Nu ser vi braskande rubriker om börsnedgången i den stora kinesiska ekonomin. Olika experter intervjuas om vad vi ska göra och ifall vi ska oroa oss.
Börsen har aldrig intresserat mig som inte är aktieägare eller gjort några aktiva pensionsval. Men eftersom en stor del av pensionspengarna numera finns inom spekulationsekonomin – alltså den ekonomi som uppstår när det finns för mycket pengar som inte används till produktiva investeringar – så drabbas vi kanske ändå när det är dags att få vår pension.
Börsen är ju ett mystiskt fenomen. Varje dag tvingas vi lyssna på olika börsers upp och nedgångar i nyhetssändningarna. Börsen där man köper och säljer aktier i företag har ju inte ett direkt samband med utvecklingen i dessa företags produktion. Men makt har den uppenbarligen. Makt att snedvrida ekonomins utveckling.
Kina är också ett märkligt land med ett styrande kommunistparti i en kapitalistisk ekonomi. I början av denna utveckling satsade man på tillväxt genom export. Men senare har man gått över till en spekulationsdriven lånefinansierad tillväxt med fastighetsbubbla och extrem satsning på att dra in folket i aktiesparande där man till och med kunde låna med aktier som säkerhet för att köpa mer aktier.
Göran Greider har skrivit intressant om denna utveckling i ETC.
I en ledarartikel i dagens Uppsala Nya Tidning uppmärksammas också börsnedgången under rubriken: ”Oron här för att stanna”. En mening i denna artikel får mig att reagera:
Grundproblemet är att alla beslut ligger i händerna på sju män i ett slutet rum, Kommunistpartiets politbyrås ständiga utskott i Peking.
Naturligtvis är det ett problem. Men jag kan inte låta bli att undra ifall den liberala ledarskribenten aldrig funderat över detta också som ett problem inom det privata näringslivet. Varför kan man inte se problemet med beslutsfattandet hos Wallenbergfamiljen, Stenbecksimperiet, Ax:son Johnsson, familjen Persson med klädimperiet HM eller andra ekonomiska maktgrupper? Där är det inte heller många personer i de rum där de väsentliga besluten fattas. Övriga medborgare har inte heller varken insyn i eller möjlighet att påverka dessa beslut i ”slutna rum”. I perioden av spekulationsekonomi blir detta problem allvarligare än någonsin.