Ung Vänster, Utvik och ”kommunismen”

I början av januari detta år, 2021, hade Ung Vänster kongress. Där antogs bland annat ett principprogram. En tid efter detta uppmärksammades några ord ur detta principprogram i ett kort nyhetsinslag på TV-nyheterna. I programmet står det nämligen att ”Vårt mål är ett klasslöst samhälle, fritt från förtryck – ett kommunistiskt samhälle”. Det är detta ord: ”kommunism”, som det handlar om.

Såvitt jag kunnat se har det inte uppstått så mycket rabalder eller angrepp från högerkanten på grund av detta ord i Ung Vänsters principprogram. Men författaren Magnus Utvik gör sitt bästa för att bidra till det med en artikel i Expressen. Utvik var själv i sin ungdom med i KPS, en extrem stalinistisk grupp som såg Albanien som det stora föredömet. Senare gick han med i VPK. Där och då anklagade han VPK ”för att inte vara tillräckligt kommunistiskt”. Detta enligt en gammal f.d. kamrat till Utvik från KPS, som recenserar Utviks bok om KPS-tiden (”Med Stalin som gud”) på Clartébloggen”.

Men numera har Utvik avlägsnat sig från allt detta och kallar sig socialdemokrat. Han har ägnat en del skrivande till att angripa Vänsterpartiet för ”kommunism”, bland annat i en bok. I Expressenartikeln tycker Utvik till exempel att Vänsterpartiet ”kommit för lätt undan” kritisk granskning. Han menar att eftersom Vänsterpartiet visserligen inte använder ordet kommunist eller talar om kommunismen men säger sig vara för ”ett klasslöst samhälle” så är de också för ”kommunismen”. Det ju är samma sak enligt honom. Men läs i så fall denna mening:

Vårt mål är ett samhälle utan över- och underordning, utan klasskillnader, patriarkat, rasism eller homo-och transfobi, ett samhälle utan fördomar och diskriminering.

Meningen är från socialdemokraternas nu gällande partiprogram, antaget 2013. Ett samhälle utan klasskillnader är väl ett ”klasslöst samhälle”? Är då även socialdemokraterna kommunister?

Jag har resonerat om den här typen av begrepp förut. Till exempel angående begreppet ”vänster” eller om visionen om det klasslösa samhället (där jag fick en del tänkvärda kommentar-synpunkter från en läsare) i en polemik för några år sedan mot den nu bortgångne liberala ledarskribenten Håkan Holmberg på UNT. Det går ju att hoppa över sådana resonemang ifall vi enkelt slår fast att ”kommunism” är detsamma som den typ av system som Utvik gillade i sin ungdom. System där olika typer av demokratiska rättigheter inte fanns/finns. Samhällen som styrdes av en stalinistisk byråkratkast. Såvitt jag vet är de inom vänstern som idag bekänner sig till den typen av samhällen ytterst få.

Kan man då anklaga Ung Vänster för att sträva efter ett sådant samhälle. Nej, de skriver ju också i sitt program att: ”Erövrade demokratiska fri- och rättigheter ska försvaras, utvecklas och fördjupas”. De skriver också att:

Vår rörelse avvisar sedan länge varje tanke på att en socialistisk samhällsomvandling skulle ske utan folk- majoritetens stöd, bekräftat i allmänna och fria val.

Utviks idoler i ungdomen

Jag tror alltså inte att medlemmarna i Ung Vänster är kommunister i den mening som Utvik var i sin ungdom. Detta är viktigt, men numera omöjligt att hinna förklara i en TV-soffa. De som numera använder ordet kommunist om sig själva, men inte tillhör någon av de små grupperingar som fortfarande hyllar Stalins Sovjet eller Maos Kina, har för att uttrycka sig milt, en rejäl pedagogisk uppförsbacke att kämpa i.

Jag kan därför förstå Vänsterpartiets nuvarande partiledare Nooshi Dadgostar när hon bara blankt ”tar avstånd” då hon får frågor om ”kommunismen”. Samtidigt tycker jag att det är synd att arbetarrörelsens historia på detta vis förenklas och fördunklas. Dels för att det nuvarande Vänsterpartiet har en historia och kommer från en kommunistisk/stalinistisk tradition som det är helt nödvändigt att hårt kritisera och ärligt analysera, även om det inte finns mycket kvar av historien idag. Men också för att det faktiskt funnits personer, rörelser och perioder i arbetarrörelsens historia då ordet kommunist och kommunism stått för något annat än de hemska regimer som uppstod i Sovjet och senare i dess lydstater. Pionjärerna Marx och Engels använde ju ordet kommunist. Och det lilla manifest med detta namn som de skrev redan 1848 var senare spritt i hela arbetarrörelsen även då arbetarpartierna började bli masspartier och i huvudsak kallade sig socialistiska eller socialdemokratiska. Men det är bara för reaktionärer och för stalinister som det går en rät och obruten linje från Marx till Stalin.

Kommunistiska manifestet 1848

Själv tycker jag att vi kan låta dem som inte vill ifrågasätta eller kritisera den förfärliga utvecklingen i Sovjetunionen få fortsätta att ha monopol på ordet kommunist eller kommunism. Därför kallar jag mig socialist, trots att även detta ord missbrukats och förknippas med så mycket elände. Att en annan (socialistisk) värld inte bara är önskvärd utan också nödvändig är självklart för mig. Däremot finns det all anledning att inte tvärsäkert måla upp hur ett sådant samhälle (en sådan värld) kan komma att se ut. Det mesta av det som funnits av samhällen som inte var kapitalistiska är inte sådant som vi vill upprepa. Vi har inte heller några som helst exempel eller erfarenheter från att bygga sådana samhällen i den ekonomiskt mest utvecklade delen av världen. De viktigaste lärdomarna tror jag handlar främst om att upprätthålla, utvidga och ständigt kämpa för demokratin och att motverka sådana byråkrati- och privilegiesystem som utvecklades både i öststaterna och lever och frodas inom våra egna fackföreningar eller partier.

Om vi ska kämpa mot klassklyftor så tror jag ändå att det även idag behövs en vision om ett samhälle utan klasskillnader. En sådan vision som hela arbetarrörelsen har haft på sitt program sedan begynnelsen. Jag hoppas också på ett samhälle där inte vinst är den avgörande drivkraften och där så mycket som möjligt av det vi behöver inte är varor utan något som möter våra behov. Där demokratin också handlar om att vara med och styra på sin arbetsplats och över avgörande delar av ekonomin. Socialism alltså.

Går det inte ens att tala för fred och avspänning längre?

Vi lever i en tid där förskjutningar av ”accepterade” åsikter tycks gå mycket fort. Åsikter som för ett antal år sedan ansågs som självklara och omfattades av en majoritet av både de styrande och medborgarna kan nu angripas på de mest befängda vis. Vi har fått ett allt hårdare och mer vettlöst debattklimat. Att till exempel försvara fred och avspänning eller vårt lands självständighet och alliansfrihet kan leda till sådana bisarra (men vanliga) angrepp.

Den 14 februari publicerades en debattartikel i DN till försvar för ”fred och avspänning”. I artikeln konstaterades att ”Sverige vågar inte längre föra en självständig utrikes- och säkerhetspolitik utan tyr sig till USA”.

I artikeln ifrågasattes den hotbild från Ryssland som den nuvarande svenska upprustningen bygger på. Författarna skrev:

…..är hotet från dagens Ryssland verkligen större än från det kalla krigets Sovjetunionen? Då ansågs Sovjetunionens och Warszawapaktens militära kapacitet ungefär jämbördig med Nato:s. I dag, trots rysk återupprustning, är USA:s försvarsutgifter ungefär tio gånger högre, och de europeiska Nato-ländernas sammanlagt tre gånger högre än Rysslands. Även om man tar hänsyn till den lägre kostnadsnivån i Ryssland kan man räkna med att USA/Nato:s militära kapacitet är flera gånger större än Rysslands. Och Rysslands svaga ekonomi gör att denna styrkebalans knappast kommer att ändras till Rysslands fördel under överskådlig tid.

Därför menade författarna att en rysk militär konfrontation med Nato vore ödesdiger för Ryssland och inte har något som helst stöd hos rysk opinion.

Författarna kritiserade också att Sverige övergett ”sin väletablerade politik mot kärnvapen” genom att inte underteckna (ratificera) det i FN framförhandlade Fördraget om Kärnvapenförbud (som nu skrivits under av 50 länder). De menade också att ”den nya svenska politiken bidragit till en ökad spänning i Nordeuropa genom att Sverige hamnat på konfrontationslinjen mellan USA och Ryssland” och kritiserade tankarna på att ansluta Sverige till Nato.

Det mest intressanta med denna – i mitt tycke kloka –  artikel var ändå kanske inte själva innehållet (som uttryckts av andra) utan skaran av undertecknare. Där var en f.d. Liberal utrikesminister, två f.d. Centerpartistiska riksdagsledamöter, två f.d. ambassadörer, en f.d. nedrustningsförhandlare, två f.d. Socialdemokratiska ministrar och en f.d. Socialdemokratisk statssekreterare. Dessa personer helt enkelt:

Hans Blix, fd utrikesminister (L), Rolf Ekéus, fd ambassadör Washington och nationalitetskommissarie OSSE, Pär Granstedt, fd riksdagsledamot (C) och vice ordförande Utrikesutskottet, Birgitta Hambraeus, fd riksdagsledamot (C), Sven Hirdman, fd statssekreterare i försvarsdepartementet och ambassadör i Moskva, Carl-Magnus Hyltenius, fd nedrustningsförhandlare och ambassadör i Köpenhamn, Thage G Peterson, fd försvarsminister (S) och Riksdagens talman, Pierre Schori, fd biståndsminister (S) och FN-ambassadör, Maj Britt Theorin, fd statssekreterare nedrustningsfrågor och riksdagsledamot (S)

Den skrikande motargumentationen

Ett vanligt och mycket beprövat grepp när det gällt att angripa motståndare till Nato eller till kärnvapen har ju varit att spela kommunist- eller ryss-kortet. Det var ju ett debattknep som var ganska lätt att använda på den tiden då det fanns ett kommunistparti som dessutom försvarade Sovjet i vått och torrt.

Numera kan man ju tycka att det borde vara svårt att anklaga en grupp med denna politiska bredd och dessa erfarenheter och kunskaper för att gå i Rysslands ledband. Men det är ändå precis vad Gunnar Johansson en av ledarskribenterna på Dagens Nyheter ”lyckas med”. Dagen efter att artikeln från dessa författare publicerats kommer svaret från honom i en artikel med den lika talande som falska rubriken ”Natomotståndarna rycker ut till Rysslands försvar”.

Själv känner jag i förhållande till detta – och mycket av liknande ren propaganda från den högerkant där dagens liberaler nu också tycks vilja positionera in sig – bara en stor trötthet. Känslan blir att man skulle vilja svara med en artikel under rubriken: ”Natos gaphals på DN”. Men det gör jag givetvis inte.

Istället för att själv bemöta dessa dumheter hänvisar jag därför till en bra artikel i nättidningen eFolket av Rolf Waltersson.

Läs den!

Meningen med solidaritet

För några dagar sedan gick Folkhälsomyndigheten ut med att hemlösa skulle prioriteras när det gäller vaccinering. De skulle alltså komma före vuxna under 65 år. Att prioritera grupper som är extra sårbara verkade ju inte bara moraliskt tilltalande utan också klokt med tanke på att det bidrar till att öka skyddet för alla. Men det här tyckte de svenska högerkrafterna var upprörande. Speciellt eftersom det bland de hemlösa också finns papperslösa människor. Tyvärr lyckades högerns upprördhet skrämma Folkhälsomyndigheten till att backa.

Det här är ju ett exempel på hur egoistiska beteenden inte bara är osympatiska utan att de också är dumma. Solidaritet är helt enkelt till nytta för de flesta.*

Ett annat exempel som handlar om vaccinationer (och solidaritet eller dumhet) är det faktum att den rika delen av världen har kapat åt sig av vaccinerna. Eftersom pandemin är global och inte kommer stoppas förrän det sker globalt så framstår även detta som ett exempel på hur dumheten lurar sig själv. Solidaritet vore även här vettigare. Men när pengar och mäktiga intressen styr så blir det inte så.

Jag tycker att dessa två exempel visar vad begreppet solidaritet handlar om. Det är inte bara något fint utan också något som är till ömsesidig nytta. Jag återgav här på bloggen för några år sedan ett tal av Johan Torgå. Han var då facklig ordförande för livsklubben på Orkla Foods i Örebro. Talet höll han på en kongress för den sydafrikanska lantarbetarfackföreningen CSAAWU. Det handlade om solidaritet och han sa bland annat:

Solidaritet är den princip som arbetarrörelsen och fackföreningarna grundar sig på. Det får oss att se vad som förenar oss över tron, religioner och hudfärg. Man kan säga att det gör oss färgblinda, och det är bra när det gäller att slåss för sina klassintressen.
Det finns minst två skillnader mellan solidaritet och välgörenhet.
Först – Välgörenhet är vertikal, från topp till botten. Solidariteten är horisontell, från en jämlik med en annan.
För det andra – Välgörenhet är bara riktad åt ett håll medan solidaritet går båda hållen.

Detta att solidaritet är något som är ömsesidigt (”går åt båda hållen”) är min utgångspunkt i förhållande till en annan aktuell fråga.

Arbetskraftsinvandringen

Sverige har under många år ”tagit emot” invandrare som kommit för att söka jobb här. De har kommit från Finland, Sydeuropa, Turkiet eller till exempel f.d. Jugoslavien. De har genom sitt arbete bidragit till välståndet i Sverige.

Fram till 2008 reglerades denna invandring genom att Arbetsförmedlingen prövade behovet av arbetskraft på olika områden och bedömde om det rådde arbetsbrist i de yrken som ansökningar om arbetstillstånd gällde. Det fyllde två funktioner. Dels att se till att det inte fanns arbetssökande inom Sverige (eller övriga EES) som (istället) kunde göra jobbet. Dels att se till att de som kom hit inte behövde jobba för sämre lön eller under sämre förhållanden än andra på den svenska arbetsmarknaden.

Men under det moderata styret 2008 så togs denna reglering bort och det blev fritt fram för företagen att utan begränsningar ta hit de arbetare som de tyckte att de behövde.

Enligt Jämlikhetskommissionens rapport (SOU 2020:46) fanns det vid årsskiftet 2019/2020 ”71 600 personer i Sverige som hade arbetstillstånd eller var anhöriga till person med arbetstillstånd. Drygt 31 000 var arbetstagare; övriga omfattade artister, företagare och anhöriga.”

På saklig kanslisvenska skriver utredarna att de nya reglerna (sedan 2008) ”har ökat riskerna för regelbrott på arbetsmarknaden, ibland med anknytning till ekonomisk brottslighet”.

Enligt LO gäller ungefär 40 procent av arbetstillstånden arbeten med låga kvalifikationer, där det finns personer i Sverige som skulle kunna ta jobben. De två syften som den tidigare kontrollen syftade till har alltså slagits sönder och i tidningarna har vi under åren kunnat läsa många oerhört upprörande rapporter om arbetskraftsinvandrare som lever och arbetar under slavliknande förhållanden.

Och här vill jag åter anknyta till begreppet solidaritet. För naturligtvis ska vi som medmänniskor alltid vända oss mot omänsklig behandling av andra, alldeles oavsett vilka de är eller varifrån de kommer. Men det handlar också om att värna det vi uppnått genom tidigare kamp och solidaritet. Att acceptera lägre nivåer för lön och anställningsförhållanden för några (andra) innebär en press nedåt mot alla andra lönarbetares förhållanden.

Därför ska vi naturligtvis inte heller vända våra krav och vår ilska mot dem som utnyttjas utan mot dem som utnyttjar. Vi ska vända dem mot de kapitalägare som om de inte hindras ständigt kommer försöka att öka sin vinst på de anställdas eller miljöns bekostnad. Med denna syn tycker jag att vi bör granska de förslag som nu lyfts fram i debatten om arbetskraftsinvandringen. Vem eller vilka skyddar förslagen? Vilka är det som ska kontrolleras? Och finns det någon solidarisk tanke med i förslagen?

Bärplockare

Moderaterna – som hörts mest i medierna i denna fråga de senaste dagarna –  sätter i sitt förslag en inkomstgräns på 31 700 kr i månaden. Men detta är utan några krav på kontroll av dem som anställer. Samtidigt lägger de till att det ska vara fritt fram för fortsatt exploatering av bärplockare. De skriver: ”Säsongsanställningar – som bärplockare och plantörer – ska vara undantagna från dessa inkomstregler i enlighet med gällande EU-regler”.  Här finns som vanligt inte ett uns av solidaritet. Det är sparka neråt som gäller. Och de övriga kraven i deras lista är likadana. De riktar sig bara mot dem som utnyttjas.

*PS:

Att det är direkt dumt att inte prioritera de papperslösa bekräftas (några dagar efter att jag skrivit detta) av tre läkare i en artikel i Expressen. De menar att det som jag kallar den solidariska linjen är ”uttryck för en vetenskapligt grundad strategi för att minska smittspridning” och att ”det är mer samhällsekonomiskt kostnadseffektivt att arbeta förebyggande med vaccinering av de mest utsatta än att vänta tills folk insjuknat”. 

De avslutar:

Kristersson varnar för att ställa grupper mot varandra. I själva verket är det just det Moderaterna gör när de förvandlar en hälsofråga till migrationspolitisk signalpolitik. Vård i Sverige utgår från behov. Att frångå rationella vårdbedömningar utifrån vilseledande retorik är, om något, en ytterst farlig väg, inte minst eftersom det riskerar en effektiv vaccinationskampanj. Ytterst innebär det ett hot mot folkhälsan.

Zombie-spöket John Bauer-koncernen

Inom en del områden känns det emellanåt hopplöst att fortsätta argumentera. Inte därför att argumenten inte håller och motsägs av verkligheten, utan tvärtom därför att de bara blir tyngre och tyngre, ständigt bekräftas och borde räcka. Men ska de någonsin nå fram? Ett sådant område är frågan om vinst inom skolan. För fyra år sedan samlade för övrigt jag en del argument och motargument i detta ämne i en blogg. De står sig, men kan (dessutom) kompletteras….

Nu läser jag åter om skolkoncernen John Bauer i tidningarna. Den återkommer nu som en sorts zombie-spöke. För sju år sedan gjorde jag en genomgång av John Bauer-koncernens historia som kanske fortfarande kan vara intressant för att få en bakgrund. Det var ju nämligen så att i början av juni 2013 gick JB-koncernen i konkurs. 11 000 elever och 1000 lärare blev av med skola och arbetsplats. Då var det kommunernas uppgift att för de 36 skolorna ta över ansvaret och lösa problemet under sommaren. Sex av de skolor som las ner av JB togs över av Stadsmissionens skolstiftelse, bland annat här i Uppsala. Det är en skolstiftelse som är ickereligiös och politiskt obunden. Dessutom driver den sina skolor utan vinstuttag.

JB-koncernen däremot sög ut allt de kunde innan de gick i konkurs och överlämnade allt i kaos:

  • Mellan 2005 och 2008 tog ägarna ut 190 miljoner till sig själva.
  • 2008 sålde ägarna bolaget till det danska riskkapitalbolaget Axcel för 675 miljoner.
  • under åren 2009, 2010 och 2011 tog JB varje år ut i snitt 76 miljoner.

Jag avslutade bloggen om JB-koncernen 2013 med orden: ”Räcker det inte nu?”

Uppenbarligen gör det inte det, för nu läser jag i tidningen att även konkursboet fortsätter att spöka. De kräver olika kommuner på ersättning för att de anser att skolpengen är för låg. Ordföranden i utbildningsutskottet i Malmö socialdemokraten Gunilla Svantorp skriver bra om detta i Dagens Samhälle. I Malmö vill JB:s konkursbo ha ut 3,4 miljoner i ersättning. Kommunen vägrar (självklart kan man tycka) och Svantorp skriver med en välfunnen formulering att Zombiekoncerner hör inte hemma i skolans värld”.

Hur en sådan vidrig skolmarodör lyckades med att anta ett namn från den fina bildkonstnären John Bauer är en annan av vår tids märkliga fenomen.

Bauer

%d bloggare gillar detta: