Ingen annanstans än i Sverige kan skattemedel så lätt omvandlas till privata vinster. Och frågan om vinst inom välfärden är som en varböld. Problemen och de negativa konsekvenserna blir alltmer uppenbara, så länge man inte gör något åt själva problemet. Det är då inte konstigt att vi de senaste dagarna fått se två olika förslag som är försök att förhålla sig till detta (och samtidigt kanske de egna opinionssiffrorna).

Först ut var socialdemokraterna som länge brottats med denna fråga som ville ”ge kommuner och landsting möjligheten att själva avgöra om välfärdsverksamheten ska bedrivas med eller utan vinstsyfte” genom att se över lagen om offentlig upphandling. Jag kommenterade det i ett inlägg häromdagen.

Sen kom utbildningsministern och folkpartisten Björklund med ett förslag till ändring av lagen för att komma åt riskkapitalisterna: ”Statens skolinspektion ska göra en ägarprövning av ägarna till friskolor”. Björklund tycker det är ”självklart” att aktiebolag ska kunna driva friskolor eller ta hand om en ”viss utdelning”, men han tycker alltså att riskkapitalisternas verksamhet inte passar inom skolområdet, vars ägare bör vara ”långsiktiga och seriösa”. Uttrycket ”viss utdelning” är för övrigt intressant. I det ligger ju att det åtminstone finns en gräns för uttag som kan vara problematisk. Vad jag vet har den däremot aldrig preciserats.

Björklunds förslag tas surt emot på Svenska dagbladets ledarsida:

–          Med sitt utspel om vilken sorts företag som är acceptabla aktörer i utbildnings- och välfärdsbranschen och inte förflyttar folkpartiledaren debatten vänsterut och ger indirekt kritikerna rätt.

Och om det kan man ju hålla med.

Företrädare för Friskolornas riksförbund menar på Newsmill, föga förvånande, att ”Björklund är fördomsfull mot riskkapitalbolag som äger skolor”.

Gustav Fridolin från Miljöpartiet och Eva-Liz Sirén från Lärarförbundet kritiserar i en debattartikel i DN Björklund på en mängd punkter, men tar däremot av någon anledning inte upp det senaste utspelet.

Den socialdemokratiske bloggaren Matz Keijzer tycker att Björklunds förslag är populistiskt men tycks däremot inte ha någon kritik mot det senaste s-utspelet. En annan s-bloggare Olas tankar  kallar visserligen s-förslaget för ”välavvägt” men konstaterar samtidigt:

–          Båda förslagen medger att vinstuttag i välfärden kan vara ett problem. Inget av förslagen sträcker sig så långt som att vinst är ett problem.

För mig är det självklart att vi inte ska ha vinst inom den skattefinansierade välfärdssektorn. Jag har inte kunnat se några som helst exempel som visat på det positiva med att vi släppt in vinstintresset. Däremot har vi kunnat se rikligt med exempel på motsatsen. Detta betyder däremot inte att all verksamhet som drivs med vinst är dålig. Det finns även verksamheter som inte drivs av kommunen som upplevs som bättre både av brukare och av de anställda. Vi ska inte idealisera kommunernas verksamhet som ofta kombinerar stelbenthet, byråkratism och löjeväckande ”leka affär”-metoder. Men jag tror inte att de företag som lyckas bättre gör det för att de tar ut en vinst. Däremot skulle kanske en del av metoderna för att öka engagemanget hos de anställda kunna föras över till den kommunala sektorn. När utvecklingen med friskolor började (1992) så var det skolor med en tydlig pedagogisk idé som dominerade. Efterhand har istället de stora koncernerna med riskkapitalister tagit över scenen. Jag tror att det hade varit möjligt för samhället att välja en annan väg än den nyliberala t.ex. på skolområdet. Man skulle ha kunnat integrera driftigheten och idéerna hos olika typer av pedagogiska modeller inom en pluralistisk statlig skola. Och säkert skulle man ha kunnat göra detta även inom vård och omsorg.

Men jag anser alltså att de av våra skattepengar som är avsedda för t.ex. skola, vård eller omsorg bara ska gå till det och inte till något annat. Ett argument som då brukar komma upp är att kommunen ju köper tjänster och produkter av företag som går med vinst. Vad är skillnaden, frågade t.ex. förra centerledaren Maud Olofsson i en debatt om vinst i välfärden. De som resonerar så ser uppenbarligen inget som helst problem med vinster i någon som helst verksamhet. De ser inte heller skillnaden mellan olika typer av verksamheter. Naturligtvis kan man diskutera vinst inom alla sektorer av samhället. De orimliga och stötande vinsterna inom bank- och finanssektorn till exempel.  Men det är en annan (och större) diskussion. Att ett privat företag som säljer varor eller tjänster till kommunen tar ut en vinst är en sak. Det påverkar inte direkt den kommunala verksamheten. Men att föra in vinstintresset i vård, skola eller omsorg påverkar själva verksamheten. Det tar också bort en del av de skattepengar som skulle gått till verksamhet. Dessa skattepengar blir istället privat vinst.

Att Björklund gör ett populistiskt utspel (för vilken gång i ordningen?) är inte förvånande. Kanske inte heller att socialdemokraterna inte kan samla sig till ett klart nej till vinst inom välfärden. Men det är däremot sorgligt. Och jag undrar som ofta tidigare hur det känns för den socialdemokratiska vänstern.

intressant

När jag var på väg till jobbet förra veckan nåddes jag liksom många andra av det som kallats Reinfeldts bomb. Det var i en intervju i DN som statsministern utvecklade sina tankar om att vi måste jobba till 75. Eller som han uttryckte det i intervjun i DN:

–          …det finns ett måste i den meningen att pensionssystem inte är trolleri. Det är en välfärdsambition som bygger på stor omfördelning och i grunden på människors eget arbete. Om människor tror att vi kan leva allt längre och korta ner vårt arbetsliv, då kommer pensionen att bli lägre.

I morgonstunden när jag nåddes av statsministerns tankar kände jag bara  en stor trötthet. Det var nog en känsla som i stunden förenade mig med väldigt många människor i vårt land. Reaktionerna har också varit många, inte minst på nätet, med en hel del roliga och elaka bilder av den typen som väl inte direkt övertygar en motståndare men åtminstone piggar upp de förbannade. Att den unga moderaten blondinbella kommit till statsministerns undsättning och tycker det är självklart att vi ska jobba till 75 eller att en ung man från högerpartiet centern (nu under 4%!)  tycker att vi som vill gå i pension vid 65 är lata borde ju inte förvåna. Att däremot den för mig tidigare okända bloggaren Kissie – med avundsvärt många läsare – i sammanhanget kallar statsministern för idiot, känns på något konstigt vis uppmuntrande.

Men för att nu försöka vara seriös. Hur kan man tänka kring frågan, bortsett från känslorna?

Eller för att dröja vid känslan eller visionerna – statsministern misstror ju visioner . Men han uttrycker ändå någon sorts vision. Som vision ger jag inte mycket för detta med att se arbete som livets huvudsakliga mening. Arbete är nödvändigt och det kan vara mer eller mindre personligt tillfredsställande. Som socialist och tidigare fackligt aktiv ser jag ju kamp för förbättring av arbetets villkor som mycket viktigt. Men i livet finns så mycket mer. Och att ge möjlighet till det för alla människor är till att börja med en betydligt mer tilltalande vision.

Men är det möjligt? Ja, här har det kommit en del motargument. Några som jag tycker är rimliga är till exempel:

1. Sociologiprofessorn Lars Tornstam bemöter i en artikel i unt argumentet om den demografiska bomben. Enligt honom har andelen yrkesverksamma som ska försörja gamla och unga varit konstant sedan 1750, ca 60 procent. Det blir alltså inte en mindre andel av befolkningen som ska försörja de övriga. Det som däremot händer i det moderna samhället är att andelen barn minskar bland de som ska försörjas samtidigt som andelen över 65 år ökar. Men tillsammans är de fortfarande 40 procent.
2. Samtidigt har produktiviteten ständigt ökat på ett sätt som man inte kunnat föreställa sig. Frågan är då både hur vi fördelar detta produktionsresultat mellan medborgarna och mellan gemensamt och privat. Men också hur vi tar ut det i form av mer tid fri från lönearbete.
3. Sen är det ju detta med den stora arbetslösheten bland de unga. Visserligen har statsministern rätt när han säger att antalet jobb inte är givet och konstant. Men ändå är det ett faktum att andelen arbetslösa har ökat de senaste åren, trots regeringens falska propaganda i detta som bara talar om absoluta tal och inte om andelen arbetslösa. Regeringens skattesänkningar verkar helt enkelt inte ha lett till fler jobb. Så nog verkar det svårt att acceptera ett system där många över 65 ska jobba ytterligare tio år samtidigt som de unga inte kommer in på arbetsmarknaden.
4. Som statsministern själv uttryckte det så handlar det om en ”välfärdsambition som bygger på stor omfördelning”. Ett sätt att omfördela är skattesystemet. Med ett annat skattesystem som tog ut mer skatt framförallt på de rikaste skulle saker också se annorlunda ut.

Det finns säkert fler argument. Ge gärna ditt bidrag här.

Sen är ju frågan också om Reinfeldts utspel var en miss – att propagandaministern Schlingman var frånvarande som någon skrev. Men jag tror inte det. Snarare var det nog en del i den ideologiska krigföringen där man bit för bit förflyttar gränsen för vad som är acceptabelt i samhället. Ungefär som arbetsgivare som går ut med tal om kraftiga försämringar som upprör de anställda varefter de i lugn och ro kan få igenom lite mindre drastiska försämringar utan motstånd.

intressant