Julen är en högtid präglad av traditioner. Trots att årets julhandel sker i en ekonomiskt turbulent tid förväntas få göra avkall på julbord och festligheter.
HUI mäter det som kallas julförsäljning. Med det menas ”all försäljning som sker under december månad inom dagligvaruhandeln och sällanköpsvaruhandeln”.
Trots dyrtiden räknar HUI med att ”julhandeln växer med 2 procent”. Då:
landar årets decemberhandel på drygt 91 miljarder kronor. Detta motsvarar cirka 18 800 kronor per hushåll. Försäljningen per person uppgår då till 8 700 kronor”.
Ja visst är julen en traditionstyngd tid. Men som med de flesta traditioner är de ofta inte så gamla eller ”rena” som konservativa av olika sorter önskar sig eller tror. Den märkliga jultomte som är en blandning av helgonet Sankt Nicolaus, den ”gamla” svenska tomten, Jenny Nyströms teckningar och ”Coca-cola-tomten” har varit med ett tag. Men ännu i slutet av 1800-talet var det en julbock som kom med paketen.
Att se Kalle Anka och kompani önska God Jul på TV har människor i Sverige betraktat som en speciell tradition. Det har vi kunnat göra sedan 1960. Men det har kanske minskat i ”streamandets” tid? Det ”traditionella julbordet” har hunnit förändras sedan några decennier, till exempel med tillkomsten av lax som julmat.
Men om traditionerna både förändras och förnyas och det kristna innehållet alltmer kommit i skymundan så försvinner inte kommersen. Ökad konsumtionen som ett sätt att fira jul ökar ständigt i betydelse.
Om HUI:s beräkningar vad gäller julhandeln stämmer och julhandeln alltså ökar även detta dyrtidsår, till 8 700 kr per person, så kan man fundera. Det är ett genomsnitt. Inom det ryms mycket. Förutom att det finns en hel del som har det väldigt gott ställt och knappast berörs av dyrtiden så finns det också många som känner trycket att konsumera som en del av traditionerna. Konsumera även om de kanske inte riktigt har råd. Det finns också alltfler människor som inte alls har möjlighet att delta i konsumtionen. I ett samhälle där det samtidigt konsumeras som aldrig förr måste det vara en dubbel börda, på ett sätt som nog inte fanns i det gamla fattigsamhället.
Så lyser detta samhälles motsättningar och vansinnigheter mot oss än mer i juletid. Överkonsumtion och resursslöseri som tär på vår jord samtidigt med dyrtid och ökad nöd.
Trots detta hoppas jag att du som läser detta får möjlighet att ha det så bra som möjligt de kommande dagarna, oavsett hur du väljer att förhålla dig till julen. Jag hoppas att du får möjlighet att uppleva så lite som möjligt av olika sorters ”tvång” och att du använder de traditioner som du tycker om på ett sätt som får dig att må bra. Jag tänker på några ord på väggen i Tensta tunnelbanestation i Stockholm – utformad av Helga Henschen:
Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus.
Det tycker jag att man kan göra, även i en adventsstake, utan att behöva tro på något annat än människornas förmågor och möjligheter att hitta bättre sätt att leva tillsammans.
Jag hoppas också att du vill återkomma till denna blogg.
Jag ser att det statliga svenska Vattenfall bygger en av världens största vindkraftsparker till havs. Den beräknas bli klar om två år. Då kommer den att ha lika stor effekt som Sveriges största kärnkraftsreaktor, nämligen 1, 5 Gigawatt. Det låter bra. Men vindkraftsparken byggs inte i Sverige. Den byggs i havet utanför Nederländerna.
I Nederländerna går nu utbyggnaden av havsbaserad vindkraft mycket snabbt. Så är det inte i Sverige. För samtidigt som intresset, i form av ansökningar, är jättestort för att få starta anläggningar, så står det still. Enligt DI så fanns det i maj 2022 ansökningar som skulle motsvara en kapacitet på 125 Gigawatt installerad effekt. Trots detta byggs det inte något. ”Långa och ovissa tillståndsprocesser” gör att det står still enligt branschföreningen Svensk Vindenergi. Krigsmakten har här varit en mycket viktig bromskloss. I oktober låg det enligt DI ansökningar om havsbaserad vindkraft för uppemot 400 miljarder kr och väntade på ställningstagande från Tidölagets regering.
Men den nya regeringen vill styra över till kärnkraft. Det verkar vara ett rent ideologiskt ställningstagande som inte har stöd varken av faktiskt kunskap på området eller hos olika kommersiella aktörer. Busch säger att vindkraften kommer fortsätta vara ”en viktig del av energimixen”. Samtidigt tar man bort subventioner av anslutningarna av elnät till de havsbaserade vindkraftsbyggena. Däremot ger man särskilda statliga kreditgarantier på 400 miljarder kronor för investeringar i kärnkraft. Vindkraftsföretagens branschorganisation uttrycker sig försiktigt om detta:
En avgörande princip för att ta vara på industrins ökade elbehov är teknikneutralitet. Svensk Vindenergi ser dock inte att Tidöavtalet riktigt garanterar detta.
När det gäller den landbaserade vindkraften så stoppades 78 procent av alla ansökta anläggningar av kommunerna under år 2021. Det gjordes genom det kommunala vetot. Motståndet från kommunerna har ökat och det är allra störst i södra Sverige.
Sverige är verkligen inte något föregångsland. Ett annat exempel på det ser jag i det avtal om handel med utsläppsrätter som Sverige slutit med Ghana. Det innebär att Sverige betalar för projekt som gör att klimatutsläppen minskar i Ghana. På papperet kommer det då att se ut som om utsläppen minskar i Sverige, fast de inte alls gör det. Sverige har slutit liknande avtal med Nepal och Dominikanska Republiken. Det är naturligtvis bra att stödja andra länders åtgärder mot klimatutsläpp. Men att då få räkna in det som en egen utsläppsminskning är ju en ren bluff. Det är att köpa sig fri från att göra det som är nödvändigt att göra överallt, men främst i länder av Sveriges typ.
Trots att jag driver denna blogg som mest handlar om samhällsfrågor så har jag svårt för att lyssna till politiska debatter i TV. Det har dessutom blivit värre, tyvärr. Jag har svårt för den alltmer ovärdiga debattstilen, där det gäller att avbryta och överrösta, där ytlighet och rent ljugande passerar och där även de företrädare som jag står närmare dras med i detta.
Även att i radion lyssna till debatter från riksdagen gör mig mestadels irriterad och uttråkad. Men häromdagen kom jag att lyssna på ett anförande från riksdagen. Det handlade om regeringens budget och hölls av vänsterpartisten Ali Esbati.
Det är ett anförande som jag verkligen rekommenderar.
Det är skarpt, elakt och torrt roligt, elegant och pedagogiskt. Samtidigt går det att under den svala och korrekta ytan känna ett klappande hjärta. Det går att lära sig och förstå frågor om hur bördor kan fördelas och samtidigt uppskatta talekonst.
Orkade du följa partiledardebatten på TV igår? Själv orkade jag en timme innan jag fick nog.
Två saker som fastnade i mitt huvud var vad som händer med välfärden och vad som faktiskt är vanliga löner.
Regeringen ger mindre i generella statsbidrag till kommuner och regioner än vad SKR anser att det skulle behövas för att de inte ska ”behöva vidta åtgärder för en budget i balans”, alltså skära i verksamheterna. Ändå sa Åkesson och kompani hela tiden att de inte alls ger för lite i förhållande till vad som behövs för att upprätthålla nuvarande (också otillfredsställande) nivå.
Framtiden lär visa vem som har rätt. Och jag tror inte vi kommer bli glada den här gången heller.
Ett sätt att få in mer pengar till staten och fördela dem till kommunerna och regionerna föreslogs från s, v och mp. Ifall man inte skulle räkna upp brytpunkten för att betala statlig skatt (de flesta av oss betalar ju bara kommunal skatt) till 51 200 kr/månad så skulle staten få in 13 miljarder.
Men detta förslag eller uppfattningen att regeringen istället prioriterar skattesänkningar för högavlönade gjorde alla på den brunblåa kanten mycket upprörda.
Johan Pehrson sa att förslaget om att inte räkna upp brytpunkten skulle drabba poliser, barnmorskor och lärare ”med lång tid i yrket” (jag återkommer till det lilla tillägget längre ner).
Kristersson sa i upprörd ton att ”det är en helt felaktig beskrivning, helt felaktig!” Istället menade han att poliser och barnmorskor med förslaget från s, v och mp skulle få 1000 kr mer i skatt varje månad. Och med darr på stämman tillade han: ”I tider av stigande priser så behöver människorna dom pengarna själva för att övervintra riktigt bistra tider”.
Därför funderade jag på vad ”vanligt folk” – sådana som Pehrson och Kristersson nämnde: poliser, barnmorskor och lärare – egentligen tjänar. Ligger de verkligen på löner kring 50 000 i månaden?
Medellönen eller genomsnittslönen i Sverige är 37 100 kronor i månaden före skatt. Men intressantare är nog medianlönen, alltså den mittersta lönen om man sorterar från de lägsta till de högsta lönerna. Den är 33 200 kr i månaden.
Genomsnittslönen för poliser är 37 200. Men som du kan se på diagrammet från SCB så ligger inte någon i närheten av de nivåer som krävs för att betala statlig skatt:
Olika polislöner
När det gäller lärare så finns det olika kategorier. Lägst ligger förskollärare med en snittlön på 33 100 och ingen som ligger över 35 000. Gymnasielärare har en snittlön på 39 500 och de som tjänar mest ligger på 41 800. Alltså inte heller i närheten av att behöva betala statlig skatt.
Hur är det då med barnmorskor? Jo deras snittlön är 43 300. Och här finns det faktiskt några som kommer upp i löner kring 50 000. Det är kanske de som Pehrson avser med ”lång tid i yrket”? Men det är alltså inte de flesta, ens bland barnmorskorna.
Löner barnmorskor
De allra flesta kommer med Kristerssons ord få ”övervintra bistra tider” utan skattelättnader. Dessa går till en mindre grupp. Och det stöd till välfärden som de flesta av oss skulle behöva genom en skattemässig omfördelning, det uteblir.
Det här att skjuta fram några ”vanliga” yrkesgrupper som de flesta kan identifiera sig med är ett vanligt grepp i politiken, från såväl höger som vänster. När det används från högersidan så handlar det nästan alltid om att slippa betala skatt. Och sällan stämmer det med verkligheten. Men det är trots allt lite svårare även för högerfolk att försvara de riktigt rikas inkomster (som ju mest kommer från kapital) och deras undslippande av skatt. Därför kör man istället fram en lärare eller en barnmorska.
Då inställer sig nästa fråga. Är det så att Kristersson medvetet ljuger när han skjuter vissa yrkesgrupper framför sig för att till varje pris motverka skatteuttag? Eller lever han i den sorts okunnighet om skillnader som rika och gynnade människor ofta gör?
När man går till val så säger man en sak innan valet, sen genomförs valet, så säger man en sak också efter valet.
Johan Pehrson, partiledare (L)
Funkar det inte så funkar det inte. Ibland är verkligheten och spökar.
Oscar Sjöstedt, ekonomisk-politisk talesperson (SD)
Högerregeringen har ställts inför en svekdebatt. Aftonbladets Anders Lindberg skrev till exempel att: ”Frågan är om någon regering har ljugit så mycket som denna”.
Och även om det finns mer skamlöst skickliga sätt att blåneka och slingra sig ur angreppen för svek än hos herrarna ovan – se till exempel om du orkar 30 minuter med Ebba Busch – så tror jag de flesta ser den stora skillnaden mellan de fett tilltagna löftena och det verkliga utfallet.
Ändå bör vi nog tänka oss för lite grann innan vi deltar i kören av ”svek-kritiker”. Den samlade högern lovade till exempel stora sänkningar för bensin och diesel. SD lovade sänkning med 10 kr för diesel och 5 – 6 kr för bensin, KD 9 kr för diesel och 5 kr för bensin. Nu vet alla att det blev 40 öre för diesel och 14 öre för bensin vid pumpen. Det är uppenbart att de lurades. Men denna lilla sänkning vid pump kostar ändå staten 6,73 miljarder. Det är mer än de 6 miljarder som ges till välfärden (mer om det längre ner). Skulle vi som bryr oss om klimatet och miljön varit gladare ifall en generell satsning till alla typer av bilister hade kostat ännu mer? Nej, det hoppas jag verkligen inte. Den här regeringen har ställt till det så det räcker på klimat- och miljöområdet ändå. Läs till exempel Naturskyddsföreningens analys av vad regeringens budget innebär för natur, klimat och miljö. De skriver inledningsvis att:
Regeringens och Sverigedemokraternas politik leder till stora utsläppsökningar. En tredjedel av reformutrymmet i budgeten läggs på subventioner till bensin, diesel och bilresor. Och pengar tas från järnväg till väg. Budgeten saknar effektiva åtgärder som ger resultat och som kompenserar för de stora utsläppsökningarna.
Att lägga kraft på att angripa ett sviket vallöfte som, om det infriats, hade gjort situationen ännu värre, tror jag alltså inte är rätt väg att gå. Vi måste ha en annan inriktning.
Det kommer framöver komma många tillfällen av nödvändig kamp mot försöken att omsätta Tidö-avtalet till lag och praktik. Om Tidö-avtalet skrev jag tidigare att:
Det är ett avtal som har en skarp högerkaraktär när det gäller välfärd, sociala klyftor, gynnande av de rikaste och en stor nedmontering av arbetet för klimatomställning och skydd av miljön. Slagriktningen är också övertydlig och direkt ondsint. Avtalet slår mot ”de andra”, flyktingar och ”utlänningar”. Det sparkar neråt.
När det gäller budgeten måste vi (som jag skrev ovan) påvisa dess katastrofala följder på miljöområdet, dess tydliga klasskaraktär (hur den gynnar de rika) och att den leder till nedskärningar inom välfärden.
Att gynna de rika
Då brytpunkten för att betala statlig skatt räknas upp med inflationen från 46 200 kr år 2022 till 51 200 kr år 2023 innebär det både att de som redan har det gott ställt gynnas och att staten förlorar inkomster. Skattesänkningen kostar staten 13 miljarder. Men den som har en månadslön på 50 000 kronor får en skattesänkning på 1 000 kronor i månaden. Bäst utslag får den som tjänar 70 000 eller mer, 1 400 kronor lägre skatt.
När det gäller elprisstödet så har ju mycket kritik riktats mot det faktum att högern även här lovade runt och höll tunt. Det som skulle vara på plats 1 november lovas nu komma i februari till exempel. Men det verkligt intressanta med stödet är att klasskaraktären visar sig även här. Näringslivets presschef Mia Widell skriver till GP att modellen ”bygger på att elkunderna, som har köpt mest el också får del av stödet i proportion till förbrukningen”. Det gynnar dem som har hög förbrukning och lever med ett stort fotavtryck, som miljardärer i stora villor med hög elförbrukning. GP ger en del exempel på sådana rika personer
Nedskärningar inom den gemensamma välfärden
Samtidigt som budgeten gynnar de rika leder den ofrånkomligen till nedskärningar inom den gemensamma välfärden. Sveriges kommuner och regioner (SKR) ” bedömer att kommuner och regioner totalt sett skulle få ett årligt underskott på cirka 20 – 30 miljarder kronor de kommande åren om kostnaderna ökar i takt med förväntade pris- och löneökningar”. Det ska jämföras med regeringens sex miljarder i ökade generella statsbidrag till kommuner och regioner, fördelade på 4,2 miljarder till kommunerna och 1,8 miljarder till de 21 regionerna. Här blir det stora hål i verksamheter som skola, vård och omsorg. SKR:s chefsekonom Annika Wallenskog säger till SvD att hon ”har förståelse” för regeringen samtidigt som hon menar att det är ”klent utifrån de stora behov vi ser i kommunerna och framför allt i regionerna”.
Sämre tider mer orättvisa?
Vi går mot sämre tider sägs det. Orättvisorna kommer öka. Men att orättvisor ökar är inte en oundviklig följd av sämre tider. Bördorna kan fördelas på olika sätt. Det handlar om styrkeförhållanden mellan olika grupper (klasser) och vilken politik som styr. Sämre tider behöver varken betyda större orättvisor eller mindre gemensam välfärd. De enorma resurser som finns i ett land som Sverige går att omfördela så att den gemensamma välfärden inte slaktas. Men det kräver en annan politik. Framförallt kräver det aktivitet och motstånd på alla möjliga sätt. Kanske kommer stora grupper av människor här att göra nya erfarenheter.
PEPPRAT RÖDGRÖNT 