Om valet i Turkiet

Despoter, envåldshärskare och auktoritära ledare är sällan utan någon form av folkligt stöd. Det kan ta sig olika uttryck (i val eller på andra sätt) och stödet kan variera, men ofta har de också en folklig bas. Det gör inte dessa ledare till trovärdiga demokrater. Det gör inte heller att de politiska system som de härskar i blir mer legitima.

Vi vet nu att Erdoğan vann valet i Turkiet. Om det kan sägas många saker. Jag ser till exempel att redan innan rösträkningen kommit över 90 procent så gratuleras Erdoğan (enligt TT) av den auktoritära premiärministern Viktor Orbán i Ungern som skriver ”Gratulerar herr president till den odiskutabla segern”. Jag tänker på det gamla uttrycket att kaka söker maka…..

En vän med rötter i Turkiet och kännedom om det som händer där, skrev en kort men mycket bra kommentar till detta val. Med hans tillåtelse återger jag kommentaren här:

Tänk om

1) Jonas Sjöstedt satt fängslad och V blivit förbjudet som parti pga sitt engagemang för minoritetsrättigheter,

2) Magdalena Andersson inte tilläts ta över S från Stefan Löfven pga fabricerade rättsliga misstankar mot henne

3) M hade bildat en formell allians med SD för att säkra sin sinande majoritet i riksdagen

4) hundratusentals statliga anställda hade sparkats pga misstankar om att vara regimkritiska

5) universitetens rektorer tillsattes direkt av regeringen och deras regimvänlighet var det viktigaste kriteriet

6) domstolar pressades kontinuerligt av regeringen för att fatta politiskt motiverade beslut

7) DN, SvD, Expressen, Aftonbladet, Sydsvenskan, Göteborgsposten och till och med Dalademokraten hade tagits över av regimvänliga ekonomiska krafter och sparkat alla sina fritänkande medarbetare

8) SVT och SR samt alla andra nationella kanaler på din TV bara sände regimvänliga nyheter och kommentarer

9) alla politiska och ekonomiska fördelar av regeringsställningen utnyttjades och användes för regeringens valkampanj

10) till och med TT och Valmyndigheten lydde under direkta order från regeringen vad gäller rapportering av valresultatet

SKULLE DU BEHANDLA OCH KALLA ETT VAL UNDER DESSA OMSTÄNDIGHETER I SVERIGE FÖR DEMOKRATISKT?

Om inte, så borde du heller inte betrakta det turkiska presidentvalet som demokratiskt och medierna borde inte rapportera om det som om allt hade gått rättvist till.

Memet Aktürk Drake

Jag instämmer till fullo i denna beskrivning och den berättigade frågan.

Om det svenska kryperiet för den odemokratiska regimen i Turkiet har jag skrivit tidigare. Och förutom att svenska medier ansluter till detta kryperi genom sitt sätt att rapportera så har de dessutom bara pratat om det som de kallar ”den svenska Nato-processen”, denna process som bara handlar om anpassning och när inträdet blir av, men inte ger utrymme för någon som helst diskussion om vart vi är på väg.

Apropå gröt och gofika

Först något lite personligt:

Min far växte upp i ett fattigt arbetarhem i Oslo med fem syskon. Hans mamma dog tidigt och den äldsta systern tog över hennes roll och uppgifter i den tidens hushåll. Vid något tillfälle hade de det så knapert så att de fick någon sorts fattighjälp. Om det berättade min far ibland. Saken var den att syskonen då hade använt pengarna – eller åtminstone det mesta av pengarna – till att gå på ett fik och smälla i sig lite godsaker. Nu kanske du tror att min far berättade det här för att visa hur dumma människor kan vara. Att de inte köpte och åt något nyttigare och mer mättande. Men så var det inte. Tvärtom berättade han det alltid som att de tyckte att de hade någon sorts rätt att unna sig denna njutning. Om du inte förstår den känslan så tror jag inte att jag kan förklara den. Den handlar om att ha upplevt att ha det knapert eller att åtminstone kunna leva sig in i hur det är och känns.

Jag kom att tänka på det här när jag lyssnade på en debatt i morgonens P1. Den handlade om att författaren och SvD-skribenten Lena Andersson skrivit en artikel i SvD om att barn i fattiga familjer borde få gröt att äta ifall de var så hungriga som vissa numera hävdar. Sådana som till exempel Röda Korset eller Verdandi. Man borde inte säga att några barn i Sverige går hungriga, tyckte Andersson. För om barnen är hungriga så är det föräldrarnas fel.

Anderssons artikel och tänkande passar in i ett allt vanligare mönster från högersidan och gynnade grupper. Den sparkar neråt. Aldrig hör vi dessa skriftställare och debattörer kräva att ägare till pooler eller stora energislukande bilar borde lära sig att hålla igen istället för att få elstöd (det där som är hemligt ni vet, för att det inte ska synas vilka som gynnas mest) eller kräva sänkta bensinpriser. Eller att de allra rikaste som flyger privatjet (vilket ökat till rekordnivåer) kunde tänka på klimatkrisen.

En skribent som svarar mycket bra på Lena Anderssons artikel är Lars Henriksson. I Göteborgsposten skriver han bland annat:

…visst har hon rätt, även de som lever på existensminimum kan i Sverige hålla sig vid liv genom att äta gröt. Precis som att den som drunknar borde ha lärt sig att simma, att alla som fått förslitningsskador genom att arbeta med kroppen borde ha bytt jobb eller att de deprimerade borde rycka upp sig istället för att söka skattefinansierad psykiatrisk hjälp eller överdosera medicin.

……Eller så kan vi välja att se att det finns samband mellan människors liv, samband som tillsammans skapar villkoren i samhället. Att det till exempel finns ett samband mellan ojämlikheten och att vinsterna ökat dramatiskt på lönernas bekostnad, mellan att Sverige är ett av de länder som sänkt skatterna mest och att kommuner och regioner nu förbereder en lavin av nedskärningar, att bankerna aldrig gjort så stora vinster och att det svenska folket är belånat upp till hakan.”

Om du lyckas öppna artikeln via länken (det går ibland) så läs den i sin helhet.

Tur eller otur

Ibland hör eller ser man ett reportage på radio eller TV som verkligen berör. Igår (lördag) lyssnade jag på Konflikt i P1. Det handlade om arbete, vad det är värt, hur länge och hur mycket vi ska arbeta.

Det för mig starkt berörande var en intervju med den ensamstående mamman Jenny Karlsson i Haninge utanför Stockholm. Hon berättade om sitt liv och att hon nu tvingas jobba dubbla städjobb för att få lönen att räcka till.

Jag kan inte återge intervjun, utan uppmanar dig att lyssna på den. Jenny Karlsson beskriver utan att beklaga sig de svårigheter hon gått igenom och de svårigheter hon nu har. När jag lyssnar grips jag av både sorg och ilska över att vi inte kommit längre ens i Sveriges rika land. Inte när det gäller allas möjligheter att leva i lugn och trygghet utan stress över att få det att gå ihop ekonomiskt.

Jag vet att många, fortfarande, även av så kallat vanligt folk, har det bra materiellt, trots att klyftorna ökat. Men samtidigt har vi medmänniskor som Jenny som trots att de sliter hårt inte får ”lön för mödan”.

Jag tänker när jag lyssnar på reportaget att bland oss som inte tillhör de rika så handlar det mest om tur eller otur. Tur att inte bli långvarigt sjuk. Tur att dela livet och hushållsekonomin med en annan människa. Tur på bostadsmarknaden att hitta ett bra boende till rimligt pris. En massa andra olika sorts tur eller otur som avgör väldigt mycket hur du får det och hur du har det. Så skulle det inte behöva vara ifall vi hade ett samhälle där alla garanterades grundläggande tryggheter. Där inte långvarig sjukdom ska tvinga dig att leva sämre än andra. Där vi inte behövde höra skitsnacket om att ”det ska löna sig att arbeta” utan där det istället verkligen gjorde det för alla.

Så lyssna på intervjun (på SRPlay, den tar ungefär en kvart) och fundera sedan på vad du tror att vår nuvarande stats- eller finansminister skulle säga till Jenny Karlsson.

Om du sitter kvar och lyssnar vidare kan du höra om fransmännens ilska mot Macrons pensionsreform och eventuellt se att deras reaktion kanske inte är så konstig, medan däremot vår brist på reaktioner är det. Du kan också få höra argument för 4-dagarsvecka från bland annat Storbritannien.

%d bloggare gillar detta: