Journalisten och författaren Johanna Langhorst anser att det blivit standard att ”sammankoppla alla samhällets avigsidor med vissa bostadsområden och dess innevånare”. 
Hon menar att det är en verklighetsbeskrivning som döljer rashat och klasshat. För att kunna bekämpa detta vill hon ge det ett namn. Hon kallar detta för förortshat. Om det har hon skrivit en bok med samma namn: FÖRORTSHAT (Ordfront). Det är en arg och mycket personlig bok. Ibland är detta mycket personliga sätt att skriva en styrka i boken. Men emellanåt tycker jag att den är lite för personlig, alltså personlig utan att tillföra något viktigt till ämnet, så att boken tappar fokus. Boken hade inte förlorat på att vara lite tunnare. Men som helhet tycker jag att Johanna Langhorst har mycket att säga som är viktigt även om det sagts förut av andra och i andra sammanhang, och även om jag, som framgår här på slutet, har en del kritiska tankar om hennes bok.
Boken är i huvudsak en uppgörelse med begreppet och själva bilden av förorten. Men den innehåller också mycket annat, som olika beskrivningar av de ökande klassklyftorna i samhället som bland annat visar sig i hur och var vi bor. Langhorst vill ge en motbild till allt det negativa där 70 procent av artiklarna om Tensta handlar om våld och kriminalitet medan bara 17 procent har positiva teman. Hon kritiserar rasismen och det rasistiska greppet att koppla problem med just människor som har invandrat, att se det som en fråga om nationell bakgrund istället för sociala förhållanden.
Hon argumenterar hårt mot dem som ser själva husen och områdenas planering som orsak till olika problem. Jag instämmer i hennes argumentation och perspektiv. Jag delar också känslan inför den obehagliga (klasshatande) attityden hos flera av dem som beskriver problemen på det här sättet. Men när hon argumenterar mot den onyanserade bilden av miljonprogramsområdena tenderar hon att själv bli onyanserad åt andra hållet. Hon försvarar miljonprogramshusen och skriver att: ”Alla som vet något om bostadshus vet att de allra flesta miljonprogramshus är mycket väl byggda”. Det kanske är sant, men det finns nyanser som försvinner här tycker jag. Johanna Langhorst bodde själv med sin familj i Tensta i 17 år. Hon bodde på två olika ställen i SKB:s (kooperativa bostadsrätters) två områden i Tensta. Och dessa gårdar tyckte i alla fall jag hörde till de trivsammaste i området under de 20 år då jag hade anknytning till Tensta genom eget närboende (Husby, Akalla) vänner, döttrar och jobb på en närliggande skola. Jag gillade själv Tensta, men nog finns det delar av Tensta som inte är så trevligt byggda eller planerade.
Langhorst går till olika vetenskapliga källor för att slå hål på olika på myter. T.ex. berättar hon om ”den största vetenskapliga undersökningen hittills om utrikes födda och deras livssituation i Sverige” av Carl Le Grand vid Stockholms universitet, där man bland annat får veta att:
- Invandrare från Latinamerika, Asien och Afrika har i snitt högre utbildning än infödda svenskar. Sju av tio invandrare från Latinamerika och sex av tio från Afrika och Asien är överutbildade för sina yrken här i Sverige.
- Muslimerna är i minoritet även bland invandrare från Afrika och Mellanöstern och den muslimska religiositeten tycks minska.
Och hon hänvisar till Nihad Bunar som säger att 90 procent av Sveriges invandrare inte bor i de områden som beskrivs som ”invandrartäta och socialt utsatta”.
Langhorst angriper det vidriga uttrycket ”utanförskapet” som Alliansen myntade inför valet 2006: ”Med hjälp av det kunde man börja formulera förortsföraktet på ett nytt sätt”. Så sant! Och tyvärr har ordvalet även trängt in i arbetarrörelsen och vänstern.
Jag gillar också när Langhorst påpekar att valfrihet inte är detsamma som frihet och att ”demokrati för att bli mer än ett ord” kräver ett ”någorlunda jämlikt” samhälle, liksom att vägen dit inte kan handla om s.k. klassresor (det har jag själv skrivit om här på denna blogg). Denna grundliga och radikala kritik känns bra inte minst när jag denna dag läser ett inlägg i Aftonbladet av Livets Ordaren och kristdemokraten från Uppsala, Ebba Busch.
En annan viktig vinkel är den som handlar om våld och kriminalitet, nämligen att det är så få som står för detta i områdena. Langhorst pratar om sitt Tensta där det var ungefär 30 män i 20-årsåldern som stod för det mesta av våld och kriminalitet. Detta är ju något som känns igen från andra liknande områden. Langhorst menar att det aldrig skulle accepteras i ett välsituerat område, typ Danderyd, att så få personer får ställa till det för alla andra. Där tror jag hon har rätt. Liksom i att det gäller att ta tag i problemen i tid och det behövs både resurser och gemensam planering i samhället för att åstadkomma detta. Däremot tror jag att hon underskattar svårigheterna när hon säger att det skulle ha varit lätt. Men naturligtvis vore det möjligt.
En sak som däremot är svårare att förstå är det förakt som Langhorst själv uttrycker för människor i andra förorter. Om Hässelby gård skriver hon till exempel att det var ett område ”där det bodde massor av omöjliga människor”. Hon kallar dem rent av ”en hel by full av Quasimodos”. Är inte DET OCKSÅ att uttrycka klassförakt nedåt?! Det här, tycker jag, är en svaghet med Langhorsts bok, som känns svårbegriplig och lite sorglig. För tillsammans med vilka ska förortshat, klassklyftor och segregation brytas? Ja, att det inte är tillsammans med de privilegierade förortshatarna inom eliten, det framgår klart av Langhorsts bok. Men allianser måste ju skapas mellan de många som har så mycket att vinna på ett sådant samhälle som Langhorst drömmer om i sin bok. Det underlättas inte om man ser på andra fattiga som ”Quasimodos”. Inte heller om man som Langhorst tror att ”förortshatarna utgör majoriteten i samhället”. Där tror jag också att hon har fel i sak. Men om man dessutom tror som Langhorst att ”segregationen gynnar för många” då känns det ju riktigt kört. Om man inte tror att tror att de flesta av oss skulle tjäna på och må bättre av att leva i ett mer jämlikt, mer demokratiskt, icke-rasistiskt och feministiskt samhälle, måste man verkligen undra vilka som ska kunna åstadkomma detta, på demokratisk väg.
Jag tror inte att varken de rasistiska arbetarna eller de lågutbildade manliga kvinnohatarna utgör en majoritet. Men de finns. Deras åsikter och attityder är ett uttryck för en av många splittringar som kan och måste upphävas på vägen mot ett bättre samhälle. Istället för att kämpa mot de rikas privilegier sparkar rasisten nedåt. Samma sak gör de rädda och kvinnohatiska männen. Men vi skulle ha så mycket mer att vinna på att enas och sparka uppåt istället för nedåt. Detta allians-tänk uttrycks för övrigt bra i ett inlägg i Aftonbladet av Jari Söyrinki .
PS: Långt efter att jag skrev denna blogg läser jag en mycket saklig och kritisk artikel om boken Förortshat av Dick Urban Vestbro i tidningen Flamman. Rekommenderas. Han är sakkunnig på flera av de områden som behandlas.
Media: Aftonbladet, SvD, DN
Bloggat: Svensson
Om de våldsamma händelserna har det skrivits och sagts mycket både dumt, förljuget och sensationslystet, både av media (främst kvällspressen), ledande politiska företrädare som vår statsminister och öppna rasister. Jag ska lämna det därhän. För det har också skrivits och sagts mycket bra.
sina hem och sin jord. Häromdagen den 15 maj var det Al Nakbadagen till minne av att det var 65 år sedan den stora katastrofen för det palestinska folket.
Anne-Marie Lindgren – den tidigare utredningschefen på arbetarrörelsens tankesmedja – har kommit ut med en rapport: 
Hon var den modiga 14-åriga flickan som stod upp för rätten att få gå i skolan, även om man är flicka. Hon sköts av fega talibaner vid en skolbuss. Men hon överlevde, berörde en hel värld och blev i ännu högre grad en symbol för kampen för mänskliga rättigheter.
gör tillsammans med hyresgästerna. 
PEPPRAT RÖDGRÖNT 