Vad är normala löner och vad är höga löner? Den frågan går att besvara ganska enkelt med saklig statistik från Statistiska Centralbyrån. Det är till exempel ett faktum att den stora majoriteten av löntagare tjänar mindre än 38 200 kr i månaden.

Men på den borgerliga kanten kör man med olika verklighetsbeskrivningar beroende på vems lön det handlar om och ifall det gäller skattehöjning eller lönesänkning.

När moderaterna skriker i högan sky för att den minoritet som tjänar över 38 200 ska betala statlig skatt från 2018, då låter det som om det handlar om en mycket större grupp än det faktiskt är. Deras ekonomisk-politiska talesperson Ulf Kristersson brukar då prata om ”breda grupper”.

Men när de som arbetar med att ta hand om soporna i Stockholm inte accepterar att få sina löner sänkta från 35 000 till 28 000 då tillhör de däremot inte några ”breda grupper” enligt moderaterna. Då är det en helt annan beskrivning av löneläget i Sverige som gäller. Så här låter till exempel den moderata EU-parlamentarikern Christoffer Fjellner:

Det de (soparbetarna) sysslar med kan bäst liknas vid utpressning för att få igenom krav och tillskansa sig förmåner som de flesta andra bara kan drömma om. Poliser tjänar i genomsnitt 27 600 och sjuksköterskor 25 600. I den jämförelsen framstår sopåkarnas strejk som en ren lyxstrejk.

Att 35 000 är mer än de flesta vanliga lönarbetare tjänar är sant. Men Fjellner själv är ju EU-parlamentariker med löner och förmåner långt över det som de flesta ”bara kan drömma om”. Varje EU-parlamentariker har dessutom förutom lön och traktamente därutöver 42 250 kronor skattefritt till kontorsutgifter och representation. Detta behöver de inte redovisa. De vill inte heller redovisa dessa utgifter. Vid en direkt fråga från Svenska Dagbladet var det bara en av de svenska parlamentarikerna – Vänsterpartiets Malin Björk – som ville redovisa vad pengarna går till. Fjellner och de andra svenska EU-parlamentarikerna motsatte sig det. En viss försiktighet när det gäller att gapa om andras betydligt lägre löner och förmåner skulle alltså vara på sin plats.

Söndra och härska

De som själva tjänar mycket mer än soparbetarna har under sommaren försökt ställa olika grupper av betydligt lägre betalda lönearbetare mot varandra. Detta grepp har använts av ett flertal borgerliga debattörer och ledarskribenter. En variant av det är de som försöker framställa det som att de i huvudsak manliga soparbetarna – sopgubbarna som de kallar sig själva – skulle hindra den feministiska kampen genom sina strejkaktioner. Liberalernas Birgitta Ohlsson skrev till exempel om de betydligt lägre lönerna för olika kvinnodominerade yrken som ett argument för att sänka soparbetarnas löner. Men ingen av dessa debattörer har kunnat visa hur lönerna i dessa kvinnoyrken skulle bli högre genom att sänka lönerna för andra lönearbetare. Lönesänkningen hamnar ju inte hos det gemensamma eller i några vårdbiträdens lönekuvert utan hos det privata sophämtningsföretaget Reno Norden.

Ett bra svar

En som svarat på dessa falska angrepp är sjuksköterskan och aktivisten i rörelsen ”En annan vård är möjlig”, Agneta Lenander.

Hon gör det i en mycket bra artikel i Feministiskt Perspektiv. Hon skriver bland annat så här:

Sluta använda mig som ett slagträ i debatten om ojämlika löner. Om du på allvar hade brytt dig hade vi inte haft den ojämlika situation som vi har i dag. Sedan när tog du fighten med oss i vården?

När stod du sida vid sida med vårdarbetare, som råddat ihop manifestationer och demonstrationer för att kämpa för vår sak?

Och till andra inom vården som gått på hetsen mot sopåkarna skriver hon:

Alla ni vårdarbetare som gnäller över att sopåkare har mer betalt än vi. Var fanns alla ni förra året den 4 september? Hur mycket kämpade ni för vår sak? Jag fick höra, det är inte lönt. Det gör ingen skillnad. Gör det här någon skillnad? Att gnälla över orättvisan? Genom att klanka ner på en annan yrkesgrupp? För att de tar en strid ni själva inte ens skulle drömma om.

Vi vinner inga större strider än de vi själva är beredda att kämpa för.

Kommunens ansvar

Stockholms kommun har ju lagt ut sophanteringen på privata företag genom upphandling. Som ofta vid sådana här upphandlingar vinner den som lägger lägst anbud, trots att motsatsen ofta hävdas. Och naturligtvis finns det bara ett sätt för företaget att ta ut vinst ur en verksamhet som får mindre pengar och det är på bekostnad av dem som arbetar i verksamheten, här som på andra ställen. I det här fallet genom sänkt lön och mer press i arbetet. Miljöborgarrådet Katarina Luhr (MP) säger till SVT att ”lönefrågan aldrig har varit i fokus i upphandlingen”. Man får inte heller intrycket att hon bryr sig om att ”lönefrågan” i detta fall innebar kraftigt sänkta löner för en grupp av arbetare. Ett naturligt krav i detta läge är att återkommunalisera sophämtningen i huvudstaden.

Läget nu?

Arbetsdomstolen har redan beslutat att sopstrejken var olovlig. De strejkande och deras familjer kommer naturligtvis drabbas av böter. En insamling till stöd för de strejkande drivs av Förbundet Arbetarsolidaritet. Alla bidrag till bankgiro 418 – 6482 går oavkortat till de soparbetare som strejkat.

Så här beskriver arbetarna själva situationen den 19 juli i en pressrealese som man kan läsa på facebookgruppen ”Vi stödjer Stockholms sopgubbar”:

Pressrealease från Stockholms Sopgubbar 19 juli 2017

Stockholms Sopgubbar på Reno meddelar.

Är strejken slut? Kalla det vad ni vill, men vi går inte tillbaka till Reno. Vi uppmanar alla att bojkotta företaget. Både kunder och arbetare.

Sopgubbarna har sagt upp sig, är på semester, några är sjukskrivna, någon jobbar. De som enligt uppgift nu kör sopbilarna är inga riktiga sopgubbar, utan nybörjare. Sopberget i Stockholm bara växer!

Så fort stockholmarna kommer tillbaka från semestern exploderar sopmängderna i soprummen. Den 1a oktober svämmar Södermalm och Östermalm också över av sopberg om Reno tar över efter Liselotte Lööf.

Vi börjar gärna hämta sopor igen, men inte på Reno Nordens villkor.

Här är några bra artiklar att läsa i frågan:

En ledare i ETC Stockholm

En artikel av Martin Klepke i Arbetet

En artikel om den galna privatiseringen i Allehanda

En artikel i Aftonbladet av Daniel Swedin

Intressant?