Den 28 jan. skrev jag om valet av Löfvén till ny s-ledare (Vart går SAP med Löfvén?):

–          Löfvén kan vara en bra ledare. Men det kommer inte spela någon större roll ifall man inte med Melins ord ”skaffar sig en politik”, en politik som dessutom bryter med flera decennier av anpassning till nyliberalismen. Vad jag vet har inte Löfvén sagt något alls som tyder på att han skulle vilja bidra till detta. Tvärtom tyvärr.

Även om jag tycker att bedömningen av själva partiets historia, handlingar och styrkeförhållandet mellan dess höger och vänster är det avgörande så har naturligtvis ledarna betydelse. Ofta större än man skulle önska sig. Och här var jag kanske väl försiktig i bedömningen av den nye partiledaren. Här är en artikel av Göran Kärrman som fokuserar mer på själva partiledaren. Artikeln har också skickats till bloggen På jobbet och veckotidningen Internationalen.

Egentligen borde det räcka med att läsa Svenska Dagbladets pålitligt reaktionäre ledarskribent PJ Anders Linder när han kommenterar den nyutsedde S-ledarens framträdande i Agenda, för att inse vad drevet mot Håkan Juholt syftade till. Varje ansats, om än aldrig så liten, att ifrågasätta den nyliberala kapitalismens marknadsdiktatur skall kvävas till varje pris. Om detta är de borgerliga mediernas chefer helt överens, inte bara med varandra och sina uppdragsgivare inom det privata kapitalet, utan också med den socialdemokratiska högern.

Mig veterligen har det aldrig tidigare i socialdemokratins historia hänt att en s-ledare utmanats av en fraktion inom sitt eget parti, en fraktion som vägrat att framträda öppet och förespråka en annan politik, men som underhållit det massmediala drevet med allsköns ”läckor”. För den insatte socialdemokraten är det nog inget större problem med att luska ut vilka av det Verkställande Utskottets ledamöter som stått för fraktionsmakeriet mot Juholt. Själv väljer jag att inte spekulera, men givetvis kan inte Wanja Lundby-Wedin ha varit inblandad – hennes hårda arbete som LO-ordförande till försvar för den svenska arbetarklassen och mot högerregeringens attacker, tillåter helt enkelt inte henne att ägna sig åt interna konspirationer.

Detta bevisas – om inte annat – av att när den av VU nyutsedde Löfven omedelbart gav sitt stöd för den sk Europakten, så hade Wanja Lundby-Wedin inte ens tid att fråga sin egen styrelse vad den tyckte innan hon gick ut och gav sitt och LO:s stöd till den nya s-politiken. Juholt hade aviserat att han var emot, om än på det svajjiga sätt som han gjort i praktiskt taget alla politiska frågor sedan han valdes på s-kongressen.

Men frågan är om Stefan Löfven är den svenska variant av Tony Blair som så många borgerliga skribenter (och en allt otåligare s-höger) har önskat sig?  Hans bakgrund som ordförande för IF Metall och ledare för den mest högerinriktade delen av den fackliga apparaten, är ingen hemlighet och ingenting som han hittills sagt pekar på något annat än att han fullföljer den linje som Göran Persson och Mona Sahlin stått för. I utfrågningen i Agenda hamnade han omedelbart i knipa när det gäller vinster i den privatiserade delen av skola och omsorg. Han ville inte förbjuda privata företag inom exempelvis äldreomsorgen men ”skattebetalarnas pengar skall inte gå till skatteparadis eller privata fickor”. Hur detta skall gå till blir en knivig fråga att reda ut eftersom själva idén med privata företag brukar vara att vinsterna skall hamna i någons fickor.

Trots borgarpressens intresse för ”arbetargrabben från Ö-vik” är det nog inte troligt att han skulle vara den Blair-imitation som man hoppas på. Hans bakgrund inom den fackliga rörelsen – sin position som högerytter till trots – lär dessutom göra det svårt för honom att piska upp fackföreningarna på det sätt som Tony Blair kunde göra. En mer trolig utveckling är att, om han inte snabbt får förtroende för sin politik bland de socialdemokrater som stött Håkan Juholt, kommer att pressas både politiskt och opinionsmässigt av Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet (och i mindre utsträckning av Miljöpartiet) å ena sidan, och den socialdemokratiska högerns krav på ”radikala förändringar”, dvs accepterande av den högerpolitik som innebär skattesänkningar för välbeställda, nedskärningar inom det  offentligt ägda, fortsatt privatiseringar mm.

Utgången av en sådan konflikt vet vi ingenting om ännu, men mycket talar naturligtvis för att Löfven har ganska korttid på sig, fram till valet 2014, att få ordning på politiken, men framför allt på opinionssiffrorna, annars lurar en Blairkopia säkerligen i kulisserna. För socialdemokratiska apparatmänniskor är opinionssiffrorna nämligen viktigare än politiken, eftersom det handlar om tusentals välbetalda jobb i kommuner, landsting, riksdag och regering (och inte att förglömma; EU).

Vi kan bara hoppas att den, ännu så länge rätt svårdefinierade, socialdemokratiska vänstern kan samla sig till motstånd.

Göran Kärrman

intressant