Tillväxt är ett substitut för jämlikhet i inkomst. Så länge det finns tillväxt finns det hopp, och det gör stora inkomstskillnader tolerabla.

Henry Wallich

Detta gamla citat från den tysk-amerikanske ekonomen Henry Wallich (1914 – 1988) uttrycker på ett koncentrerat sätt de tankar som dominerar hos de flesta politiker och ledande beslutsfattare idag.

De kan, på sitt sätt, tala om faktiska och ökande sociala klyftor. De kan även tala om hotet från klimatförändringar orsakade av utsläpp av växthusgaser. De kan till och med ibland  tala om problemen med de mänskliga fotavtryck som är så ojämnt fördelade på jorden men sammantagna innebär att vi konsumerar mer resurser än det enda jordklot vi har.

Allt detta tycks de kunna se och tala om. Bara inte den heliga tillväxten ifrågasätts. Alla lösningar måste ske inom ramen för denna tillväxt.

I somras kunde man i tidskriften Nature läsa en rapport om den sannolika ökningen av den globala temperaturen. Under rubriken ”Lägre än två graders uppvärmning till år 2010 osannolikt” skrev fem forskare bland annat:

Det sannolika intervallet för global temperaturökning är 2,0-4,9 ° C, med en median på 3,2 ° C och 5% (1%) chans att det blir mindre än 2 ° C (1,5 ° C). Befolkningstillväxten är inte en viktig bidragande faktor. Vår modell är inte ett ”business as usual”-scenario, utan bygger snarare på data som redan visar effekten av politiskt beslutade utsläppsminskningar. Att uppnå målet om mindre än 1,5 ° C uppvärmning kräver att koldioxidhalten sjunker mycket snabbare än under senare tid.

Innehållet i dessa knastertorra siffror är mycket allvarligt. Ökningar med 2-4,9 grader under 2000-talet kommer ha mycket stora konsekvenser för livet på jorden. Det handlar om extrema väder, om översvämningar, om torka, om svält, hot mot tillgången på dricksvatten, om tilltagande flyktingströmmar, risk för hälsan när insekter och sjukdomar sprider sig, för att nämna några saker. En del av dessa konsekvenser ser vi dessutom redan nu.

Det sker en hel del för att utveckla ren energi och för att öka effektiviteten när det gäller användandet av energi. Problemet med de åtgärder som genomförts och genomförs för att minska utsläppen av växthusgaser är att de hela tiden äts upp av en ökande produktion, denna tillväxt. För de minskningar av användandet av fossila bränslen som skulle behövas räcker det inte med dessa åtgärder under den tid vi har på oss.

När jag i den senaste partiledardebatten på TV lyssnade till Fridolin och Lööf (som framställer sig som  ”gröna politiker”) så var det så uppenbart att de inte har ett sådant perspektiv. Lööf med sitt tal om ”miljöbilar” och biobränsle i flygplanens tankar – men absolut inte flygskatt –  illustrerar det tydligt. Men även hos Fridolin finns denna rädsla att konfrontera allvaret i situationen. När han fick frågan om ifall vi måste ändra vårt sätt att leva svarade han inte att vi måste det och att det kräver drastiska åtgärder utan att ” det kommer att ändras” som om det skulle komma att ske automatiskt som en fridfull process styrd av ny teknik och helt utan konflikter.

Antropologen, författaren och The Guardian-medarbetaren Jason Hickel använder sig –  i en intressant artikel i P2P Foundation – av citatet från Henry Wallich ovan. Han skriver:

Om tillväxten är ett substitut för jämlikhet, kan jämlikhet vara ett substitut för tillväxt. Genom att dela det vi redan har rättvisare kan vi göra ytterligare ekonomisk tillväxt onödig. 

I grunden håller jag med om detta. Hickel utvecklar sin tanke bland annat så här:

Åtstramning betyder att skära i sociala utgifter och minska skatter för de rika ………Detta har förkrossande konsekvenser för vanliga människors liv. ”Nej-till-tillväxt” kräver däremot att man skär ner de rikas överdrivna excesser, omfördelar befintliga resurser och investerar i sociala nyttigheter – universell hälso- och sjukvård, utbildning, prisvärda bostäder etc. Hela poängen är att upprätthålla och till och med förbättra människors välbefinnande utan att behöva oändlig ekonomisk expansion.

……… Faktum är att det inte ens betyder att vi måste sluta producera och konsumera nya saker. Det betyder bara att vi måste minska mängden nya saker som vi producerar och konsumerar varje år. 

Detta är vad vi måste uppnå. Men att komma dit – till ett sådant samhälle – kräver ett enormt arbete. Först och främst naturligtvis i att här och nu övertyga fler människor om detta perspektiv. Men också – och ännu mera –  i den konfrontation som är oundviklig med de ekonomiska makthavare i världen som är knutna till det nuvarande sättet att producera. Ekonomiska makthavare som tycks beredda att till varje pris upprätthålla detta produktionssätt och sin egen makt, oavsett konsekvenserna för mänskligheten och kommande generationer. Att uppnå en ekonomi utan tvånget om tillväxt är knappast möjligt utan att ifrågasätta ägandet och styrningen av ekonomin.

Uppgifterna är enorma. Men någon annan väg finns inte.

Intressant?

Läs andra bloggar om miljön, klimatet, klimatfrågan, 

tillväxt