Det är ett valår i år. Partierna tävlar om att vinna våra röster i ett allt högre och osakligare tonläge och med allt mer av rent valfläsk. Ett exempel på användande av det senare tycker jag är det lilla parti som nu mindre än fem månader före valet slänger fram löften om en omfattande sjukvårdsreform. Av någon anledning kom de på den just nu, inte för fyra år sedan då de regerade. Det verkade kanske inte räcka med att hyra in en gammal högerpopulist för att klara sig över fyraprocents-spärren.

Tanken med den parlamentariska demokratin är ju att vi väljer mellan olika åsiktspaket och att folkviljan därmed uttrycks och sedan även kommer till uttryck i praktisk politik efter valet. Samtidigt vet vi att det inte riktigt är så. För att ta en av mina egna hjärtefrågor så finns det en bred folkopinion mot vinster i välfärden. Men den åsikten återspeglas bara delvis bland de politiskt valda. Ett sätt att lösa det problemet vore naturligtvis folkomröstning i just den frågan. Men det behövs framförallt att folkopinionen tar sig starka uttryck genom folkliga rörelser. För de politiska partierna är –  trots att de säger sig stå för olika ideologier –  i vissa avseenden ganska föränderliga. Att ha (eller behålla) makt verkar ofta vara överordnat sådant som ideologier eller partiprogram. Tänk på socialdemokratins förändring sedan 1980-talet eller på moderaternas snabba omsvängning från Reinfeldts ”öppna hjärtan”.

Partierna  återspeglar i en viss mening den tid de verkar i och de tankar och åsiktsströmningar som dominerar. Dessa dominerande tankar är i sig en återspegling av faktiska styrkeförhållanden i samhället. Men det är då en väsentlig skillnad på vilken typ av idéer som vi talar om. För att tankar som handlar om rättvisare fördelning och ökad solidaritet ska erövra en starkare ställning krävs det alltid ordentliga folkliga rörelser av olika slag. För att borgerliga idéer ska dominera krävs det precis motsatsen. Det är det normala läget . Majoriteten förhåller sig passiv och inskränker sig i bästa fall till att rösta. Men det finns ett undantag här. När borgerligheten mobiliserar på gatorna är det alltid genom historien antingen kontrarevolution  på gång (tänk Chile i början av 1970-talet innan kuppen -73) eller början och del av en högerextrem utveckling. Där är vi inte i Sverige idag, även om de högerextrema flyttat fram sina positioner.

Hur väl de högerextrema  lyckats ser vi på de frågor som dominerar bland såväl socialdemokrater som liberaler, moderater och kristdemokrater i årets valrörelse. För det intressanta är ju att alla de som pratar om att ”ta folkets oro på allvar” inte alls verkar ha koll på eller bryr sig om vad som verkligen oroar de flesta. När SOM-institutet vid Göteborgs universitet just redovisade årets vetenskapliga topplista över svenska folkets oro så såg den ut så här:

De två helt dominerande frågorna som 61 procent av folket är oroliga för handlar alltså om klimatet och om miljöförstöringen. Även utrotning av växt- och djurliv kommer högt upp (52%). Helt uppenbart är det inte frågor som de ovan nämnda partierna tror att de ska kunna vinna röster på genom att driva. Intressant är också att samtidigt som ovan nämnda partier riktar in sig på de 37 procent som oroar sig för ett ökat antal flyktingar så är många fler, 48 procent, oroade för en ökad främlingsfientlighet, alltså oroade för vad som händer bland en del av dem som oroar sig för ett ökat antal flyktingar.

Men som sagt: för att ändra detta offentliga samtal och få bort valfläskandet krävs inte bara att vi röstar på ett parti som sätter frågorna om klimat och miljö högst. Det krävs framförallt att en större del av de 61 procenten blir aktiva och att vi tillsammans utvecklar starka folkliga rörelser så som människor gjort förr i historien. Det är det enda som på sikt kommer ha någon betydelse. Men glöm inte av den anledningen att också använda din röst i höstens val.

Intressant?