En konstig opinionsundersökning – eller vad betyder samarbete?

I slutet av detta år har en av de senaste ”nyheterna” varit en opinionsundersökning utförd av SIFO. Tydligen är utfrågningen beställd av SVT. Den har också utförts förut. Det är nu fler än tidigare som svarar ja på frågan som ställs . Det tycker både medier och en del statsvetare är anmärkningsvärt.

Men vad var frågan egentligen? Jo man har frågat människor som inte röstade på SD ifall de tycker ”att partierna ska samarbeta med SD i frågor där man tycker lika”. Jag tycker det är en konstig fråga. Jag menar, man frågar ju inte ifall de tycker att de andra partierna ska samarbeta med SD kring deras huvudfråga ”nationalismen” . Ifall fler människor hade tyckt det nu än tidigare så vore det ju en viktig nyhet. Det skulle ju ha inneburit att SD:s tal om att ”prata med oss” – som egentligen betyder: ”ändra er och tyck som vi i vår huvudfråga” – hade haft framgång. Men det här svaret visar ju inte alls det . Folk har alltså inte svarat att de tycker att de andra partierna ska närma sig eller samarbeta med SD kring ”nationalismen”.

Men vad har folk då svarat på? Ja, det tycker jag är svårare att begripa. Frågan handlade ju om frågor där man tycker lika. Naturligtvis finns det frågor där SD och andra partier tycker lika. Oftast har SD tyckt lika som de borgerliga, vilket är naturligt för ett borgerligt parti som SD. Men eftersom de också vill framstå som ett parti för (svenska) arbetare och låginkomsttagare så har de ibland även stött eller sagt sig stödja rödgröna förslag. Men om man tycker lika i en fråga, vad innebär det då att samarbeta? Att rösta likadant, är det att samarbeta? Skulle vara glad ifall någon skulle kunna förklara det här för mig. Alltså vad menas i dessa sammanhang med ”samarbete” (där man tycker lika)?

Men det kanske ändå är så att fler väljare tycker att partierna ska anpassa sig till SD:s huvudfråga? Nej, det tror jag inte och för det finns stöd i forskningen. På såväl lång sikt som globalt har främlingsfientligheten minskat enligt Mikael Hjerm professor i sociologi vid Umeå Universitet. Och enligt SOM-institutet (samhälle, opinion, medier) vid Göteborgs universitet där man gör regelbundna undersökningar sedan slutet av 1980-talet så har inte andelen som är negativa till flyktingmottagning ökat. År 1993 instämde 52 procent i påståendet att ”det finns för många utlänningar i Sverige”. År 2009 har andelen gått ner till 36 procent. Det innebär ju samtidigt att möjligheten för att rekrytera människor som tillhör dessa 36 procent till SD från andra partier ökat. Men antalet människor som är mindre ”nationalistiska” (i denna mening) har alltså minskat som tendens och fortsätter göra det. Det är det som är hoppfullt för framtiden.

Intressant?

Läs andra bloggar om invandring, sverigedemokraterna

Några positiva saker från 2014

Snart är det nytt år: 2015. På många ställen kan man läsa genomgångar av vad som hänt under året. Jag ska inte göra det. Jag ska inte heller referera vad jag skrivit om under året. Istället försökte jag bara leta efter några positiva händelser som jag skrivit om på denna blogg under 2014:

I januari skrev jag om den grupp av pensionärer som sedan december ockuperade dagcentralen i Hargshamn här i Uppland.
De ockuperade lokalen för att hindra kommunen från att tömma den. Det var en framgångsrik kamp. En första delseger var att de skulle få ha kvar lokalen under 2014. Men senare under året meddelade kommunstyrelsens arbetsutskott att lokalen ska finnas kvar. Dessutom ska Östhammarshem sänka hyran och kommunstyrelsen betala densamma.

Att vi haft fred i 200 år uppmärksammades på flera sätt under året. Det är ju en bra och positiv sak. Jag skrev om detta och om att vi inte heller ska glömma att freden hotats av högerkrafter och överklass men försvarats av arbetarrörelsen t.ex. i samband med unionsupplösningen med Norge 1905


I februari
hade Folkkampanjen för gemensam välfärd ett lyckat möte med Daniel Suhonen som jag skrev ett referat från eftersom inte UNT eller någon annan tidning gjorde det.

I mars briserade den s.k.knäckebrödsskandalen. Det goda med det var att motståndet mot vinst i välfärden
stärktes och att avslöjandet fick även liberaler att reagera. I Uppsalas liberala morgontidning UNT kunde man under rubriken ”Var kommer barnen in” läsa följande på ledarsidan:

De som förespråkar vinstdrivande verksamheter i omsorgen använder marknadsargumentet om självsanering: om det inte fungerar bra kommer ”kunden” att söka sig någon annanstans. Men i en förskola kan ”kunden”, barnet, inte berätta om bristerna och vet inte vad hen bör förvänta sig. Och föräldrarna kan oftast inte söka sig någon annanstans – för det är kö. Marknadsmekanismerna är satta ur spel. Därför bör man ifrågasätta om förskolor alls ska kunna drivas på det här sättet.

I juni gick tåganställda ut i strejk för rätten till heltidsanställningar
vid Öresundstrafiken som efter den senaste underbudsgivningen drivs av den franska multinationella koncernen Veolia. Veolia ville säga upp 252 arbetare för att sedan återanställa 160 på deltid. Positivt var förutom att SECO-facket tog strid att 59 procent av allmänheten stödde de strejkande, men bara 7 procent stödde Veolia.

Att odla är inte bara nödvändigt för vår överlevnad. Det kan vara trevligt och glädjefyllt också. I juli skrev jag om odling här hemma, i Berlin och på Kuba.

I augusti gav Vänsterpartiet i Uppsala ett positivt och konkret exempel på vad vinstuttaget inom välfärden skulle kunna användas till. Man hade räknat ut att de 36 miljoner som tas ut bara i äldreomsorgen i Uppsala skulle räcka till att anställa ytterligare 96 undersköterskor, eller 72 sjuksköterskor eller 112 vårdbiträden.

I oktober kunde vi läsa om kurdernas heroiska kamp för att försvara Kobane mot den vidriga organisation IS. Jag skrev här om den modige journalisten och Uppsalabon Joakim Medin och ett möte som ordnades med honom efter hemkomsten till Uppsala.

I oktober kunde jag också skriva om att det blev bättre när John Bauer-skolorna las ner här i Uppsala och togs över av Stadsmissionens skolstiftelse som är ickereligiös och politiskt obunden men framförallt driver sina skolor utan vinstuttag, man återinvesterar allt överskott i skolan.

I november kunde vi här i Uppsala glädjas (eller ondgöra oss) över ett nytt ljus över Erik Gustav Geijer.

Till sist kunde vi också i november glädjas åt att en mycket tung instans som Riksrevisionen
kom ut med en rapport som bekräftade det som kritiker av vinst i välfärden påpekat sedan länge. Riksrevisionen skrev angående vårdvalet:

Vårdvalet och vårdgarantin har gjort det svårare att uppfylla vårdens principer om likvärdig vård för alla och att de svårast sjuka ska prioriteras. Reformerna har gett förbättrade kontaktmöjligheter med vården och fler vårdcentraler. Men det är främst patienter med mindre vårdbehov och högre socioekonomisk status som gynnats.

Det var några positiva saker det. Hör gärna av dig om andra positiv saker under året som du eller andra skrivit om eller deltagit i!

Uppsala

Läs andra bloggar om 2014

Tycker du invandringen kostar för mycket?

Sverigedemokraterna vill göra nyvalet den 22 mars till en ”folkomröstning om invandringen”. I sitt budgetförslag säger de att deras politik skulle innebära en besparing av kostnaderna för ”invandring och integration” på 187,8 miljarder.

Siffran och tänket bakom den har ifrågasatts av väldigt många olika sorters ekonomer och debattörer. Men om du ändå tror på denna beräkning så undrar jag varför du tycker att invandringen kostar för mycket? Är det bara därför att du vill ”bevara Sverige svenskt” så kan du sluta läsa nu. För det tänker jag inte säga något om här. Men du kanske är emot kostnaderna för invandringen därför att du ser att den svenska välfärden håller på att urholkas? I så fall undrar jag:

  • Sommaren 2012 kunde man i svenska tidningar läsa om hur en internationell superrik elit utnyttjar luckor i gränsöverskridande skatteregler och placerar sina tillgångar i utländska skatteparadis som Schweiz eller Kajmanöarna. Det handlade om summor mellan 140 och 222 biljoner, alltså 222 tusen miljarder. Varför har jag aldrig hört SD protestera mot detta eller kräva skatterättvisa och kontroll över våra pengar?
  • Varför har inte du eller SD heller reagerat och varit mot att våra skattepengar försvinner ut ur välfärden som vinst. Framförallt borde du väl då titta på de pengar som riskkapitalister fört ut ur vårt land till olika skatteparadis! År 2011 handlade det t.ex. om 9,2 miljarder. Det måste väl ha bidragit till att urholka välfärden?
  • Varför har inte du och SD varit mot att man sänkt skatterna så mycket att vi inte har råd med välfärden? Det handlar om 140 miljarder under Reinfeldts regering. Det måste väl också ha bidragit till att urholka välfärden?
  • I år väntas de fyra storbankerna göra en sammanlagd vinst på 105 miljarder kronor. Mot bakgrund av att staten med skattebetalarnas pengar stöttat bankerna med 34 miljarder enligt ekonomijournalisten Cervenka på SvD, så vore det väl rimligt om staten, landet, skattebetalarna åtminstone kunde få tillbaka detta. Men jag har inte hört att SD har någon synpunkt på detta. Varför?
  • Ja, varför tittar aldrig du eller SD på de riktigt rika i vårt land och de pengar som de skulle kunna bidra med? De svenska riskkapitalisterna tjänade för några år sedan 36 miljoner i snitt per år. Det senaste året blev de rikaste kapitalisterna ännu rikare. Exempelvis ökade H&M-ordföranden Stefan Persson sin redan enorma förmögenhet med 11 miljarder och sin aktieutdelning med 6 miljarder. Eller SE-bankens chef Annika Falkengren som fördubblade sin deklarerade inkomst från 14,2 miljoner till 29,4 miljoner mellan 2012 och 2013. Varför verkar det som om du och SD är argare på någon som tigger på gatan än på dessa rikisar?

Att det sen dessutom är så att de siffror för ”massinvandringen” som SD presenterar inte stämmer är en annan men också viktig sak. Hur det ligger till med siffrorna när det gäller olika sorts invandring tas upp väldigt sakligt och bra förklarat på bloggen VARDAGSRASISMEN. Till exempel att 43.887 personer sökte asyl i Sverige 2012 och att av dessa mindre än 15.000 fick asyl.

Sen är det ju dessutom så att man inte kan se människor som kommer bara som en samhällsekonomisk utgift. Johan Ehrenberg på ETC visar till exempel att man ska se invandring som en investering. En som, i sin tur, både undersöker siffrorna för invandring och resonerar om kostnader är Behrang Kianzad i Ordfront magasin nr 6 2014. Läs dem alla!

Är du fortfarande med? Du kanske ändå inte känner dig övertygad. Du kanske håller med om problemet med kostnaderna för de rika? För det är ju en kostnad i samhället att de kapar åt sig så mycket, eller hur?

Du kanske efter att ha läst några av lästipsen ovan också kan hålla med om att de siffror som SD rör sig med inte är seriösa. Men du kanske bor på en ort där ni har fått ta emot ett i förhållande till er befolkning mycket stort antal flyktingar, och ser problem med detta? Ja, där kan jag förstå dig. När befolkningen på en ort ökar utan att den sociala välfärden byggs ut kan det bli ett problem för alla som bor där.

I en tid när kommunerna blivit fattigare och skillnaderna ökat mellan kommuner med höginkomsttagare och låginkomsttagare så är det inte rätt att kostnaderna för flyktingmottagandet delas så ojämnt. De skatteinkomster som kommer sen när flyktingarna fått jobb (de flesta får faktiskt det) kommer kanske inte heller de fattiga kommunerna till del ifall invandrarna då har flyttat. Det är inte rimligt att främst borgerligt styrda rikemanskommuner kan säga nej till att ta emot flyktingar. Det behövs en annan statlig politik där.

Men det här är trots allt en annan diskussion än den som jag tog upp i rubriken. Huvudfrågan så som jag ser det är att nedrustningen av välfärden berott på politiska beslut och att det är mer rimligt att titta på hur pengarna delas mellan oss alla i samhället än på hur de delas mellan infödda och invandrade människor. Kort sagt: de rika kostar för mycket. Låt oss göra något åt det istället.

 

Media om vinst av invandring: SvD

Intressant

Läs andra bloggar om invandring

Julönskningar inför 2015

I övermorgon är det Julafton. Många i Sverige får julklappar. Många har önskat sig olika saker. Det ska jag också göra. Jag inskränker mig till att i stort sett stanna inom Sveriges gränser med mina önskningar. Jag inskränker mig också till att önska bara tio saker för år 2015:

  1. Jag önskar att rasism och nationalism ska trängas tillbaka av solidaritet och internationalism.
  2. Jag önskar att nyvalet 22 mars ska leda till en majoritet för en annan politik än den borgerliga femklöverns.
  3. Jag önskar att en sådan regering åtminstone genomför den budget som med SD:s hjälp blev nedröstad, alltså med några steg mot mer rättvisa.
  4. Jag önskar att det inte bara blir en utredning utan ett stopp för vinst i välfärden.
  5. Jag önskar att klimatfrågan blir den stora frågan under nästa år.
  6. Jag önskar att tankar om ett annat sätt att leva och arbeta ska stärkas.
  7. Jag önskar ett stopp för vapenproduktion och vapenskrammel.
  8. Jag önskar att talet om sysselsättning och jobbskapande ska trängas tillbaka av tankar om vad som istället behöver produceras och göras och att vi solidariskt ska dela både på det nödvändiga arbetet och på dess resultat.
  9. Jag önskar att den gemensamma välfärdssektorn ska stärkas, demokratiseras och bli fri från affärstänkande.
  10. Jag önskar att arbetslöshetsfrågan, frågan om arbetstidsförkortningen och frågan om de superrikas förstörelse av människor och natur äntligen kan knytas ihop till avgörande förändringar som till exempel samhällssatsningar för klimatomställning, delat arbete med minskad arbetstid och rejäl beskattning av de rika och olika miljöförstörande verksamheter.

Men eftersom jag inte tror på jultomten, så vet jag ju att jag inte kommer få dessa saker. Överhuvudtaget är det så att man inte får sådana saker som jag önskat, hur blygsamma de än kan verka. Tyvärr. Inte utan rörelse, organisering, kamp och motmakt. Därför behövs för 2015 ännu mer gemensam aktivitet, organisering och kamp tillsammans med ännu fler människor. Men för att orka behöver vi också vila. Så därför:

GOD JUL på er alla trogna, tillfälliga eller för första gången-läsare av denna blogg!

Läs också om julen: Jesus födelsedag, Mat, julefrid och marknaderJul och gåvor som föröder.

Läs andra bloggar om God Jul

Intressant?

Om att lära av högern – tankar av Kajsa Ekis Ekman

Kajsa Ekis Ekman har skrivit en ledare i ETC som handlar om att vi i vänstern måste lära av högern. Det är en som vanligt välskriven, tankeväckande och uppfordrande artikel. Hon listar i artikeln tio punkter där vi har att lära och ändra oss. Jag gillar grundtonen och mycket av det hon skriver. Men jag vill pröva några saker – i hopp om att få synpunkter från andra – och komma vidare i en viktig diskussion. Därför har jag förhållit mig till Kajsa Ekis Ekmans tio punkter, punkt för punkt. De måste alltså läsas tillsammans med hennes tio punkter.

Tyvärr finns inte något kommentarsfält till artikeln i ETC. Därför skriver jag här på bloggen och i nättidningen Synapze

  1. Makt: De som ska åstadkomma verkliga förändringar för folkflertalet måste grunda sig på rörelse och organisering i detta folkflertal. Taburetter kan vara viktiga men de kan och har också ofta varit vägen till svek av folkflertalet.
  2. Vi i vänstern ska stödja andra (s+mp) om de vill genomföra ens de mest begränsade små steg framåt för rättvisa, miljö eller internationell solidaritet och fred. Men vi får inte tveka att gå fram själva och i att ständigt visa att vårt projekt är något mycket mer och större. Vi måste samtidigt kunna ena olika klasser och skikt, män och kvinnor, unga och gamla, stad och landsbygd, olika minoriteter av alla de slag i en huvudfåra kring detta projekt, där vi inte splittras av underordnade frågor.
  3. Alla som betraktar sig som socialister eller anser sig ”stå till vänster” borde samlas i ett parti fullt av olika åsikter och rörelser men med ömsesidig respekt och sammanhållning kring en gemensam praktik. Ett sådant i verklig mening brett vänsterparti måste för att lyckas både kunna lära av och studera historien tillsammans som historia men samtidigt koppla loss från band till gamla organisationsprojekt.
  4. Efter några decennier av framgång för borgarnas projekt är det väl tyvärr ganska naturligt att de har mer framgångar att peka på? Vänstern får leta i historien eller i andra länder. Men om man inte räknar själva bromsandet av högerns ångvält som en framgång (det är det ju) så är det ju väldigt tunt med framgång för vänstern att prata om här och nu. Men helt klar, en annan ton i skällan behövs!
  5. Jag bor inte i Stockholm och vet inte vilka meningslösa musik-teaterkvällar detta syftar på. Men sant är att Vänstern måste visa och övertyga om att man har ett fungerande program för att människor ska kunna leva på den så kallade landsbygden. Studiet av Mao är nog däremot inte till större nytta i detta sammanhang.
  6. Jag tror inte att alla debatter inom vänstern behöver eller bör vara interna. Tvärtom är konstruktiva meningsutbyten om den faktiska politiken viktiga att föra även utanför ”partiskalen”. Men den typen av totalt destruktiva, illojala eller ansvarlösa inlägg som man kan se på t.ex. Facebook borde vi bekämpa.
  7. Precis! Låt oss bli mer av vänsterpopulister!
  8. Ja låt oss tala om hur det kapitalistiska systemet föröder samhällen och livsbetingelser på vår jord. Låt oss tala för fördelen med jämlika samhällen. Låt oss tala för sammanhållning och solidaritet!
  9. Ja, Brecht sa det redan i pjäsen Modern: ”Den är förnuftig, Alla förstår den, Den är klar.” Men också: ”Den är det enklaste som är det svåraste”. Det är en ständigt pågående uppgift som t.ex. Kajsa Ekis Ekman själv brukar lyckas bra med. Men det finns en skillnad mellan oss och högerpopulisterna, som jag tror har betydelse. Deras lösningar kan framstå som enkla just för att de är falska och ”förenklade”. Socialisters lösningar måste vara sanna och samtidigt lyckas med att förklara svåra saker enkelt.
  10. Precis, styrkeförhållanden och organisering är det viktigaste. Det är alltför många även inom vänstern som bara ser globaliseringen som ett tvingande och överordnat hinder.

Intressant?

Begreppet fascism – tankar och lästips

Med anledning av vad stats- och finansministern sagt om SD diskuteras nu begreppet fascism och om det är en berättigad etikett på detta parti.

Att SD till skillnad från de liknande partierna i Danmark och Norge har en bakgrund i nazism är ordentligt belagt. Men sedan dess har de ju gjort en hel del ommöbleringar och utrensningar, både vad gäller folk och program. Annars skulle de inte haft de framgångar som de haft.

Jag tycker inte det är fel att konfrontera partier med sin historia. Speciellt inte ifall de ljuger om den eller inte har gjort upp på ett ärligt sätt med sådant som de säger sig ta avstånd från. Vänsterpartiets företrädare får ständigt uppleva det och lär inte slippa ifrån det helt så länge man räknar sina historiska rötter till det gamla SKP. På samma sätt måste moderaterna konfronteras med sin falska självbild när det gäller demokratins genomförande i Sverige eller sin negativa syn på Mandela och motståndet mot apartheid i Sydafrika. Eller för den delen Centerpartiet med Bondeförbundets mörka förflutna, när det gäller tankar som låg nära nazismen.

Att då inte SD skulle få konfronteras med sitt nazistiska förflutna, som dessutom ligger mycket nära i tiden, vore befängt.

Men är det korrekt att kalla SD fascister eller nyfascister?

I en artikel om upplösningen av blockpolitiken på den här bloggen skrev jag häromdagen att SD var ett borgerligt parti och citerade Herbert Tingstens bok Nazismens och fascismens idéer som talar om fascismen som just borgerlig. Det var ett sätt att visa på att alla typer av högerpartier är borgerliga enligt Tingstens definition, en definition som jag tycker är seriös. Men det kunde samtidigt tolkas som att jag menar att SD är fascister. Det menar jag inte. Jag tror att man tappar alla nyanser då. SD är ett mycket osympatiskt parti. Det är illa nog som det är. Men det finns det som är värre. Fascism är något värre. Att anse det innebär inte på något sätt att man är mjuk mot SD, men att man ser både likheterna och skillnaderna mellan olika reaktionärer.

Ofta och på många sätt tycker jag att frågan om etiketter är rätt ointressanta. De varken löser eller förklarar speciellt mycket för det mesta. Vi måste ändå alltid argumentera i sak för att ha en chans att lyckas – ibland räcker inte ens det, men ändå.

Anna-Lena Lodenius som har specialiserat sig på att sprida kunskap om olika sorters högerextremism blev tillfrågad om ifall man kan kalla SD ett fascistiskt parti. Och som hon skriver på sin blogg så rullade hennes svar i Ekot hela lördagen. Hon avvisade den etiketten. På sin blogg (läs den) hänvisar hon i sin tur till en artikel av historikern Håkan Blomqvist, författare till flera intressanta böcker om svensk arbetarrörelsehistoria. Läs den artikeln också. Den kanske kräver lite mer av sin läsare. Men det är den värd!

I korthet menar Blomqvist att vi inte ska se fascismen bara som ett ideologiskt fenomen. Den nationalistiska ideologin som tänker sig ”nationen som en etnisk enhet av utvidgad familjetyp som hålls samman av kulturell – ja gärna rentav biologisk – släktskap” räcker inte för att definiera fascism. Detta sätt att se på nationen skiljer sig från den ”civiska” nationsuppfattning där medborgarskapet står i centrum, som uppstod med den franska revolutionen. Men som Blomqvist skriver:

Men ”organisk” nationalism var ingenting förbehållet fascismen utan förenade länge betydligt bredare fält. Öster om Rehn sträckte sig denna typ av nationalism länge långt in i konservativa, liberala och även socialdemokratiska läger. Ja, föreställningen att nationen förenas av etniska fenomen, i form av kulturell och historisk gemenskap – språk, traditioner, seder och bruk, minnen och ursprung – är i själva verket i allra högsta grad levande i stora delar av världen.

Ja även för svenska förhållanden är det ”ett ganska nytt fenomen att betrakta nationen som en rent civisk – medborgerlig – gemenskap.”

Fascismen grundar sig på nationalism men också på:

arsenaler av idéer om styrkans och våldets rätt, ledarvälde och socialdarwinistiska visioner om urval och selektion, avsky mot demokrati, mot olikhet, degeneration och svaghet, för patriarkala ideal, militarism och diktatur. Som samhällspolitiskt fenomen handlade dess strävan om att upprätta en nationell statlig tvångsgemenskap kring den rådande sociala ordningen gentemot utmaningarna från arbetarrörelsen och andra radikala riktningar.

Sverigedemokraterna kan visserligen bli vägröjare för sådana rörelser – och delvis har det väl redan skett – men framförallt skulle det kunna ske ”om de sociala motsättningarna skulle skärpas till öppen kamp.

Men:

Sverigedemokraterna och dess motsvarigheter är inte fenomen av samma art utan ett parlamentariskt främlingsfientligt, opportunistiskt högerparti som ideologiskt slits mellan – eller koketterar med – uttalad nationalism och konservatism.

Så långt Blomqvist om fascismen och SD. En vettig syn, tycker jag.

Till sist vill jag, apropå detta med nationen, rekommendera en artikel av Nina Björk (för vilken gång i ordningen?) som resonerar om detta med nationen och konkurrenskraften. Det är resonemang som både socialdemokrater och vänsterpartister har anledning att ta till sig och lyssna på.

Intressant?

Läs andra bloggar om fascism, sverigedemokraterna

Vad är det egentligen som SD tycker är fint med Sverige?

Vi är inne i advent. Många av oss tänder ljus på en ljusstake med fyra ljus och sätter upp en adventsstjärna i fönstret. Våra barn eller barnbarn har adventskalendrar av olika slag. Advent betyder ju ankomst och handlar om Jesus ”ankomst” eller födelse. Det är alltså en kristen tradition. Men även många av oss som inte lyckas tro på en gud, ateister, agnostiker eller religiöst ointresserade, tar del av dessa traditioner.

Kristendomen har ju varit en dominerande religion i landet Sverige sedan många hundra år. Den har då varit lierad med de makthavande. Deltagandet i dess ritualer var allt annat än frivilliga. Men så är det tack och lov inte idag. Men de traditioner som många av oss upprätthåller kring advent är varken svenska till sitt ursprung eller speciellt gamla. Adventsljusstaken är bara drygt 100 år gammal. Adventsstjärnan är från början en import från Tyskland och den första adventskalendern (också från Tyskland) gavs ut 1934.

Varför denna bakgrund, som jag fått hjälp med av den utmärkta bloggen Högtider?

Jo, jag ser en man på TV som tänder ett adventsljus precis som många av oss andra. Han gör det och sedan ser man honom säga att Stefan Löfven ska ”stanna i sandlådan” och att han:

i alla fall inte (är) värdig att leda vårt fina land.

Det är Björn Söder, partisekreteraren i SD som gör det vid sverigedemokraternas samling i Västerås. I andra media ser jag att också den vikarierande partiledaren uttrycker samma sak om statsministern och  ”vårt fina land”.

Jag funderar då över vad det är som de tycker är fint med det land som vi bor i. Tycker de om samma saker som jag tycker om? Jag tror inte det. Vi kan alla på olika sätt uppskatta olika delar av den svenska naturen, årstidsväxlingarna eller saker i vår hemort/hembygd som vi känner oss bekanta och trygga med. Men jag tror inte att det handlar om det. För en politiker som angriper en annan politiker – så som Söder gjorde – måste det handla om förhållanden i samhället som man gillar. Men ett samhälle genomgår ständigt förändringar. En del förändringar uppskattar några av oss medan andra ser dem som ett hot eller en försämring.

Sverige har haft och har olika drag till exempel när det gäller tolerans och öppenhet. Att vi hade ett rasbiologiskt institut här i Uppsala är inte något jag känner mig glad över. Inte heller över att det var på svensk begäran som man stämplade judars pass med ett J i Nazityskland för att det skulle bli lättare att identifiera de judar som försökte ta sig in i vårt land. Jag vet inte vad Björn Söder tycker om detta nuförtiden.

Däremot tycker jag om att Sverige delvis brutit med denna hemska historia och istället kunnat vara en fristad för människor på flykt från krig och förtryck. Det är jag ganska säker på att Björn Söder inte tycker. Det tycker han inte är fint med Sverige.

Jag är också glad över att det inte längre är förbjudet för en människa att vara homosexuell och att vi inte heller ser det som en sjukdom som vi förfärande nog gjorde ända till 1979. Det tycker jag är framsteg liksom att den allmänna attityden i dessa frågor ändrats enormt. Det tycker jag är fint i vårt land. Men det tycker inte Björn Söder som 2007 skrev att sådant är onormalt och jämförbart med tidelag eller pedofili.

Jag tycker det var fint att klassklyftorna minskade i Sverige från 1950-talet och fram till i början av 1980-talet. Jag är glad för att ett välfärdssamhälle byggdes upp och bidrog till att ytterligare minska klyftorna. Men jag är ledsen över att utvecklingen på dessa områden nu går åt fel håll med ökade klassklyftor och minskad allmän välfärd. Men när det gäller denna utveckling har Sverigedemokraterna inget annat att säga än att peka ut dem som kommit hit från andra länder som skyldiga till försämringarna.

Jag tycker det är fint att kyrkan skiljts från staten och att religionen i denna mening ännu mer har fått bli en privatsak istället för ett tvång uppifrån så som det var förut, mer ju längre vi backar i tiden. Det friheten uppskattar jag som agnostiker som inte tillhör någon kyrka. Men det tycker inte Björn Söder som anser att ”Religionsfriheten är underordnad vårt kulturarv.”

Jag är för religionsfrihet och tycker att den ska få gälla för alla. Jag är motståndare till olika försök att använda religionen för att stärka olika förtryckande idéer och minska till exempel kvinnors, homosexuellas eller barns rättigheter. Men så ser inte Björn Söder på saken. Han ser inga skillnader eller nyanser då det gäller islam. Han jämför islam som en helhet med nazismen (Smålandsposten 2009)

Det sista är ju litet märkligt även på ett annat sätt med tanke på att Söder själv för inte alltför längesedan figurerat tillsammans med gamla nazister (se bild).

Vad SD tycker är fint med Sverige kan man undra över. Det mesta tycker de nog egentligen rejält illa om. Deras tal om det fina Sverige är bara ett skynke bakom vilket döljer sig en traditionell högerextrem politik för att hitta syndabockar och genomföra bakåtsträvande förändringar.

Intressant?

Media: Läs i ETC om SD:s nazistiska rötter,  i Expressen om Björn Söder

Läs andra bloggar om sverigedemokraterna

Kommer en upplösning av blockpolitiken att upplösa Sverigedemokraternas inflytande?

Resultatet av valet i september var att ingen samling av partier fick någon majoritet. Istället fick vi tre, eller egentligen fyra olika grupperingar:

  • Sverigedemokraterna
  • Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna
  • Socialdemokraterna och Miljöpartiet
  • Vänsterpartiet

Hur dessa olika grupperingar skulle förhålla sig till varandra och till varandras politiska förslag fanns det olika bedömningar av och förhoppningar om. Socialdemokraterna och Miljöpartiet bildade regering och höll Vänsterpartiet utanför. Däremot förhandlade man tillsammans med Vänsterpartiet fram en budget med vissa omfördelande förslag av rättvisekaraktär. Trots detta fanns det inte majoritet i riksdagen för detta budgetförslag ifall den yttersta högern (SD) skulle stödja de borgerliga partiernas budgetförslag. Dagen innan riksdagens omröstning meddelade också SD att de tänkte rösta för de borgerliga partiernas budgetförslag. Det kan ju tyckas helt logiskt med tanke på att de under den föregående perioden för det mesta stödde den borgerliga Reinfeldt-regeringen i riksdagen. Det kan också verka helt logiskt med tanke på att SD är ett borgerligt parti eller med en hänvisning till ett citat från liberalen Herbert Tingstens bok Nazismens och fascismens idéer, som talar om fascismen som just borgerlig:

Fascismen är borgerlig: den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.

Men naturligtvis var det inte utifrån en sådan argumentation om ideologisk närhet som Sverigedemokraterna motiverade sitt stöd till den borgerliga regeringen. Istället sa den vikarierande partiledaren Mattias Karlsson att:

Sverigedemokraterna kommer i fortsättningen att arbeta för att fälla varje regering och varje budgetproposition som ger stöd för en ökad invandring utifrån dagens nivåer och som ger miljöpartiet ett avgörande inflytande över migrationspolitiken.

Att i den situationen utlysa nyval – efter att förgäves ha överlagt med de borgerliga partierna – var helt logiskt utifrån statsminister Löfvens situation.

Att lyssna på Sverigedemokraterna

Sverigedemokraternas partiledning som är skickliga på att framställa sig själva som ett förnuftigt och icke-extremistiskt parti pratar ofta om att de ”bara” önskar att de andra skulle ”lyssna på dem”. Det är också ett argument som tycks gå hem både bland en del offentligt debattörer och bland så kallat vanligt folk. Men det är ett mycket falskt argument. Om det är något parti som fått ett i förhållande till sin storlek oproportionerligt stort utrymme att föra fram sina åsikter i media så är det SD. I denna mening har de verkligen blivit ”lyssnade på”. Det har knappast gått att freda sig mot deras propaganda ifall man velat ta del av ordinarie nyhetsförmedling. Men det är ju inte det som det handlar om. Det handlar om att SD vill ha genomslag för sin politik i det som är deras huvudfråga före allt annat: en begränsning av invandringen, att vi t.ex. inte ska ta emot människor på flykt från krig. Att en del företrädare för de borgerliga partierna börjat ”lyssna på” SD i denna mening och lagt ut testballonger eller tagit till sig delar av deras politik har vi sett en del uttryck för. Här i Uppsala skedde det nyligen genom utspel från centerpartisten Stefan Hanna. Men i stort sett har den svenska borgerligheten visat sig trogen det goda inom den liberala traditionen och till skillnad från europeiska kollegor hållit SD och deras rasistiska politik på avstånd.

Att upplösa blockpolitiken

Det pratas också mycket från olika håll om utsträckta händer liksom om att – som man säger – ”upplösa blockpolitiken”. Det kan ju låta förnuftigt med tanke på den nuvarande parlamentariska situationen. I en situation där S+MP tillsammans med V har mindre stöd än de fem borgerliga partierna (Alliansen+SD) är det ju omöjligt att få igenom ens de mest obetydliga reformer och försök att vända utvecklingen med ökade klassklyftor. Då kan det ju verka som det enda realistiska att söka enhet i den så kallade mitten. Speciellt kan det ju verka så med tanke på att risken är rätt stor att de borgerliga partierna börjar samarbeta med SD. Vad gäller moderaterna är det kanske redan på gång ute i landet.

Men kommer ett samarbete i den politiska mitten att minska Sverigedemokraternas inflytande? Ja, möjligen i det mycket korta perspektivet. Men det kommer att ske till priset av en politik som fortsätter att öka klyftorna, nyfattigdomen, segregationen, arbetslösheten och den politiska uppgivenheten. För det är ju detta som den nyliberala politiken skapat överallt om än med mer eller mindre brutala uttryck. Det är sådana samhällsutvecklingar som har gynnat och kan gynna framväxten av högerextrema rörelser. Det har vi sett tidigare i Europas historia. Vi ser det också idag. Det är inte en oundviklig utveckling men det finns ändå ett klart samband där vi sett fascismen växa fram. Och så är det idag åter i många länder i Europa.

Därför kan vi inte sätta vårt hopp till utsträckta händer för en samling kring en upplösning av den så kallade blockpolitiken. Det kommer bara på sikt att gynna SD ännu mer.

De utsträckta händer som behövs är istället utsträckta händer av enhet mellan alla löntagare som känt hur stress, press och kontroll uppifrån ökat, alla arbetslösa som inte bara står utan jobb utan också fått uppleva sämre levnadsvillkor och stämplats som ”utanförstående”, alla unga som inte får fasta anställningar utan istället tvingas till förnedrande anställningsformer med minimala rättigheter och stor osäkerhet, alla pensionärer som fått uppleva allt sämre villkor efter ett långt arbetsliv, alla som vill förändra klimatpolitiken och göra Sverige till ett verkligt föredöme när det gäller omställning. Ja alla dessa och många andra måste samlas för en annan politik. En politik som bryter med den kapitalistiska logiken. En riktig vänsterpolitik.

Så kan också rasismen drivas tillbaka.

Media: Aftonbladet1, Aftonbladet2, Aftonbladet3, ETC1, ETC2, DN, SvD, SVT1, SVT2, Expo, Dagens Arena, Flamman, Röda Malmö

Intressant?

Läs andra bloggar om Sverigedemokraterna, Socialdemokraterna, rasism, antifascism

%d bloggare gillar detta: