Valår

Det är ett valår i år. Partierna tävlar om att vinna våra röster i ett allt högre och osakligare tonläge och med allt mer av rent valfläsk. Ett exempel på användande av det senare tycker jag är det lilla parti som nu mindre än fem månader före valet slänger fram löften om en omfattande sjukvårdsreform. Av någon anledning kom de på den just nu, inte för fyra år sedan då de regerade. Det verkade kanske inte räcka med att hyra in en gammal högerpopulist för att klara sig över fyraprocents-spärren.

Tanken med den parlamentariska demokratin är ju att vi väljer mellan olika åsiktspaket och att folkviljan därmed uttrycks och sedan även kommer till uttryck i praktisk politik efter valet. Samtidigt vet vi att det inte riktigt är så. För att ta en av mina egna hjärtefrågor så finns det en bred folkopinion mot vinster i välfärden. Men den åsikten återspeglas bara delvis bland de politiskt valda. Ett sätt att lösa det problemet vore naturligtvis folkomröstning i just den frågan. Men det behövs framförallt att folkopinionen tar sig starka uttryck genom folkliga rörelser. För de politiska partierna är –  trots att de säger sig stå för olika ideologier –  i vissa avseenden ganska föränderliga. Att ha (eller behålla) makt verkar ofta vara överordnat sådant som ideologier eller partiprogram. Tänk på socialdemokratins förändring sedan 1980-talet eller på moderaternas snabba omsvängning från Reinfeldts ”öppna hjärtan”.

Partierna  återspeglar i en viss mening den tid de verkar i och de tankar och åsiktsströmningar som dominerar. Dessa dominerande tankar är i sig en återspegling av faktiska styrkeförhållanden i samhället. Men det är då en väsentlig skillnad på vilken typ av idéer som vi talar om. För att tankar som handlar om rättvisare fördelning och ökad solidaritet ska erövra en starkare ställning krävs det alltid ordentliga folkliga rörelser av olika slag. För att borgerliga idéer ska dominera krävs det precis motsatsen. Det är det normala läget . Majoriteten förhåller sig passiv och inskränker sig i bästa fall till att rösta. Men det finns ett undantag här. När borgerligheten mobiliserar på gatorna är det alltid genom historien antingen kontrarevolution  på gång (tänk Chile i början av 1970-talet innan kuppen -73) eller början och del av en högerextrem utveckling. Där är vi inte i Sverige idag, även om de högerextrema flyttat fram sina positioner.

Hur väl de högerextrema  lyckats ser vi på de frågor som dominerar bland såväl socialdemokrater som liberaler, moderater och kristdemokrater i årets valrörelse. För det intressanta är ju att alla de som pratar om att ”ta folkets oro på allvar” inte alls verkar ha koll på eller bryr sig om vad som verkligen oroar de flesta. När SOM-institutet vid Göteborgs universitet just redovisade årets vetenskapliga topplista över svenska folkets oro så såg den ut så här:

De två helt dominerande frågorna som 61 procent av folket är oroliga för handlar alltså om klimatet och om miljöförstöringen. Även utrotning av växt- och djurliv kommer högt upp (52%). Helt uppenbart är det inte frågor som de ovan nämnda partierna tror att de ska kunna vinna röster på genom att driva. Intressant är också att samtidigt som ovan nämnda partier riktar in sig på de 37 procent som oroar sig för ett ökat antal flyktingar så är många fler, 48 procent, oroade för en ökad främlingsfientlighet, alltså oroade för vad som händer bland en del av dem som oroar sig för ett ökat antal flyktingar.

Men som sagt: för att ändra detta offentliga samtal och få bort valfläskandet krävs inte bara att vi röstar på ett parti som sätter frågorna om klimat och miljö högst. Det krävs framförallt att en större del av de 61 procenten blir aktiva och att vi tillsammans utvecklar starka folkliga rörelser så som människor gjort förr i historien. Det är det enda som på sikt kommer ha någon betydelse. Men glöm inte av den anledningen att också använda din röst i höstens val.

 

Intressant?

Grön tillväxt?

Tillväxt är ett substitut för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt finns det hopp, och det gör stora inkomstskillnader tolerabla.

Henry Wallich

 

Detta gamla citat från den tysk-amerikanske ekonomen Henry Wallich (1914 – 1988) uttrycker på ett koncentrerat sätt de tankar som dominerar hos de flesta politiker och ledande beslutsfattare idag.

De kan, på sitt sätt, tala om faktiska och ökande sociala klyftor. De kan även tala om hotet från klimatförändringar orsakade av utsläpp av växthusgaser. De kan till och med ibland  tala om problemen med de mänskliga fotavtryck som är så ojämnt fördelade på jorden men sammantagna innebär att vi konsumerar mer resurser än det enda jordklot vi har.

Allt detta tycks de kunna se och tala om. Bara inte den heliga tillväxten ifrågasätts. Alla lösningar måste ske inom ramen för denna tillväxt.

I somras kunde man i tidskriften Nature läsa en rapport om den sannolika ökningen av den globala temperaturen. Under rubriken ”Lägre än två graders uppvärmning till år 2010 osannolikt” skrev fem forskare bland annat:

Det sannolika intervallet för global temperaturökning är 2,0-4,9 ° C, med en median på 3,2 ° C och 5% (1%) chans att det blir mindre än 2 ° C (1,5 ° C). Befolkningstillväxten är inte en viktig bidragande faktor. Vår modell är inte ett ”business as usual”-scenario, utan bygger snarare på data som redan visar effekten av politiskt beslutade utsläppsminskningar. Att uppnå målet om mindre än 1,5 ° C uppvärmning kräver att koldioxidhalten sjunker mycket snabbare än under senare tid.

 

Innehållet i dessa knastertorra siffror är mycket allvarligt. Ökningar med 2-4,9 grader under 2000-talet kommer ha mycket stora konsekvenser för livet på jorden. Det handlar om extrema väder, om översvämningar, om torka, om svält, hot mot tillgången på dricksvatten, om tilltagande flyktingströmmar, risk för hälsan när insekter och sjukdomar sprider sig, för att nämna några saker. En del av dessa konsekvenser ser vi dessutom redan nu.

Det sker en hel del för att utveckla ren energi och för att öka effektiviteten när det gäller användandet av energi. Problemet med de åtgärder som genomförts och genomförs för att minska utsläppen av växthusgaser är att de hela tiden äts upp av en ökande produktion, denna tillväxt. För de minskningar av användandet av fossila bränslen som skulle behövas räcker det inte med dessa åtgärder under den tid vi har på oss.

När jag i den senaste partiledardebatten på TV lyssnade till Fridolin och Lööf (som framställer sig som  ”gröna politiker”) så var det så uppenbart att de inte har ett sådant perspektiv. Lööf med sitt tal om ”miljöbilar” och biobränsle i flygplanens tankar – men absolut inte flygskatt –  illustrerar det tydligt. Men även hos Fridolin finns denna rädsla att konfrontera allvaret i situationen. När han fick frågan om ifall vi måste ändra vårt sätt att leva svarade han inte att vi måste det och att det kräver drastiska åtgärder utan att ” det kommer att ändras” som om det skulle komma att ske automatiskt som en fridfull process styrd av ny teknik och helt utan konflikter.

Antropologen, författaren och The Guardian-medarbetaren Jason Hickel använder sig –  i en intressant artikel i P2P Foundation – av citatet från Henry Wallich ovan. Han skriver:

Om tillväxten är ett substitut för jämlikhet, kan jämlikhet vara ett substitut för tillväxt. Genom att dela det vi redan har rättvisare kan vi göra ytterligare ekonomisk tillväxt onödig. 

I grunden håller jag med om detta. Hickel utvecklar sin tanke bland annat så här:

Åtstramning betyder att skära i sociala utgifter och minska skatter för de rika ………Detta har förkrossande konsekvenser för vanliga människors liv. ”Nej-till-tillväxt” kräver däremot att man skär ner de rikas överdrivna excesser, omfördelar befintliga resurser och investerar i sociala nyttigheter – universell hälso- och sjukvård, utbildning, prisvärda bostäder etc. Hela poängen är att upprätthålla och till och med förbättra människors välbefinnande utan att behöva oändlig ekonomisk expansion.

……… Faktum är att det inte ens betyder att vi måste sluta producera och konsumera nya saker. Det betyder bara att vi måste minska mängden nya saker som vi producerar och konsumerar varje år. 

Detta är vad vi måste uppnå. Men att komma dit – till ett sådant samhälle – kräver ett enormt arbete. Först och främst naturligtvis i att här och nu övertyga fler människor om detta perspektiv. Men också – och ännu mera –  i den konfrontation som är oundviklig med de ekonomiska makthavare i världen som är knutna till det nuvarande sättet att producera. Ekonomiska makthavare som tycks beredda att till varje pris upprätthålla detta produktionssätt och sin egen makt, oavsett konsekvenserna för mänskligheten och kommande generationer. Att uppnå en ekonomi utan tvånget om tillväxt är knappast möjligt utan att ifrågasätta ägandet och styrningen av ekonomin.

Uppgifterna är enorma. Men någon annan väg finns inte.

Intressant?

Läs andra bloggar om miljön, klimatet, klimatfrågan, 

tillväxt

Att byta rör men behålla kol

På 1970-talet blev det omodernt med rör i gitarrförstärkare. Men de kom tillbaka.rörstärkare Jag hade själv en sådan på 1990-talet då jag tyckte att det lät bättre. Men de hade den nackdelen att rör behövde bytas. Jag tänker på detta med anledning av Miljöpartiets kongress. De har nu bytt rör efter en process som man kan ha en del feministiska och andra synpunkter på. Och precis som med förstärkaren så låter det likadant även efter bytet. Man skulle kunna önska sig en annan melodi. Men inte heller det tycks bli fallet.

Det är så sorgligt med Miljöpartiets utveckling. Det är inte bara det att de nu på kort tid kompromissat bort så mycket att man undrar vad som finns kvar av deras själ. Jag tror dessutom att de genom att sätta makten och de små segrarna över de stora sveken också bidragit till att öka misstron mot politik. Tron på att det går att uppnå något genom politiken. Det är mycket allvarligt. Ytterligare en sak som förstärker detta är att MP anslutit sig till den här allt vanligare tanken att bara en väg är möjlig. Att politik inte längre handlar om att välja utan om att göra det enda möjliga.

Miljöpartiets ledning kan klimatfrågan. De vet att vattenfalls utsläpp av koldioxid är större än hela Sveriges utsläpp. Men de säger att de måste. Eller rättare, de försöker och har försökt säga, att de måste. Att de inte kan göra något åt Vattenfalls försäljning av sin brunkolsverksamhet i Tyskland eftersom de är bundna av ”ägardirektivet”. Men nu är det alltfler sakkunniga som synat och avslöjat denna bluff. Som man kan läsa på Supermiljöbloggen så börjar listan bli lång över kunniga personer som menar att det är regeringen själv som har makten att fatta beslut om frågan.

Så miljöpartister, göm er inte bakom denna bluff om maktlöshet. Göm er inte heller bakom sossarna. Eller säg åtminstone om det är så att ni inte kan, vill eller vågar utmana dem i denna för miljön så viktiga fråga.

Låt brunkolet stanna i jorden. Avveckla med förnuft och hänsyn till de anställda vid tyska vattenfall.

Intressant?

Läs andra bloggar om:  Miljöpartiet, klimatet, Vattenfall, brunkolet

I svenska medier sommaren 2015

Större delen av den här sommaren har jag varit i ett torp där eltillgången varit begränsad till det 12-voltsbatteri som en solcellspanel på taket laddar upp. Det ger lite ljus när det blir mörkt och det går att ladda upp en mobil. Jag är helt nöjd med detta och tycker till och med att det är väldigt avkopplande. Men naturligtvis har jag inte hängt med i nyhetsflödet så som jag normalt gör i stan.

När det gäller det som jag lyckats snappa upp är det som ofta så att pseudohändelser, förvanskningar eller reaktionär hets tar en oproportionerligt stor plats.

Ett PR-sinnat dykargäng hittade ett gammalt ubåtsvrak från början av förra århundradet och kvällstidningarna braskade på med den vanliga hysterin om ryska ubåtsintrång. En så kallad ubåtsexpert, lektorn på Försvarshögskolan, tyckte den såg ut som en rysk ubåt från 1980-talet. ”klumpig och lite osofistikerad” som han sa. Så mycket för den expertisen.

Sverigedemokraterna har som så många gånger förut lyckats få större spridning på sina uppfattningar genom hjälp av media. Tor Löwkrantz visar i en artikel i SvD hur detta går till – tyvärr utan att själv visa på ett alternativ. I alla fall var det den här gången genom en annons i tunnelbanestationen Östermalm i Stockholm. Nu ser jag att Stadsmissionen också försökt få in en annons i Stockholms tunnelbana. Där ville man bland annat säga:

Det finns de som gör skillnad på människor. Varje dag gör vi vårt allra bästa för att förändra det.

Marika Markovits, direktor på Stockholms Stadsmission förklarar det så här:

Den senaste tiden har debatten kring tiggeri varit infekterad, polariserad och inte alltid baserad på fakta med följden att grundproblematiken och en god människosyn har gått förlorad. Vi anser att ingen människa ska behöva tigga för sin överlevnad. Men ett lagförbud mot tiggeri är inte rätt väg att gå. Det lägger fokus på symptomen – inte grundproblemet! Människor som tigger hellre än begår brott som ett sista försök att försörja sina familjer ska inte kriminaliseras.

Men det som händer nu gör att det verkligen börjar bli obehagligt. SL som alltså trots protester tog in SD:s annons, väljer att stoppa denna från stadsmissionen. Jag undrar om det kommer bli lika stort rabalder om det?

Under sommaren har också en svensk Breiviktyp blivit påkommen med en massa dynamit. Han var själv nazist, hade hjälp av en sprängmedelsexpert och skyddades av sin mor som var politisk företrädare för SD. Om detta blev det däremot snabbt tyst efter vad jag kunnat se.

En fråga där tystnaden känns närmast öronbedövande i svenska media är – som alltför ofta de senaste åren – klimatfrågan. Problemet är kanske att de flesta nyheter kring detta är så nedslående att det är svårt att ta dem till sig. Så kom t.ex. den kände amerikanske klimatforskaren James Hansen tillsammans med kollegor ut med en ny rapport om världens smältande glaciärer. Den visar att läget är till och med värre än man tidigare trott. Takten i avsmältningen har ökat så att man nu talar om att det kan bli fråga om en höjning av havsnivåerna med tre meter de närmaste femtio åren.

Av det jag förstått kring dessa frågor så går det inte att bara hoppas på den tekniska utvecklingen för att minska utsläppen av växthusgaser. Det beror dels på att förbättrad teknik inom ett område oftast förenas med ett ökat användande som äter upp den vunna effekten. Men det beror också på att det börjar bli så bråttom att vi inte kan klara en tillräcklig minskning av utsläppen genom utveckling av andra energikällor än de fossila, inom den tid vi har. Det kan inte gå så fort ens ifall alla krafter på jorden förenades kring detta att utveckla de alternativa energikällorna. Därför måste vi både satsa på alternativa energikällor och hitta sätt att minska vår totala energianvändning.

Med detta sagt måste vi ändå kunna glädja oss åt hoppfulla nyheter på detta område. En sådan glädjande nyhet kan man läsa i ett aktuellt nummer av Ny Teknik. Man berättar där om det påbörjade bygget av Skandinaviens största solcellspark utanför Kalundborg på Själland, med en beräknad årsproduktion på 61 000 MWh.

Att det verkligen finns många olika alternativ till den fossila energin och att det borde vara fullt möjligt att börja använda dem utvecklas på ett intressant sätt av Staffan Laestadius, professor i industriell utveckling, i en intervju i tidningen ETC. Läs den.

Intressant?

Läs andra bloggar om SD, klimatet, ubåtsjakt

%d bloggare gillar detta: