Mats Lövgren

Jag får på nätet syn på ett s.k. öppet brev. Det är riktat till vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt. Den som skriver det är företagaren Mats Lövgren från Skellefteå. Han sitter i ledningen för företaget Megaron som ”förvaltar en industrigrupp”. Det är ett aktiebolag vars ”verksamhet ska vara att bedriva fastighetsförvaltning och konsulttjänster inom företagsledning, organisationsutveckling och marknadskommunikation, uthyrning av kapitalvaror, handel med värdepapper samt därmed förenlig verksamhet.”

Lövgren inleder med att påstå att vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt har ”vunnit slaget om vinster i välfärden”. Lövgren anser att Sjöstedt gjort detta ”genom god retorik och inslag av osanningar”.

Redan här finns det ju anledning att stanna till. För det första finns det ju inte något som helst som styrker att ”slaget om vinster i välfärden” vunnits. Systemet med vinster i välfärden lever och frodas. Och vad det kan bli av den utredning som utlovats, vet ingen ännu. Dessutom är det – ifall det vore sant – ett uttalande som visar en märklig verklighetsuppfattning. För utan att på något sätt varken underskatta eller överskatta Jonas Sjöstedt så handlar ju inte striden om vinst i välfärden bara om honom. Möjligheten att få ett stopp för vinst i välfärden beror på hur mycket en bred rörelse kan byggas. I detta spelar kloka politiker en väsentlig men inte exklusiv roll.

Men låt oss se hur Lövgren argumenterar i sitt inlägg som är publicerat på arbetsgivarnas hemsida ”Svenskt näringsliv. Så här argumenterar han:

1. …även om det nu blivit vinst i de privata bolagen så har det inte kostat skattebetalarna något. Det är samma kostnad eller billigare än det var utan upphandling.

 Vi betalar alltså för något, lika mycket till privata som kommunala utförare. Men när vi betalar till privata utförare så används inte hela summan till det som den är avsedd för. Det problemet vill inte Lövgren eller hans kompisar se, av naturliga skäl. Hur skapas då det här utrymmet för en vinst? Jo, genom att minska kostnaderna, främst kostnaden för personal. Hur då? Låt oss ta skolområdet som ett exempel. Här sker detta uttag på två sätt. Dels har man lägre löner. Lärare på friskolor tjänar ungefär 3 000-4 000 kronor mindre än lärare på kommunala skolor. Dels har man färre anställda per elev. Det senare blir möjligt så länge man rekryterar ett urval av elever som inte har så stort behov av stöd. Hittills har detta också varit fallet när det gäller många friskolor. På detta sätt har den ökande segregeringen gått hand i hand med vinstintresset. Så visst har det kostat ”oss skattebetalare” något i form av både minskade resurser inom skolsystemet som helhet och ökade klyftor, med generellt försämrade skolresultat som följd. Academedia, den största friskolekoncernen i Sverige gjorde förra året en rörelsevinst på 432 miljoner kronor, motsvarande 7 000 kronor per elev.

2. …..vet också att på den vinst företag gör betalas det skatt på

Nå, detta är det väl lite si och så med. Att det faktum att företagare över huvudtaget betalar skatt används som ett argument, tycker jag i sig är talande för inställningen. Ska vi vara tacksamma över det? Samtidigt har vi de senaste åren fått en hel del information om hur rika människor på olika sätt smiter ifrån sin skyldighet att betala skatt. Det har talats om olika s.k. skatteparadis. Nu senast var det avslöjanden om banken HSBC som hjälpt rika människor att undkomma skatt. Utifrån detta gjorde professorn i nationalekonomi Daniel Waldenström en beräkning av hur stor den svenska kapitalflykten skulle kunna vara. Hans beräkning hamnade på någonstans mellan 468 och 1295 miljarder kronor för 2014. Hela svenska statsbudgeten för 2015 är 870 miljarder kronor. Så prata inte alltför mycket om denna skatt på vinst!

3. En förhoppning om vinst gör oss uppfinningsrika och sparsamma. Något som saknas helt i ekonomier som inte tillåter vinst. Nordkorea och Cuba är väl snart de enda exemplen kvar. Det är väl inte till Nordkoreas nivå du vill föra Sverige med din retorik om vinst.

Här börjar Lövgren verkligen verka desperat i sin argumentation. Motsatsen till ett system för vinst i välfärden som Sverige nu – efter att Chile avskaffat det – är ensamma om i världen, det jämför Lövgren med Nordkorea. Resten av världen i en märklig förening med Nordkorea, alltså.

4. Vinst ger oss också drivkraft. Det som gör att vi ibland anstränger oss lite extra och vågar ta en risk.

Jag försöker tänka över detta och föra in det i min verksamhet som lärare i en kommunal skola. Jag tänker också på argumentet numer tre ovan om ökad sparsamhet och jag kan verkligen försäkra Lövgren att sparsamhetstänket är mycket utbrett inom svensk skola, ända ned till den lägsta verksamhetsnivån.

risktagande?

När det gäller ansträngning så är min uppfattning däremot att den redan nu är för stor för många duktiga lärare eller fritidspedagoger. Men när det gäller ”risktagandet” har jag lite svårare att hänga med. Vilken sorts risktagande är det han tänker på? Är det den typen av risktagande som John Bauer-koncernen ägnade sig åt? Tyvärr drabbade den ju en hel del elever.

5. Tror du att Losec blivit till utan vinstintressen?

Inom det ekonomiska system vi lever i så blir ju inte några saker till inom den privata sektorn utan vinstintresse, så i denna mening har Lövgren rätt. Samtidigt tycker jag att han bortser från all den forskning som måste ha legat bakom denna medicin. Skattefinansierad forskning. Att det också finns en hel del problem med det privata ägandet och patent-monopoliserandet av livsviktig medicin till människor som behöver den är en annan viktig aspekt som Lövgren kanske heller aldrig funderat över.

6. Du säger ibland att ett företags uppgift är att tjäna pengar. Det har det aldrig varit. Företag finns för att de gör kundnytta. Största möjliga kundnytta till lägsta möjliga kostnad. De behöver dock göra vinst för att leva och utvecklas – det är något helt annat än att ha vinst som mål. Vinst i företag är som mat för oss människor, det behöver vi för att överleva men ingen menar väl att mat är livets mening.

Det är ju en vacker bild som Lövgren målar upp om ”kundnytta” och ”vinst för att leva”. Kanske finns det några sådana idealistiska företagare. Men som en beskrivning av de stora dominerande företagen känns det inte som en speciellt sann bild. Jag ser istället framför mig sådana framgångsrika svenska företagare som Stefan Persson, tidigare vd för H&M, med en förmögenhet på 180 miljarder och inkomster på flera hundra miljoner i månaden. Att en stor del av förmögenheten tjänats på lågavlönade arbetare i Asien försvaras alltid med att om inte han utnyttjat de låga lönerna där så skulle någon annan ha gjort det. Det beskriver ett system som inte handlar om vinst för att leva utan maximal vinst i konkurrens med andra som har samma syfte. Samma sak kan sägas om de riskkapitalbolag som utan något intresse för verksamheten i sig köper och säljer svenska välfärdsföretag med samma mål: maximal vinst.

Intressant?

Läs också denna utmärkta blogg om skolbolagsdirektörernas dubbelmoral

Läs andra bloggar om välfärden, vinst i välfärden, vänsterpartiet