För en vecka sedan hölls en så kallad nollning på Lundsbergs internatskola. Två elever brändes med strykjärn. Det var inte första gången som denna typ av ”kamratfostran” förekom eller uppdagades på Lundsberg. Som Agnes Hellström (själv före detta internatelev på Sigtuna) skriver i AB:
Det har varit näst intill omöjligt att spräcka Lundsbergs skolas bubbla. Vart tionde år har en skandal blåst upp, allt från elever som fått avföring kastad på sig till urartade initieringsriter framför de vuxnas fällda blickar. Styrelsen har använt tystnadens taktik, tigit ut stormen, ignorerat mediernas frågor. Gjort sig oanträffbara.
Men här passerades till slut en gräns som ledde till att skolan stängdes av skolinspektionen.
Att skolinspektionen var tvungen att agera – helt enkelt följa lagen – tycker jag verkar uppenbart. Andra exempel på vidriga kränkningar som till exempel i denna tjänsteanteckning hos skolinspektionen borde räcka.
Att den slutna elit som går och gått på denna skola reagerar mycket kraftfullt mot beslutet, men däremot inte mot kränkningarna, är knappast förvånande. En av dem är den ökände Ian Wachtmeister som tillhör en familj där över 60 medlemmar har gått på skolan.
Argumenten för en stängning har såvitt jag kunnat notera främst handlat om att skydda de utsatta eleverna och få stopp på den grova mobbningen. Men finns det inte också ett annat skäl? Kan inte en stängning av Lundsberg också ses som ett bidrag till att åtminstone lite grann skydda alla oss andra mot de översittare som fostras och härdas fram på Lundsberg? Jag tänker det efter att ha läst en mycket intressant artikel av Petter Sandgren som är doktorand i historia vid European University Institute, Florens. Han skriver sin doktorsavhandling om de svenska riksinternatskolorna. I sin artikel i Svd återger han bland annat utbildningssociologen Christine Hewards undersökningar av de engelska internatskolorna vars syfte var:
att skapa framtidens makthavare genom ett selektivt urval av barn från familjer tillhörande samhällets övre klasser. Eleverna skulle sedan härdas, både psykiskt och fysiskt, i ett tävlingsinriktat hierarkiskt system där de starkaste skulle överleva medan de svaga skulle lida i tystnad. De allra svagaste skulle sållas bort.
Sandgren reser också frågan hur det speciella kamratfostringssystemet kunnat leva kvar på Lundsberg och menar att:
En anledning till att fostringssystemet bevarats genom åren bör därför spåras i sammansättningen av skolans beslutande organ, stiftelsen. Denna stiftelse består av före detta elever, vilka kan förmodas ha trivts vid skolan tillräckligt mycket för att engagera sig i dess framtid. Den styrande gruppens mål blir därmed lätt inriktat mot att bevara och inte att förändra. En förändring av Lundsberg traditionsbundna ritualer eller organisatoriska utformning riskerar att strida mot den gemensamma tradition som före detta elever, stiftelsen och Föreningen Gamla Lundsbergare ofta lyft fram som Lundsbergs kärna.
Men spelar det då någon roll om skolor av Lundsbergs typ får fortleva. Ja, jag tror det. Vi människor har bortsett från urtidens primitiva jägar- och samlarsamhällen alltid levt i klassamhällen. Och det tror jag att man kan påstå oavsett hur vi definierar klasser eller om vi tror att en annan ordning vore möjlig. Och Sverige är inte något undantag trots vad till exempel den f.d. eleven på Lundsberg Ebba Wallmén säger om att ”vi inte har några klasser längre” (det skulle man kunna se som exempel på dålig utbildning i samhällskunskap, men snarare handlar det väl om det vanliga fenomenet att man inte vill se eller erkänna sitt eget överläge). Men klassamhällen kan se olika ut, vara mer eller mindre ojämlika och mer eller mindre mänskliga. Och överklasser kan vara mer eller mindre isolerade och bestå av fler eller färre av vidriga psykopattyper. Det spelar nog någon sorts roll ändå, tror jag.
Därför måste man också glädjas åt att Jan Björklund nu vill avskaffa den speciella gräddfilen för riksinternaten som består i att de utöver den vanliga skolpengen också får statsbidrag för elever vars föräldrar bor utomlands samt kan ta ut saftiga terminsavgifter.
Media: Expressen1, Expressen2, AB, SvD
Bloggat: Greve Grijshufvuds grubblerier, Röda Malmö
För möjligheten till vinstuttag vill man fortfarande inte göra något åt. Och vem ska kolla seriositeten? Är det Skolinspektionen? Det är 
I debatten upprepar Björklund sina vanliga argument om att ”Föräldrar ska få välja” och ”om man bara får gå med förlust då blir det ju inga friskolor” så ”Det måste finnas en möjlighet att gå med vinst”. Jag har skrivit om detta fåniga argument förut i inlägget 
Tänk om man från början lyckats konstruera ett system (med en statlig skola) där olika pedagogiska inriktningar kunnat få verka men utan möjlighet att ta ut vinst. Ett sådant stopp för vinst skulle ha hindrat alla dessa avarter som vi förmodligen inte sett det sista exemplet på. Istället hade vi kunnat få en intressant vitalisering inom skolsystemet med hjälp av pedagogisk motivation istället för profitmotivation. Kanske hade det varit ett antal nya mångmiljonärer färre i Sverige. Men det hade väl inte gjort något för de flesta av oss.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 