Midvintertid

Så har vi då passerat årets mörkaste dag och snart är det tid för den midvinterfest som i Sverige kallas jul.

Om detta läser jag på Handelns Utredningsinstituts (HUI) sida där de skriver:

Julen är en högtid präglad av traditioner. Trots att årets julhandel sker i en ekonomiskt turbulent tid förväntas få göra avkall på julbord och festligheter.

HUI mäter det som kallas julförsäljning. Med det menas all försäljning som sker under december månad inom dagligvaruhandeln och sällanköpsvaruhandeln”.

Trots dyrtiden räknar HUI med att ”julhandeln växer med 2 procent”. Då:

 landar årets decemberhandel på drygt 91 miljarder kronor. Detta motsvarar cirka 18 800 kronor per hushåll. Försäljningen per person uppgår då till 8 700 kronor”.

Ja visst är julen en traditionstyngd tid. Men som med de flesta traditioner är de ofta inte så gamla eller ”rena” som konservativa av olika sorter önskar sig eller tror. Den märkliga jultomte som är en blandning av helgonet Sankt Nicolaus, den ”gamla” svenska tomten, Jenny Nyströms teckningar och ”Coca-cola-tomten” har varit med ett tag. Men ännu i slutet av 1800-talet var det en julbock som kom med paketen.

Att se Kalle Anka och kompani önska God Jul på TV har människor i Sverige betraktat som en speciell tradition. Det har vi kunnat göra sedan 1960. Men det har kanske minskat i ”streamandets” tid? Det ”traditionella julbordet” har hunnit förändras sedan några decennier, till exempel med tillkomsten av lax som julmat.

Men om traditionerna både förändras och förnyas och det kristna innehållet alltmer kommit i skymundan så försvinner inte kommersen. Ökad konsumtionen som ett sätt att fira jul ökar ständigt i betydelse.

Om HUI:s beräkningar vad gäller julhandeln stämmer och julhandeln alltså ökar även detta dyrtidsår, till 8 700 kr per person, så kan man fundera. Det är ett genomsnitt. Inom det ryms mycket. Förutom att det finns en hel del som har det väldigt gott ställt och knappast berörs av dyrtiden så finns det också många som känner trycket att konsumera som en del av traditionerna. Konsumera även om de kanske inte riktigt har råd. Det finns också alltfler människor som inte alls har möjlighet att delta i konsumtionen. I ett samhälle där det samtidigt konsumeras som aldrig förr måste det vara en dubbel börda, på ett sätt som nog inte fanns i det gamla fattigsamhället.

Så lyser detta samhälles motsättningar och vansinnigheter mot oss än mer i juletid. Överkonsumtion och resursslöseri som tär på vår jord samtidigt med dyrtid och ökad nöd.

Trots detta hoppas jag att du som läser detta får möjlighet att ha det så bra som möjligt de kommande dagarna, oavsett hur du väljer att förhålla dig till julen. Jag hoppas att du får möjlighet att uppleva så lite som möjligt av olika sorters ”tvång” och att du använder de traditioner som du tycker om på ett sätt som får dig att må bra. Jag tänker på några ord på väggen i Tensta tunnelbanestation i Stockholm – utformad av Helga Henschen:

Förbanna inte mörkret, tänd ett ljus.

Det tycker jag att man kan göra, även i en adventsstake, utan att behöva tro på något annat än människornas förmågor och möjligheter att hitta bättre sätt att leva tillsammans.

Jag hoppas också att du vill återkomma till denna blogg.

Vi ses i så fall i början av nästa år.

En fin gammal tradition

Den som känner sig starkt och tryggt förankrad i sin kultur och sina traditioner har lättare att möta andra med nya perspektiv och erfarenheter.

Hans Wallmark (moderaterna)

Det som Hans Wallmark säger här är inte fel. Men kombinerat med den förenklade syn på begrepp som ”kultur” och ”värderingar” som numera torgförs av en ökande del av borgerligheten blir det ändå inte rätt.

En del konservativa människor tror att det bara är de som är anhängare av traditioner. En del tror eller påstår också att det finns en odelbar kultur med tillhörande traditioner som förenar alla infödda svenskar. En kultur med tillhörande traditioner som andra som kommit hit senare ska lära sig att bli en del av.

Själv känner jag mig tryggt förankrad i en internationalistisk och socialistisk tradition. I denna tradition ingår att varje år oavsett väder gå ut och demonstrera på 1 maj. I demonstrationståget möter jag många andra med olika perspektiv och erfarenheter, både infödda och invandrade, men förenade i en gemensam gammal tanke och önskan om solidaritet och rättvisa. Denna tradition delas inte av alla som lever i Sverige. Inte ens av en majoritet. Tyvärr. För då vore Sverige av idag ett mer rättvist och humant land än vad det har blivit.

1 maj är alltså också en tradition och den firas av människor över hela jorden.

Arbetarrörelsepionjären Rosa Luxemburg skrev 1894 om hur traditionen uppstod:

Den befriande idén att skapa en proletär högtidsdag som medel att uppnå åttatimmarsdagen uppkom för första gången i Australien. Arbetarna där beslöt redan 1856 att organisera en dags total arbetsnedläggelse, med möten och förlustelser, som demonstration för åttatimmarsdagen.

Idén togs upp i USA, där man 1886 proklamerade första maj som den allmänna arbetsnedläggelsens dag.

År 1889 hölls en internationell arbetarkongress i Paris där man beslöt att göra 1 maj till en dag för att lägga ned arbetet och kräva åttatimmarsdag.

År 1890 hölls den första 1 maj-demonstrationen i Sverige, på Ladugårdsgärde i Stockholm. Då talade socialdemokraten Hjalmar Branting inför tusen personer. Då fanns ännu bara ett socialistiskt vänsterparti (SAP) och det var mycket annorlunda än dagens socialdemokratiska parti. I sitt tal manade Branting regeringen att hålla fred med Norge. Det uppfattades som majestätsbrott och han dömdes till tre månaders fängelse för det. Straffet mildrades senare men det ger en bild av situationen både för arbetarrörelsen och för det fria ordet under denna tid.

Den 1 januari 1939 antogs en lag som innebar ”att den 1 maj skall, då denna dag ej infaller på sön- eller helgdag, vid tillämpning av allmän lag eller särskild författning vara likställd med allmän helgdag”. Det är väl därmed också den enda sekulära tradition som kunnat konkurrera med de hedniska och kristna traditionerna i detta land när det gäller helgdagar.

Så häng med i denna fina gamla tradition. Demonstrera på onsdag för strejkrätten. Ropa: ”internationell solidaritet – vi har bara en planet” och demonstrera för ett land, ett Europa och värld som är för oss alla och inte bara eliten.

Här i Uppsala så är Vänsterpartiets tåg alltid det största. Det går 12:45 från Vaksala torg till Slottsbacken. Häng med!

Och du som inte bor i Uppsala eller som inte vill gå med Vänsterpartiet, gå i något annat tåg, men gå ut på 1 maj och demonstrera.

Ebba Busch Thor och gästen i vårt hem

Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa

(Bibeln, Andra Moseboken, 20:16)

Lägg därför bort lögnen och tala sanning med varandra…

(Bibeln, Paulus brev till Efesierna, 4:25)

 

Du skriver ihop en debattartikel. Där angrips en annan person för en åsikt den inte har och heller inte uttalat. Du målar på ett mycket vinklat sätt upp en problembild. Därefter angriper du en fiende som inte finns. Så går det att få ihop en (på ytan) snygg och sammanhängande debattartikel som säkert lurar en del. Men sanningsenlig är den inte. Att den skrivs av ledaren för ett parti som kallar sig kristet förvånar inte längre. Hon har nu ganska länge fiskat i de grumliga vatten som förenar hennes parti med ett annat parti med liknande namn.

Jag tänker alltså på en artikel av Ebba Busch Thor i Aftonbladet häromdagen där hon driver tesen att ”det visst finns svenska traditioner”. Hon påstår att Ingrid Lomfors, docent i historia och överintendent Forum för levande historia skulle ha påstått motsatsen. Det är alltså inte sant. Däremot har Lomfors påpekat att ”all kultur är dynamisk” och växer fram ”i mötet mellan gammalt och nytt”, vilket ju är en annan sak, för den som tänker efter. Men kd-ledaren påstår att det finns något som hon kallar ”en akademisk myndighetsvänster som blåser till strid mot svenska traditioner och begrepp”. KD-ledarens egen stridsstil påminner här mer om en Don Quijote i kamp mot väderkvarnar. Men som Lomfors påpekar så sällar sig här Busch-Thor till nättrollen som tyvärr är betydligt mäktigare än Don Quijote.

Busch-Thor tar sin utgångspunkt i uttrycket ”vill ni gå husesyn?” som sägs till gäster och kanske är vanligare i Sverige än i andra länder. Hon skriver:

När vi bjuder en gäst att se hur vi bor berättar vi samtidigt något om oss själva. Möbler och prydnadssaker visar vilken smak vi har, fotografierna berättar vad vi tycker är viktigt i livet.

Vi uttrycker samtidigt en önskan att gästen ska känna sig välkommen och bekväm på den plats där de närmaste timmarna ska tillbringas.

Med denna tradition som bakgrund är det väldigt märkligt att vår syn på integration länge har byggt på husesynens raka motsats.

Låter ju trevligt och övertygande. Men bilden haltar en del, inte bara för att beskrivningen av  traditionsförnekande är felaktig. KD-ledaren tillhör ju – även om hon i vissa stycken inte följer Bibeln – dem som tycker att kristendomens historiska förtryck och dominans ska bevaras. Så vill hon och hennes parti till exempel att även de som inte är religiösa eller tror på kristendomen ändå ska underordnas den i samband med skolavslutningar. Tanken att traditioner (som visst finns) ska vara frivilliga och inte tvångsmässiga ingår inte i deras uppfattning om demokrati.

Men bilden om det här hemmet haltar också på ett annat vis. Gästerna ska inte flytta in. De är på besök och ska sedan gå hem till sig. Om gästerna skulle flytta in (vilket ju är jämförelsen med dem som invandrar) så skulle vi förutom att visa vårt hem och våra familjevanor också behöva ta del av deras vanor och uppfattningar om innehållet i ett hem. Vi skulle behöva lära av varandra och förändras ömsesidigt. Nya vanor skulle uppstå.

Det är det som kallas integration till skillnad från assimilation. Jag skrev om skillnaden mellan dessa begrepp då Kristersson blev ny ledare för moderaterna. Att allt fler ledande politiker inte längre kan skilja på begreppen och tillsammans med ytterhögern i praktiken bara talar om assimilation är en del av den nuvarande högervridningen.

%d bloggare gillar detta: