Idag den 17 maj firas nationaldagen i Norge.

I femhundra år var det område som senare blev landet Norge en del av Danmark. Så var det från 1300-talet och ända fram till 1813.

Ute på den europeiska kontinenten pågick sedan 1803 ett långvarigt krig. Det var ett krig mellan Frankrike – som hade blivit ett kejsardöme under Napoleon –  och ett antal andra europeiska makter. År 1813 höll Frankrike på att förlora kriget. Danmark som hade varit allierat med Frankrike var då alltså på den förlorande sidan. Detta kom att utnyttjas för att bryta loss Norge från Danmark.

I Sverige hade man importerat en ny svensk kronprins och tronföljare. Han (Jean Bernadotte) var från Frankrike och hade en hög militär bakgrund i den franska armén. Han blev svensk kronprins 1810 och efter att ha adopterats av Karl XIII antog han namnet Karl Johan. Kung blev han först 1818 under namnet Karl XIV Johan. Men redan 1813 styrde han över landet Sverige. Och han  utnyttjade då de nya styrkeförhållandena i Europa till att angripa Danmark som tvingades lämna över Norge till Sverige i januari 1814. När Karl XIV Johan kröntes till kung 1818 skedde det för övrigt två gånger, först i Stockholm och sedan i Trondheim.

Den 17 maj är datumet då den norska grundlagen undertecknades i Eidsvoll 1814. Även om de som drev fram denna grundlag tillhörde den norska överklassen så var det en för sin tid radikal grundlag som hämtade sin inspiration från den amerikanska författningen från 1787 och den franska från 1791 0ch 1793, alltså grundlagar som var ett resultat av folkliga revolutioner. Under de första åren efter 1814 firades 17 maj bara tillfälligtvis. Men som ofta leder förtryck till motstånd och ett stärkande av det som de förtryckande vill stoppa. Detta brukar gälla oavsett vad det är som förtrycks. Det bidrog i Norge till utvecklandet av firandet.

  Karl XIV Johan

Det norska studentsamfundet tog upp firandet 1824 som ett motstånd mot Karl Johan (som då sedan 1818 var kung). Studenterna gjorde det för att han angrep den norska grundlagen och försökte förbjuda firandet. Karl Johan såg ju med rätta denna norska grundlag som ett angrepp på unionen. Men firandet växte och 1829 fördrevs folkmassor som firade i Oslo med militärmakt. Detta gjorde i sin tur att firandet i ännu högre grad blev en motståndshandling mot Sverige. Firandet blev en del av en växande nationell och demokratisk rörelse. En nationalism som på den tiden inte hade några reaktionära inslag av att sparka neråt.

17 maj var alltså en sorts folklig kampdag. Enligt Arbeidernes leksikon – ett lexikon skapat inom den norska arbetarrörelsen på 1930-talet – så var den norska högern länge inte alls så begeistrad över 17 maj. I detta lexikon hävdas att det bara var en kort tid innan unionsupplösningen 1905 som det blev en samlingsdag för hela nationen då ”högern nu också blev driven in i kampen för upplösningen av unionen”.

Arbeidernes leksikon tillägger (min översättning från norska):

Efter att självständigheten var vunnen förlorade 17 maj sin gamla prägel av kampdag för framsteg, då den inte fylldes av ett nytt innehåll som uttryckte underklassens politiska och kulturella krav.

Den 17 maj är fortfarande en mycket levande och starkt firad tradition i Norge även om den i år tvingas ske under corona-pandemins restriktioner. Till skillnad från Sverige har denna nationaldag rötter som verkligen handlar om nationens existens. Att Norge upplevt ockupation under kriget (då man inte kunde fira 17 maj) och senare lyckades stå utanför EU har kanske också haft ett inflytande på traditionen med 17 maj.  Men det ändrar nog ändå inte på det riktiga i slutsatsen från Arbeidernes leksikon ovan. Snarare har det stärkt den slutsatsen. Någon kampdag är det alls inte fråga om längre. De senaste decennierna har dessutom den sorts nationalism som sparkar neråt stärkts i Norge precis som i många andra länder.

(artikeln från 2017 ändrades lite 17 maj 2020)