Först något lite personligt:

Min far växte upp i ett fattigt arbetarhem i Oslo med fem syskon. Hans mamma dog tidigt och den äldsta systern tog över hennes roll och uppgifter i den tidens hushåll. Vid något tillfälle hade de det så knapert så att de fick någon sorts fattighjälp. Om det berättade min far ibland. Saken var den att syskonen då hade använt pengarna – eller åtminstone det mesta av pengarna – till att gå på ett fik och smälla i sig lite godsaker. Nu kanske du tror att min far berättade det här för att visa hur dumma människor kan vara. Att de inte köpte och åt något nyttigare och mer mättande. Men så var det inte. Tvärtom berättade han det alltid som att de tyckte att de hade någon sorts rätt att unna sig denna njutning. Om du inte förstår den känslan så tror jag inte att jag kan förklara den. Den handlar om att ha upplevt att ha det knapert eller att åtminstone kunna leva sig in i hur det är och känns.

Jag kom att tänka på det här när jag lyssnade på en debatt i morgonens P1. Den handlade om att författaren och SvD-skribenten Lena Andersson skrivit en artikel i SvD om att barn i fattiga familjer borde få gröt att äta ifall de var så hungriga som vissa numera hävdar. Sådana som till exempel Röda Korset eller Verdandi. Man borde inte säga att några barn i Sverige går hungriga, tyckte Andersson. För om barnen är hungriga så är det föräldrarnas fel.

Anderssons artikel och tänkande passar in i ett allt vanligare mönster från högersidan och gynnade grupper. Den sparkar neråt. Aldrig hör vi dessa skriftställare och debattörer kräva att ägare till pooler eller stora energislukande bilar borde lära sig att hålla igen istället för att få elstöd (det där som är hemligt ni vet, för att det inte ska synas vilka som gynnas mest) eller kräva sänkta bensinpriser. Eller att de allra rikaste som flyger privatjet (vilket ökat till rekordnivåer) kunde tänka på klimatkrisen.

En skribent som svarar mycket bra på Lena Anderssons artikel är Lars Henriksson. I Göteborgsposten skriver han bland annat:

…visst har hon rätt, även de som lever på existensminimum kan i Sverige hålla sig vid liv genom att äta gröt. Precis som att den som drunknar borde ha lärt sig att simma, att alla som fått förslitningsskador genom att arbeta med kroppen borde ha bytt jobb eller att de deprimerade borde rycka upp sig istället för att söka skattefinansierad psykiatrisk hjälp eller överdosera medicin.

……Eller så kan vi välja att se att det finns samband mellan människors liv, samband som tillsammans skapar villkoren i samhället. Att det till exempel finns ett samband mellan ojämlikheten och att vinsterna ökat dramatiskt på lönernas bekostnad, mellan att Sverige är ett av de länder som sänkt skatterna mest och att kommuner och regioner nu förbereder en lavin av nedskärningar, att bankerna aldrig gjort så stora vinster och att det svenska folket är belånat upp till hakan.”

Om du lyckas öppna artikeln via länken (det går ibland) så läs den i sin helhet.