvar för omvandlingen och som en del i utvidgandet av demokratin till nya områden. Exakt hur detta kan komma att se ut eller hur förhållandet mellan dessa olika organ sinsemellan och i förhållande till den centrala statsmakten ska se ut tror jag inte det är någon mening att spekulera i nu. Men en form för styret som drar med folkflertalet i utövandet av makt är både önskvärt och nödvändigt, det är jag övertygad om. Det är både mål och medel.

Ekonomin i ett samhälle på väg mot socialism

Samhällsekonomin måste börja omorganiseras för att uppnå en socialistisk hushållning. För att börja bryta med kapitalismen måste en demokratisk kontroll över de avgörande delarna av ekonomin upprättas. Detta måste ske både uppifrån den politiska nivån genom demokratiska beslut och underifrån genom aktivitet och genom organisering av dem som arbetar inom de olika sektorerna. De delar av ekonomin som jag uppfattar som avgörande och styrande är sådant som banker, försäkringsbolag, storföretag och naturtillgångar. De måste socialiseras. Dessutom måste de delar av välfärdssektorn och infrastrukturen som tidigare var samhällsägd återföras från kapitalets kontroll. Utöver detta kan man naturligtvis tänka sig flera olika ägandeformer som till exempel kooperativ eller mindre privata företag. Hur stora delar av ekonomin som bör socialiseras tror jag inte att det går att ha någon färdig uppfattning om nu. Men personligen tror jag att det finns verksamheter som mer passar för kooperativ eller privat drift, till exempel restaurangverksamhet eller jordbruk. Den idag teoretiska frågan om marknadens roll inom ramen för en socialistisk hushållning kommer heller inte att kunna lösas utan en lång process. Ett av problemen här kommer väl alltid vara att undvika uppkomsten av nya klyftor som en följd av olika marknadsmekanismer.

Internationell

Socialismen måste av nödvändighet vara internationell. Socialistiska omvandlingar måste självklart påbörjas inom ramen för varje nationalstat. Redan att påbörja detta i ett enskilt land har alltid varit svårt. Det har alltid mötts av hårda angrepp från de dominerande kapitalistiska länderna i form av ekonomiskt sabotage och våld (eget eller via ombud). Men att komma vidare utan att ett större antal länder också påbörjat samma omvandling är ännu svårare. För att ta ett konkret exempel: Kuba (ett land som jag skrivit om i en annan blogg-artikel) har sedan sammanbrottet för Sovjetunionen kämpat för att upprätthålla sitt försök i en i huvudsak fientlig omvärld. De har tvingats till olika typer av eftergifter som lett till ökande klyftor och andra risker för ett samhälle som vill bygga socialism. De har mot alla odds lyckats upprätthålla en välfärd för alla. Men i längden kommer de knappast att klara sig utan fler allierade i världen.

Vad tänker du?

Detta var några tankar. Jag vill lyfta nödvändigheten av att våga tala om socialismen som ett alternativ. Mycket av det jag skrivit ovan är självklart ofärdigt även betraktat som ”skelett”. Både sådant som jag själv är medveten om och sådant som jag missat/inte tänkt på. Så hör gärna av er med synpunkter. Det är bara många som kan lyfta det socialistiska perspektivet.

Intressant?

Läs andra bloggar om socialism, vänster