Alla inlägg för månad maj, 2017

Misslyckade och framgångsrika rånare

Igår var det en man som försökte råna Handelsbanken i Österbybruk här i norra Uppland. Jag trodde inte att banker hade några kontanter längre så det verkade ju optimistiskt i överkant redan där. Men dessutom fastnade mannen i dörrslussen och misslyckades med att ens komma in på banken.

De mer framgångsrika rånarna befinner sig betydligt högre upp på samhällsstegen, ja till och med i självaste bankens ledning. Det är något som vi ofta påminns om nuförtiden. Men tyvärr är det alltför få av oss som ännu drar några politiska slutsatser av den saken.

De rikas rån sker på en mängd olika sätt. Ett vanligt förekommande sätt är att smita från skatt, vilket ju faktiskt är samma sak som att stjäla. Att det verkligen är de allra rikaste som smiter mest från att betala skatt bekräftades också i en forskningsrapport häromdagen. Det var väl knappast någon som blev förvånad. Förmodligen inte heller de skattekverulanter på den borgerliga kanten som alltid försöker gömma sig bland så kallade vanliga löntagare när de ska hetsa mot något förslag till höjd skatt.

Här har vi alltså haft gigantiska skattesänkningar under ett antal år som jobbskatteavdraget, avskaffad förmögenhetsskatt (2007) och avskaffad statlig fastighetsskatt (2008). Skattesänkningar som framförallt gynnat de rikaste. Men de rikaste nöjer sig inte med detta. De skattefuskar också. Enligt forskarrapporten har de tusen rikaste hushållen i Skandinavien undanhållit 32 procent av den skatt de skulle ha betalat. I befolkningen som helhet är skattefusket betydligt lägre. Där är det tre procent som fuskat undan den skatt de egentligen skulle ha betalat.

Studien som gjorts av Annette Alstadsaeter och hennes forskarkolleger Niels Johannesen vid Köpenhamns Universitet och Gabriel Zucman vid amerikanska UC Berkeley, har kombinerat uppgifter om bankkonton i Schweiz med uppgifterna om brevlådeföretag i Panamaläckan och självrättelser och annan information från skattemyndigheterna.

                    Paulsson, Igel och Carlberg

Det är så kallade framstående personer som fuskar. Sådana som framträder i offentligheten och ojjar sig över skattehöjningar, förslag om inskränkningar av vinster i välfärden eller försök att skydda vår miljö. Bland dem som finns med bland fuskarna är 23 personer i styrelsen eller i ledningen för företagen på Stockholmsbörsens storbolagslista. Några som nämns med namn är Erik Paulsson (styrelseordförande i Skistar, Fabege och Wihlborgs samt grundare av Peab), Anders Igel (tidigare Teliachef nu i styrelsen för Swedbank) samt Anders G Carlberg (tidigare chef för Nobel Industrier, nu ordförande i Gränges och i styrelsen för Sweco).

Slutsats?

Inga skattesänkningar i världen kommer göra dessa rika människor nöjda. De kommer alltid gnälla, hota och fuska. Låt oss strunta i det. Låt oss få en skattepolitik som utjämnar de ökande klyftorna och för in pengar till samhället i alla de hål som finns i den urholkade välfärden.

 

Intressant?

Läs andra bloggar om skatt

2 kommentarer
by anders fraurud on 30 maj, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Rikedomens fördelning, Välfärden
Märkt , ,

Publicerat av anders fraurud den 30 maj, 2017

https://pepprat.org/2017/05/30/misslyckade-och-framgangsrika-ranare/

Stöd hamnarbetarna i Göteborg!

Sedan klockan 16:00 i fredags (19 maj) har konflikten trappats upp i Göteborgs hamn. Företaget APM Terminals inledde då en lockout som innebär att containerterminalen stängs ner 15 timmar per dygn.

Jag har tidigare skrivit om detta här på bloggen. Den lokala fackföreningen Hamnarbetarförbundet har sedan flera år haft stora problem med det multinationella företaget APM Terminals. Konflikten trappades upp under våren 2015 och har sedan förvärrats.

Bolaget vill diktera vilka som ska komma till förhandling eller vilken information som ska få gå ut på ett sätt som påminner om metoder från 1800-talet. Skyddsfrågorna har blivit eftersatta och 13 skyddsombud från Hamnarbetarförbundet har utestängts från skyddsorganisationen. Man har också struntat i olika uppgörelser och börjat jävlas med folk när det gäller uttag av föräldraledighet och semester.

Nu trappar alltså företaget ytterligare upp konflikten. I detta läge kommer regeringen med ett utspel som öppnar upp för att begränsa konflikträtten. Hamnarbetarförbundet  konstaterar i ett uttalande att ”en förhandlingslösning som skulle kunna få ett slut på konflikten och den lockout som nu stänger ner containerterminalen 15 timmar per dygn, är mer avlägsen efter regeringens utspel idag.”

Desto mer oroande är det uttalande som arbetsmarknadsminister Ylva Johansson gör vid presskonferensen där hon talar om ett ”besvärligt läge”, men inte för de lockoutade och trakasserade arbetarna och deras fackförening, utan för företaget:

…i och med att arbetsgivaren har tecknat kollektivavtal men ändå utsätts för stridsåtgärder.

Arbetsmarknadsministern bortser här från det ”lilla problemet” att företaget tecknat avtal med Transport men inte med den fackförening som organiserar 85 procent av arbetarna i hamnen i Göteborg. Dessutom finns det mycket befogad kritik att rikta mot Transportarbetarförbundet i denna konflikt.

Hamnarbetarförbundet förtjänar allt stöd i sin kamp för medlemmarnas arbetsförhållanden, för demokratiska rättigheter och för att upprätthålla en demokratisk och medlemsstyrd fackförening.

Skaffa mer information på http://www.hamn.nu

Ge ekonomiska bidrag.

Ta uttalanden i din organisation eller förening till stöd för Hamnarbetarnas kamp.

 

Intressant?

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 24 maj, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Fackligt, Rörelser och solidaritet
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 24 maj, 2017

https://pepprat.org/2017/05/24/stod-hamnarbetarna-i-goteborg/

Från Postbanken till Nordea – dags att dra och att skapa något annat…

Jag läser i tidningen att Nordea tänker lämna Sverige. Jag har fortfarande mitt lönekonto hos den banken. Har liksom bara blivit kvar där under alla namn- och ägarbyten under åren utan att göra något åt saken. Men nu kanske det är dags.

Jag minns när jag i början av 1970-talet fick min lön var fjortonde dag på Atlas Copco i Sickla. Det var där och då pengar direkt i handen i ett genomskinligt kuvert. De pengar som eventuellt blev över satte jag in på Postbanken, salig i åminnelse. En liten bok med stämplar hörde till. Denna bank var då ännu statligt ägd. Jag kollade just att den faktiskt startade redan 1884, så det var alltså inte någon socialdemokratisk uppfinning.

Men 1974 blev Postbanken istället PK-banken. Det betydde Post- och kreditbanken och hade inte något alls med det moderna ordet pk att göra. Däremot var den fortfarande statligt ägd. Namnet PK lever kvar på det hus på Norrmalm i Stockholm där nuvarande Nordea har sitt huvudkontor.

Under 1980-talet påbörjades en avreglering som gjorde att samhällets kontroll över bankerna minskade alltmer. År 1990 köpte PK-banken en annan bank: Nordbanken, och tog samtidigt dess namn. Mina besparingar fortsatte att följa med och även det person- och lönekonto som jag då haft där sedan ett antal år. Det här var på den tiden som internet och annat bidrog till att vi fick problem med prickarna över å, ä och ö. Därför kallades banken ibland skämtsamt för Nördbanken. Men så nördiga var nog inte de som styrde banken då, snarare sådana som glatt följde med i de nya alltmer kapitalistiska svängarna. För nu började privata ägare att komma in. De flesta av dem blev mycket snart utlösta av staten under den finanskris som kom då i början av 1990-talet.

Men 1998 var man igång igen och gick samman med den finländska banken Merita och år 2000 med danska Unibank och den norska Kreditkassen. Nu uppstod det alltmer monsterlika Nordea, där fortfarande min lön gick in (och ut).

Staten har successivt avvecklat sitt ägande i Nordea. År 2013 såldes de sista resterande procenten. Banken Nordea befinner sig, som alla vet, numera långt från Postbanken och har figurerat i diverse fula sammanhang som penningtvätt, Panama-affärer eller investeringar hos miljöbovar.

 

Resolutions-reserven

Varför hotar då denna osympatiska bank med att lämna Sverige?

Jo, det är ju så att staten vid ett antal tillfällen har gått in och räddat bankerna. Den svenska ”socialismen” handlar numera bara om att gemensamt ta hand om förluster. Vinsterna är däremot mer privata än någonsin. Men för att staten ska kunna gå in och rädda bankerna när det behövs har man tagit ut en avgift ungefär som en försäkring. Som riksgälden skriver på sin hemsida så kan det ”under extraordinära omständigheter krävas extern finansiering” alltså från staten (min anmärkning). Därför finns något som tidigare kallades stabilitetsavgift och sedan 2016 resolutions-reserv. År 2016 betalade 179 finansinstitut tillsammans 3,4 miljarder i resolutionsavgifter till staten. Med tanke på att bara de fyra storbankerna ensamma gjorde en vinst under samma år på 92 miljarder så låter inte resolutionsavgiften orimlig. Nu vill regeringen höja denna avgift så att det skulle komma in ytterligare 3 miljarder till statskassan. Det är detta som direktörerna på Nordea inte vill vara med om. Därför säger de att de ska flytta banken från Sverige. De vill inte att deras vinster naggas i kanten.

Det börjar bli dags att ta sig samman och lämna Nordea innan de lämnar Sverige. Kanske du också?

 

Men det räcker inte

Bankerna har en mycket viktig strategisk roll i samhället bland annat beroende på att de bestämmer över och investerar de pengar som folk sparar. Det borde vara en självklar sak ur demokratisk synvinkel att bankväsendet skulle vara statligt. Uppgiften att låna till dem som behöver och investera i viktiga samhällsfunktioner borde kontrolleras demokratiskt. Men då gäller det också att de anställda inom bankens ledning inte ser som sin huvuduppgift att berika banken på varje tänkbart sätt.

Som Johan Ehrenberg skrev i ETC:

Bankerna är som fästingar på medborgarnas ekonomi. De sitter på våra huvuden och får fyra-fem procent av varje medborgares ekonomi. Ja, varje småföretags också. Utan att få något tillbaka.

Jo, det skulle vara lätt att avskaffa bankerna. Ge varje medborgare och företag ett konto i Riksbanken och så ett betalkort. Lån och sparande styrs med transparenta regler tydliga för alla.

Av någon anledning tycker jag att frågan om kontrollen över och inriktningen på bankväsendet diskuteras alldeles för lite. Vad tycker du?

 

Intressant?

Läs andra bloggar om Nordea, banker

1 kommentar
by anders fraurud on 23 maj, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Kapitalism, Rikedomens fördelning
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 23 maj, 2017

https://pepprat.org/2017/05/23/fran-postbanken-till-nordea-dags-att-dra-och-att-skapa-nagot-annat/

Samling i mitten?

       Farliga att leka med

Både Magdalena Andersson i Nyheter24 och Isabella Lövin i Expressen har nu uttryckt önskan om att upplösa ”blockpolitiken” och säga upp samarbetet med Vänsterpartiet. Då jag inte just nu hinner skriva något om det skulle jag istället vilja hänvisa till två bloggartiklar från hösten 2014 som tar upp resonemang om detta med samarbetet i mitten och liknande frågor. Jag läste dem just och tycker att de håller än:

”Eftervalstankar” från 23 september 2014 och ”Kommer en upplösning av blockpolitiken att upplösa sverigedemokraternas inflytande?” från 4 december 2014

 

Intressant?

Läs andra bloggar om socialdemokraterna, sd

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 18 maj, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Osorterat

Publicerat av anders fraurud den 18 maj, 2017

https://pepprat.org/2017/05/18/samling-i-mitten/

17 maj i Norge

Idag den 17 maj firas nationaldagen i Norge.

I femhundra år var det område som senare blev landet Norge en del av Danmark. Så var det från 1300-talet och ända fram till 1813.

Ute på den europeiska kontinenten pågick sedan 1803 ett långvarigt krig. Det var ett krig mellan Frankrike – som hade blivit ett kejsardöme under Napoleon –  och ett antal andra europeiska makter. År 1813 höll Frankrike på att förlora kriget. Danmark som hade varit allierat med Frankrike var då alltså på den förlorande sidan. Detta kom att utnyttjas för att bryta loss Norge från Danmark.

I Sverige hade man importerat en ny svensk kronprins och tronföljare. Han (Jean Bernadotte) var från Frankrike och hade en hög militär bakgrund i den franska armén. Han blev svensk kronprins 1810 och efter att ha adopterats av Karl XIII antog han namnet Karl Johan. Kung blev han först 1818 under namnet Karl XIV Johan. Men redan 1813 styrde han över landet Sverige. Och han  utnyttjade då de nya styrkeförhållandena i Europa till att angripa Danmark som tvingades lämna över Norge till Sverige i januari 1814. När Karl XIV Johan kröntes till kung 1818 skedde det för övrigt två gånger, först i Stockholm och sedan i Trondheim.

Den 17 maj är datumet då den norska grundlagen undertecknades i Eidsvoll 1814. Även om de som drev fram denna grundlag tillhörde den norska överklassen så var det en för sin tid radikal grundlag som hämtade sin inspiration från den amerikanska författningen från 1787 och den franska från 1791 0ch 1793, alltså grundlagar som var ett resultat av folkliga revolutioner. Under de första åren efter 1814 firades 17 maj bara tillfälligtvis. Men som ofta leder förtryck till motstånd och ett stärkande av det som de förtryckande vill stoppa. Detta brukar gälla oavsett vad det är som förtrycks. Det bidrog i Norge till utvecklandet av firandet.

  Karl XIV Johan

Det norska studentsamfundet tog upp firandet 1824 som ett motstånd mot Karl Johan (som då sedan 1818 var kung). Studenterna gjorde det för att han angrep den norska grundlagen och försökte förbjuda firandet. Karl Johan såg ju med rätta denna norska grundlag som ett angrepp på unionen. Men firandet växte och 1829 fördrevs folkmassor som firade i Oslo med militärmakt. Detta gjorde i sin tur att firandet i ännu högre grad blev en motståndshandling mot Sverige. Firandet blev en del av en växande nationell och demokratisk rörelse. En nationalism som på den tiden inte hade några reaktionära inslag av att sparka neråt.

17 maj var alltså en sorts folklig kampdag. Enligt Arbeidernes leksikon – ett lexikon skapat inom den norska arbetarrörelsen på 1930-talet – så var den norska högern länge inte alls så begeistrad över 17 maj. I detta lexikon hävdas att det bara var en kort tid innan unionsupplösningen 1905 som det blev en samlingsdag för hela nationen då ”högern nu också blev driven in i kampen för upplösningen av unionen”.

Arbeidernes leksikon tillägger (min översättning från norska):

Efter att självständigheten var vunnen förlorade 17 maj sin gamla prägel av kampdag för framsteg, då den inte fylldes av ett nytt innehåll som uttryckte underklassens politiska och kulturella krav.

Den 17 maj är fortfarande en mycket levande och starkt firad tradition i Norge även om den i år tvingas ske under corona-pandemins restriktioner. Till skillnad från Sverige har denna nationaldag rötter som verkligen handlar om nationens existens. Att Norge upplevt ockupation under kriget (då man inte kunde fira 17 maj) och senare lyckades stå utanför EU har kanske också haft ett inflytande på traditionen med 17 maj.  Men det ändrar nog ändå inte på det riktiga i slutsatsen från Arbeidernes leksikon ovan. Snarare har det stärkt den slutsatsen. Någon kampdag är det alls inte fråga om längre. De senaste decennierna har dessutom den sorts nationalism som sparkar neråt stärkts i Norge precis som i många andra länder.

(artikeln från 2017 ändrades lite 17 maj 2020)

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 17 maj, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Historia
Märkt ,

Publicerat av anders fraurud den 17 maj, 2017

https://pepprat.org/2017/05/17/17-maj-i-norge/

Johan Rudström (UNT) och vinstuttagen

Ibland stöter man på argument som får en att häpna. I dagens UNT hittar jag ett sådant hos ledarskribenten Johan Rudström. Bakgrunden är att Ilmar Reepalu – regeringens utredare om vinst i välfärden –  igår lämnade sitt slutbetänkande. Liksom andra borgerliga ledarskribenter och politiker angriper Rudström alla förslag till vinstbegränsningar inom välfärden. Ett av Rudströms grepp är det här:

I fjol redovisade kommunerna och landstingen ett överskott på 25 miljarder kronor, 10 miljarder mer än året innan. Betyder det att många kommuner börjat ta ut övervinster? Nej, alla är ense om att överskott är nödvändigt för att ha råd med investeringar, för att långsiktigt trygga verksamheten och ha en buffert som klarar kostnadsvariationer för till exempel löner och räntor. Det gäller både offentliga och privata verksamheter.

Uppenbarligen har inte Rudström förstått vad kritiken mot vinstuttag handlar om. Överskott och vinst är ju inte samma sak.

Inom den gemensamma sektorn borde det inte vara ett mål att gå med överskott. Pengarna som via skatten tilldelats sektorn ska ju användas. Det ska gå jämnt upp. Men att en verksamhet gör ett plus-resultat efter avskrivningar, alltså att den går med överskott är inte detsamma som vinstuttag. Inom den gemensamma välfärden utan vinstuttag försvinner inte någon del av överskottet.

                   Vinstuttag når inte välfärden

Med vinstutdelning är det en annan sak. Överskott kan ju användas på olika sätt. Vid vinstutdelning används inte pengarna till det som de var avsedda för utan blir istället privat vinst. I de värsta fallen försvinner pengarna också ut ur landet till olika skatteparadis.

Både vinstdrivna och icke vinstdrivna verksamheter inom välfärden betalas med samma skattepengar. Pengar som försvinner ut som vinstutdelning är förlorade pengar för hela välfärdssektorn. De är förlorade pengar även då de försvinner ut från en verksamhet där brukarna/kunderna är nöjda. Dessa pengar skulle ju ha kunnat användas någonstans där behoven var större.

Nu är det ju också så att vinsten kan döljas för en tid. Riskkapitalister gör det genom att köpa upp andra verksamheter och expandera för att därefter sälja och ta ut vinsten. John Bauer-koncernens konkurs var ett sådant lärorikt och avskräckande exempel.

Men att pengar försvinner bort från det de var avsedda för är inte det enda problemet med vinstuttag inom välfärden. Ett annat stort problem är att det påverkar välfärdens inriktning. Med vinst blir bara de lönsamma kunderna intressanta. De privata alternativen drar till sig de ”duktiga” eleverna från studievana hem, de pigga gamlingarna och friska människor i gynnade områden. De är helt enkelt mer lönsamma. På det viset bidrar privatiseringarna också till en ökad segregering.

Detta är, i korthet, problemen med vinstuttag. Det har inte någonting att göra med frågan om överskott.

Att kommuner och landsting –jag upprepar – inte borde gå med överskott i en tid när sjukvården blöder är en annan sak. Pengarna behövs där omedelbart!

 

Uppsala

Intressant?

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden

3 kommentarer
by anders fraurud on 10 maj, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Media, Välfärden
Märkt

Publicerat av anders fraurud den 10 maj, 2017

https://pepprat.org/2017/05/10/johan-rudstrom-unt-och-vinstuttagen/

Jerusalem

Häromdagen antogs en resolution om Jerusalem i FN-organet UNESCO. Till skillnad från andra EU-länder röstade Sverige för resolutionen. Detta har i vanlig ordning upprört högerregimen i Israel, men också de svenska Liberalernas partiledare Björklund. Han tycker att beslutet är ett ”smaklöst agerande”. Hans argument är att det är ”Israelfientligt” och att arabiska diktaturer röstat likadant som Sverige. Dessutom ogillar han språket i resolutionen som ”benämner de heliga platserna med de arabiska namnen”. Om det är något som är smaklöst så är det Björklunds uppslutning på den ockuperande Israeliska statsledningens sida. Men mer om det längre ner,

 

Staden Jerusalem

Jerusalem är en mycket gammal stad, från ungefär 1800 f.Kr. Staden har förstörts ett flertal gånger i sin historia. Många olika folk har levt tillsammans där och de tre stora monoteistiska religionerna (judendom, kristendom och islam) har mycket starka anknytningar till dess platser och byggnader. För 500 år sedan blev Jerusalem en del av det Osmanska riket och för precis 100 år sedan ockuperades det av Storbritannien som behöll det i 30 år. Enligt FNs delningsplan från 1947 skulle Jerusalem vara en internationellt administrerad stad, delad mellan israeler och palestinier. Men Israel annekterade Västra Jerusalem redan 1948 och rensade staden från palestinier. Den israeliske historikern Ilan Pappe beskriver det så här i sin bok Den etniska rensningen av Palestina:

Allt som allt utsattes åtta palestinska stadsdelar och trettionio byar för etnisk rensning i Stor-Jerusalemområdet och invånarna förflyttades till stadens östra del.

Under sexdagarskriget 1967 ockuperades även den östra delen av Jerusalem. Där bor idag över 300 000 palestinier och över 200 000 illegala israeliska bosättare. Genom den mur som Israel byggt, genom vägspärrar och kraven på inresetillstånd, har Israel skurit av Östra Jerusalem från resten av Västbanken.

Det är alltså denna plats där Israel ständigt förstärker sin ockupation och flyttar fram positionerna som UNESCO har tagit en resolution om. Vad säger då denna resolution som Björklund finner så ”smaklös”?

 

UNESCO-resolutionen

Jo resolutionen ”bekräftar betydelsen av den gamla staden i Jerusalem och dess väggar för de tre monoteistiska religionerna”, den uttrycker stöd för  ”att skydda det palestinska kulturarvet och att det är särpräglat av östra Jerusalem”.

Resolutionen beklagar också ”djupt den israeliska vägran att genomföra UNESCO: s tidigare beslut om Jerusalem”. Den beklagar också djupt ”ockupationsmaktens (Israel) misslyckande att upphöra med de ständiga utgrävningarna och arbetena i östra Jerusalem, särskilt i och kring Gamla stan, och upprepar sin begäran till Israel, ockupationsmakten, att förbjuda alla sådana arbeten”.

Resolutionen kräver också att ”administrationen, inklusive underhåll, restaurering och reglering av tillgången till Al-Aqsa-moskén / Al-Haram AlSharif” inte hindras av Israel.

Slutligen fördömer resolutionen ”kraftigt de israeliska eskalerande aggressionerna och de olagliga åtgärderna mot Awqaf-avdelningen och dess personal och mot religionsfrihet och muslimernas tillgång till sin heliga plats Al-Aqsa-moskén / Al-Haram Al Sharif och begär att Israel, ockupanten, respekterar  historisk status quo och omedelbart stoppar dessa åtgärder”.

Att högerregimen i Israel inte gillar denna resolution som kritiserar deras pågående övergrepp i bland annat Jerusalem, det kan man förstå. Men vad är det som Björklund finner ”smaklöst”? Är det per definition Israelfientligt att kritisera ockupationsmaktens övergrepp mot den palestinska befolkningen i Jerusalem? Anser inte Björklund att Israel är en ockupationsmakt? Och vilka arabiska namn är det som han ogillar att resolutionen använder? Ja, man undrar.

 

Stöd de hungerstrejkande fångarna!

De palestinier som bor på Västbanken och Gaza lever under israeliska militärlagar. Sedan 1967 har 800 000 palestinier fängslats av Israel och idag sitter ungefär 7000 palestinier som politiska fångar i israeliska fängelser. Den 17 april inledde ett hundratal av dessa fångar en hungerstrejk som sprider sig så att det nu är 1500 som deltar. De kräver bland annat rätt till familjebesök, bättre tillgång till hälsovård och slut på isolering och fängslanden utan rättegång. Runt om i världen ordnas manifestationer till stöd för fångarna.

Här i Uppsala ordnas en demonstration till stöd för de palestinska fångarna
som hungerstrejkar i de israeliska fängelserna!
Lördag 6 maj kl 13.00 Slottsbacken
Arrangör: Palestinska Folkets Förening

 

Intressant?

Uppsala

Läs andra bloggar om Palestina, Israel

Lämna en kommentar
by anders fraurud on 5 maj, 2017  •  Permalänk
Publicerad i Historia, Palestina/Israel, Rörelser och solidaritet
Märkt , , ,

Publicerat av anders fraurud den 5 maj, 2017

https://pepprat.org/2017/05/05/jerusalem/

%d bloggare gillar detta: