Jag läser i tidningen att Nordea tänker lämna Sverige. Jag har fortfarande mitt lönekonto hos den banken. Har liksom bara blivit kvar där under alla namn- och ägarbyten under åren utan att göra något åt saken. Men nu kanske det är dags.

Jag minns när jag i början av 1970-talet fick min lön var fjortonde dag på Atlas Copco i Sickla. Det var där och då pengar direkt i handen i ett genomskinligt kuvert. De pengar som eventuellt blev över satte jag in på Postbanken, salig i åminnelse. En liten bok med stämplar hörde till. Denna bank var då ännu statligt ägd. Jag kollade just att den faktiskt startade redan 1884, så det var alltså inte någon socialdemokratisk uppfinning.

Men 1974 blev Postbanken istället PK-banken. Det betydde Post- och kreditbanken och hade inte något alls med det moderna ordet pk att göra. Däremot var den fortfarande statligt ägd. Namnet PK lever kvar på det hus på Norrmalm i Stockholm där nuvarande Nordea har sitt huvudkontor.

Under 1980-talet påbörjades en avreglering som gjorde att samhällets kontroll över bankerna minskade alltmer. År 1990 köpte PK-banken en annan bank: Nordbanken, och tog samtidigt dess namn. Mina besparingar fortsatte att följa med och även det person- och lönekonto som jag då haft där sedan ett antal år. Det här var på den tiden som internet och annat bidrog till att vi fick problem med prickarna över å, ä och ö. Därför kallades banken ibland skämtsamt för Nördbanken. Men så nördiga var nog inte de som styrde banken då, snarare sådana som glatt följde med i de nya alltmer kapitalistiska svängarna. För nu började privata ägare att komma in. De flesta av dem blev mycket snart utlösta av staten under den finanskris som kom då i början av 1990-talet.

Men 1998 var man igång igen och gick samman med den finländska banken Merita och år 2000 med danska Unibank och den norska Kreditkassen. Nu uppstod det alltmer monsterlika Nordea, där fortfarande min lön gick in (och ut).

Staten har successivt avvecklat sitt ägande i Nordea. År 2013 såldes de sista resterande procenten. Banken Nordea befinner sig, som alla vet, numera långt från Postbanken och har figurerat i diverse fula sammanhang som penningtvätt, Panama-affärer eller investeringar hos miljöbovar.

Resolutions-reserven

Varför hotar då denna osympatiska bank med att lämna Sverige?

Jo, det är ju så att staten vid ett antal tillfällen har gått in och räddat bankerna. Den svenska ”socialismen” handlar numera bara om att gemensamt ta hand om förluster. Vinsterna är däremot mer privata än någonsin. Men för att staten ska kunna gå in och rädda bankerna när det behövs har man tagit ut en avgift ungefär som en försäkring. Som riksgälden skriver på sin hemsida så kan det ”under extraordinära omständigheter krävas extern finansiering” alltså från staten (min anmärkning). Därför finns något som tidigare kallades stabilitetsavgift och sedan 2016 resolutions-reserv. År 2016 betalade 179 finansinstitut tillsammans 3,4 miljarder i resolutionsavgifter till staten. Med tanke på att bara de fyra storbankerna ensamma gjorde en vinst under samma år på 92 miljarder så låter inte resolutionsavgiften orimlig. Nu vill regeringen höja denna avgift så att det skulle komma in ytterligare 3 miljarder till statskassan. Det är detta som direktörerna på Nordea inte vill vara med om. Därför säger de att de ska flytta banken från Sverige. De vill inte att deras vinster naggas i kanten.

Det börjar bli dags att ta sig samman och lämna Nordea innan de lämnar Sverige. Kanske du också?

Men det räcker inte

Bankerna har en mycket viktig strategisk roll i samhället bland annat beroende på att de bestämmer över och investerar de pengar som folk sparar. Det borde vara en självklar sak ur demokratisk synvinkel att bankväsendet skulle vara statligt. Uppgiften att låna till dem som behöver och investera i viktiga samhällsfunktioner borde kontrolleras demokratiskt. Men då gäller det också att de anställda inom bankens ledning inte ser som sin huvuduppgift att berika banken på varje tänkbart sätt.

Som Johan Ehrenberg skrev i ETC:

Bankerna är som fästingar på medborgarnas ekonomi. De sitter på våra huvuden och får fyra-fem procent av varje medborgares ekonomi. Ja, varje småföretags också. Utan att få något tillbaka.

Jo, det skulle vara lätt att avskaffa bankerna. Ge varje medborgare och företag ett konto i Riksbanken och så ett betalkort. Lån och sparande styrs med transparenta regler tydliga för alla.

Av någon anledning tycker jag att frågan om kontrollen över och inriktningen på bankväsendet diskuteras alldeles för lite. Vad tycker du?

Intressant?

Läs andra bloggar om Nordea, banker