När Jonas Sjöstedt inledningstalade på Vänsterpartiets kongress i Karlstad i februari sa han bland annat att socialdemokraterna inte (längre) är något vänsterparti. Yttrandet väckte en uppmärksamhet som förvånade mig lika mycket som att en del medier utifrån detta beskrev Sjöstedt som aggressiv.

Den franska nationalförsamlingen 1790

Begreppet ”vänster” är ju inte något annat än en positionsbeskrivning. Ursprunget är (som ni kanske redan vet) från den franska nationalförsamlingen 1790 där de mest radikala satt till vänster i salen.

I våra grannländer Norge och Danmark är fortfarande begreppet ”Venstre” det som används av de liberala borgerliga partier som uppfattar sig stå till vänster om de konservativa.

I Sverige är begreppet inte solklart. Även här handlar det om en positionsbeskrivning, men inte inom borgerligheten. Här har det kommit att stå antingen som beteckning för dem som befinner sig till vänster om ”mitten” eller för dem som vill uppnå mer genomgripande samhällsförändringar vad gäller fördelning, makt och ägande. Beroende på var någon själv befinner sig i det politiska landskapet blir antalet som räknas in i begreppet ”vänster” olika. Ju mer reaktionära åsikter någon har desto fler räknas som ”vänster”. Till exempel vill ofta borgerliga debattörer beskriva varje förslag som ens på ringaste vis ifrågasätter den rådande ordningen som ”vänster”. För vissa av dem tillhör socialdemokratin definitivt vänstern och för vänsterpartiet använder man helst andra mer negativt laddade ord. Bland människor som själva betraktar sig som vänster finns det på liknande sätt olika uppfattningar om vilka som verkligen ”förtjänar” denna etikett.

Att påstå att socialdemokratins ledning har rört sig åt höger borde inte egentligen vara kontroversiellt. Men det kan väl å andra sidan även sägas om vänsterpartiet och dessutom även om de mindre vänstergrupper som befinner sig utanför riksdagen. Hela det politiska fältet har förskjutits och idag framförs både från socialdemokratin och från borgerligheten förslag som skulle ha varit otänkbara för bara några år sedan. Att tvingas förhålla sig till ett alltmer högervridet klimat påverkar naturligtvis även vänstern i dess olika delar. Det är å andra sidan inte någon enkel fråga. Den vänster som idag uttrycker sig och ställer krav som om det fortfarande vore 1970 uppfattas knappast varken som relevant eller trovärdig. Alla som vill påverka måste ju anpassa formen på sitt budskap till dem som ska nås. De krav som känns möjliga att resa och kämpa för beror ju också på existerande styrkeförhållanden. Efter en lång rad av nederlag och bakslag kan det kännas svårare att föra fram mer långtgående krav. Samtidigt innebär detta också att vänstern som helhet idag är mycket sämre på att framställa de hoppingivande visionerna eller att i grunden ifrågasätta det nuvarande kapitalistiska samhället.

Historikern Kjell Östbergs utmärkta bok* om den radikaliseringsvåg som varade från 1960-talet (stoppandet av svensk atombomb 1965) till slutet av 1970-talet (löntagarfonderna) har kommit i ny utgåva. I  boken visar han (bland mycket annat) tydligt  hur den radikaliseringsvågen påverkade hela samhället och alla politiska partier. Han beskriver där hur ”den första hälften av 1970-talet antagligen är den mest omfattande period av samhällsreformer som Sverige genomgått”. En mängd betydande sociala reformer genomfördes på kort tid vars omfattning bäst kan mätas ”i det förhållande att statsbudgetens andel av BNP under 1970-talet ökade från 26 till 38 procent”.

Det intressanta i förhållande till mitt resonemang ovan är det som Östberg skriver om förskjutningarna inom hela det politiska fältet:

Djupet av radikaliseringen i det svenska samhället kan kanske bäst avläsas i den stora politiska enighet som rådde kring utbyggnaden av den universella välfärden under 1970-talet…..togs besluten vanligtvis av en enig Riksdag.

Östberg beskriver också på andra sätt hur djupt även de borgerliga partierna påverkades av ”tidsandan”. Ett av uttrycken för detta var att Högerpartiet bytte namn till Moderata samlingspartiet. Begreppet ”höger” (antipoden till ”vänster”) var så misskrediterat under denna tid att det inte längre dög som varumärke.

Idag befinner vi oss ju i en helt annorlunda situation. När radikaliseringsvågen ebbade ut i slutet av 1970-talet ersattes den av det som brukar kallas en nyliberal våg. Detta förändrade både tänkandet och tidsandan. Viktiga sociala och demokratiska framsteg från föregående period rullades tillbaka och vi har fått ett samhälle med ökande sociala klyftor och nedmonterad välfärd. Idag har den nyliberala vågen både resulterat i och ersatts av en djupt reaktionär och nationalistisk våg både i Sverige och runtom i världen. På samma sätt som på 1970-talet så förändrar detta hela det politiska fältet och påverkar fastän på olika sätt alla politiska partier och aktörer. Men det finns väsentliga skillnader. Radikaliseringsvågen på 1970-talet ledde inte till några framgångar för den parlamentariska vänstersidan. Tvärtom gick en stor del av den ungdomliga radikaliseringen förbi det kommunistparti som bytte namn till VPK 1968. Röstmässigt gick SKP/VPK inte heller framåt. Istället var denna tid socialdemokratins starkaste. Men idag har den yttersta högern klivit fram och skördat parlamentariska framgångar både på bekostnad av de borgerliga partierna och på bekostnad av socialdemokratin.

Stalin – en sann kommunist?

Ordet vänster kommer alltid vara ett ganska oprecist ord som mest beskriver en position i förhållande till andra politiska strömningar. Men även andra begrepp, som vi använder för att samlas kring eller avskiljas med hjälp av, har sina problem. Visserligen kan det sägas att begrepp som ”socialist” eller ”kommunist” mer talar om vad som avses än ordet ”vänster”. Men inte heller det är sant ifall vi går igenom vilka mycket olika politiska ledare, partier och rörelser som samlats bakom dessa begrepp genom historien och runtom i världen.

Hosni Mubarak tidigare härskare i Egypten och medlem i Socialist-internationalen

Kanske är helt enkelt inte etiketterna så viktiga? Det är nog min tanke i alla fall. Partier och rörelser måste främst bedömas utifrån vad de gör och kämpar för. Jag tänker att vi då bara kan bedöma partier som vill vara antingen vänster, socialistiska eller kommunistiska utifrån riktningen på deras politik, krav och arbete. Åt vilket håll pekar den/det? Syftar den/det till att minska klyftorna, omfördela välståndet, öka det demokratiska inflytandet, ena arbetarklassen och andra lönarbetare och bekämpa rasismen, skapa verklig jämlikhet mellan könen, grundligt ställa om för att avvärja hotet från klimatförändringarna och drastiskt minska det ekologiska fotavtrycket, minska marknaden och vinstdriften som styrmedel i samhället, osv, osv. Ja, då tycker åtminstone jag att de som vill kan kalla sig både vänster och socialister eller (ifall de tycker att det gör någon skillnad) kommunister. Jag anser att det finns medlemmar i det socialdemokratiska partiet som i denna mening är vänster eller socialister. Men jag tycker inte att ledningen för SAP kan kallas vänster. De har på en mängd områden drivit på i motsatt riktning och bidragit till att riva ner välfärden, öka marknadens roll i samhället och ökat klyftorna. De gör ju inte heller själva något anspråk på etiketten vänster. Bland oss andra: vänstersossar, alla olika sorters vänsterpartister, medlemmar i den utomparlamentariska vänstern och andra, kommer diskussionen om etiketterna fortgå vid sidan om den grundläggande diskussionen om politiken. De som anser sig ”mest radikala”, ”mest vänster” eller ”mest sanna” är naturligtvis inte nöjda med mina kriterier här ovan. De tycker nog till exempel inte att det räcker att ”bara” arbeta för att minska klassklyftorna eller marknadens makt. De vill ju ha bort klassklyftorna helt. Men jag tycker nog numera att det viktiga är att vi åtminstone är överens en bit på vägen dit, i en tid när varje liten strid för rättvisa måste vårdas ömt som en skör växt.

*Boken ”1968 – när allting var i rörelse” var slutsåld i sin tidigare utgåva på Prisma men har nyss åter utkommit, denna gång på Bokförläggarna Röda Rummet. Den går också att läsa på nätet.

Intressant?

Läs andra bloggar om vänster