Fred på Koreahalvön – fred i världen?

För mindre än ett år sedan hörde vi dessa två ledare i världen hota varandra och varandras länder med svavelosande tal. Det gjorde många människor oroliga. Risken för krig med kärnvapen tycktes komma närmare. Häromdagen möttes istället dessa ledare i Singapore  och undertecknade ett fredsavtal. Långt borta verkade nu de hårda orden vara. Istället hörde vi Trump säga om Kim Jong Un att han var en mycket intelligent man. Intelligens finns ju av olika slag och är inte lätt att bedöma. Men det var säkert många som undrade om Trump var rätt person att uttala sig i det ämnet. Fast förvisso var det två skickliga maktspelare som möttes. Kanske fanns det mer som förenade dem än vi tänker oss vid en ytlig blick?

Deklarationen

Men viktigare än personfrågorna är naturligtvis vad som eventuellt uppnåddes. Och vår uppfattning om de bägge huvudpersonerna får inte skymma en bedömning av själva avtalet.

Ett omedelbart resultat tycks vara att Nordkorea lovar att inte testa sina missiler mera. Något som de för övrigt inte heller behöver göra ur teknisk synpunkt eftersom de tydligen (enligt Hans Blix) redan har nått sina mål här. Däremot kan de dessutom avstå från dessa missilskjutningar som uttryck för rena maktdemonstrationer. Det beror i sin tur på att USA samtidigt lovar att avstå från de manövrer utanför Nordkorea som på engelska mer talande beskrivs som ”wargames”. Att slippa känna hotet från krigsfartyg eller amerikanska B52or måste vara ett klart framsteg för folk i Nordkorea och underlätta en nedtrappning av de egna hoten. De bägge länderna hotar varandra mindre helt enkelt. Om detta infrias så är ju redan det ett steg framåt.

Dessutom lovar Kim Jong Un enligt deklarationen att arbeta mot en fullständig kärnvapennedrustning på den koreanska halvön. I gengäld förbinder sig Trump att ge någon form av säkerhetsgarantier till Nordkorea. I deklarationen står det tydligt (hela) ”den koreanska halvön”. En nedrustning av hela den koreanska halvön – och inte bara Nordkorea är mycket rimligt och skulle också vara ett framsteg. När det gäller innehav av kärnvapen är ju annars hyckleriet enormt från de flesta makthavare och deras kommentatorer. Det hyckleri som säger att vissa har rätt till dessa massförstörelsevapen men inte andra: Israel men inte Iran, USA men inte Nordkorea osv. En total nedrustning av kärnvapen på hela den koreanska halvön skulle vara åtminstone ett minimum av anständighet och ett steg mot en fredligare värld. När det gäller USA:s säkerhetsgarantier till Nordkorea så tycks det vara mer oklart vad de skulle bestå i. Även om Trump nu till exempel sa att han hoppas kunna ta hem USA:s 32.000 soldater i Sydkorea på sikt, så ingick det inte i dessa ”säkerhetsgarantier”.

De svenska journalisterna

En sak som jag tänkt på när jag lyssnat på de svenska journalister som intervjuat olika experter om Singapore-avtalet är att de alla ställer frågan om ”vi kan lita på Nordkorea”. Det är säkert en berättigad fråga. Men varför ställer inte någon frågan om det går att lita på USA? Den ende av de intervjuade som ifrågasätter denna ensidighet är den som alltid nyanserade och kloka Hans Blix. Han säger att skulden för att avtal brutits tidigare inte bara ligger på Nordkorea utan även på USA, främst Republikanerna.

USA:s utrikespolitik

När det gäller att förstå USA:s utrikespolitik – både den som sker öppet och den som sker i det fördolda – så kan vi i stort sett bortse från motiv som handlar om ideal eller principer. När det gäller ideal och principer finns det inte någon som helst konsekvens i vilka som blir vänner eller fiender för USA. Den enda ”principen” handlar om att upprätthålla USA-imperialismens positioner och makt. Sättet att göra det har sällan varit varken fredligt eller sympatiskt. Ändå tycks det ske ett sorts skifte under Trumps regim där det blivit ännu svårare att bedöma USA:s ställningstaganden. I det här fallet tänker jag på den plötsliga skillnaden i behandling av Iran där det fanns ett fungerande avtal och nu Nordkorea. Är det bara så enkelt att Nordkorea med sin missilutveckling nu började utgöra ett faktiskt kärnvapenhot mot USA:s västkust medan Iran inte gjorde det och samtidigt är en huvudfiende till den gode vännen och kärnvapenmakten Israel?

Intressant?

Några ytterligare tankar om valet.

Häromdagen skrev jag en kort blogg om scb:s majundersökning och funderade över hur vi från en socialistisk (vänster) vinkel skulle bedöma den. Men jag hade missat en ledare i LO:s tidning Arbetet den 5 juni där Martin Klepke resonerade om samma sak. Vill kommentera den här.

Klepke beskriver mycket riktigt hur de dominerande medierna redan har tagit ut segern i förskott för de borgerliga: ”Det budskap som trummas ut är att de rödgröna har gjort sitt. Att Socialdemokraterna störtdyker och att något annat än regeringsskifte är otänkbart.” Detta stämmer ju som beskrivning av de dominerande medierna. Men när han fortsätter resonemanget håller jag inte med.

I likhet med mig – eller vem som helst som kan räkna –  konstaterar Klepke att S+MP+V tillsammans skulle få 40 procent liksom att det är mer än vad ”alliansen” skulle få. Dessutom är det ett större övertag än vad procentsiffrorna visar då KD enligt denna undersökning inte kommer in i riksdagen. Även om KD räknas in så får S+MP+V mer än ”alliansen” .

Men där jag skrev att ”om S+MP skulle våga släppa in V så skulle de däremot tillsammans ha 40 procent” slår istället Klepke fast att ”de rödgröna vinner valet”. Detta tycker jag är mer tveksamt. Redan själva begreppet ”vinna valet” för att beteckna ett totalt resultat på 40 procent av rösterna tycker jag är märkligt. Det innebär inte någon majoritet. Och även om det skulle resultera i en fortsatt S+MP-regering så skulle det precis som nu bli en mycket svag regering. Den kan få igenom en del bra saker med stöd av och under press från Vänsterpartiet, så som skett under den nuvarande perioden. Men väsentliga åtgärder som t.ex. stopp för vinster i välfärden kommer precis som nu kunna stoppas av ”alliansen” tillsammans med SD.

Klepke bortser dessutom från en del andra möjliga resultat, nämligen resultat av uppgörelser på grundval av detta valresultat. Om detta skriver han bara: ”Kommer Alliansen att acceptera valet, eller kommer de att begära hjälp av det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna?” Han lämnar denna fråga utan svar. Tyvärr. För om vi tittar på hur SD stött viktiga ”allians”-förslag och hur ett flertal partier närmat sig SD både vad gäller politikens innehåll, retoriken och diverse symbolpolitiska utspel, då framstår inte alls ett regerande tillsammans med SD som osannolikt.

Dessutom talar Klepke om ”blocken”. Mitt intryck är att socialdemokraterna inte alls ser denna blockuppdelning som så självklar längre. Det gör faktiskt inte jag heller. Den motsvarar tyvärr inte den faktiska politiska uppdelningen i en mängd frågor. Tänk på flyktingpolitiken, förhållandet till Nato eller åtgärderna kring strejkbegränsningar för att bara nämna några frågor. Här tycker jag tyvärr att socialdemokraternas partiledning befinner sig närmare borgerligheten än Vänsterpartiet. Löfven verkar också ofta som om han hellre skulle regera med Centern och Liberalerna än med sin nuvarande partner MP. Här är det väl mer C+L som varit kallsinniga till sådana trevare. Och att regera tillsammans med Vänsterpartiet tycks inte alls finnas på Löfvens karta. Men är en uppgörelse mellan S och de s.k. mittenpartierna helt otänkbar? Det tror inte jag.

Nej, läget är bistert och det bästa sättet att både motverka en högerregering med SD eller en försvagad socialdemokrati som vacklar över till samarbete med mittenpartierna, det är att Vänsterpartiet stärks i riksdagen.

Men om detta skrev jag också att ”inte ens om Vänsterpartiet skulle fördubbla sitt röstetal så skulle detta räcka om det inte också kombineras med en ökad gräsrotsaktivitet ute i samhället”. Vad jag menade med detta var att inte ens en sådan ökning av antalet riksdagsmandat för Vänsterpartiet räcker för att på något avgörande sätt förändra den nuvarande i huvudsak negativa samhällsutvecklingen. Sådana förändringar har alltid krävt ändrade förhållanden ute i samhället utanför riksdagen. Rörelser helt enkelt.

 

Intressant?

Valet och sedan?

SCB kom nyligen med sin statistik från maj 2018 över hur valresultatet skulle bli ifall deras senaste opinionsundersökning stämmer. Alla partier går enligt denna undersökning bakåt i förhållande till valresultatet 2014 utom SD och V och C. Men C har backat från de noteringar de haft under valperioden.

SCB skriver att alliansen blir större än S+MP: ”Partisympatiundersökningen visar att ett riksdagsval i maj skulle ge regeringspartierna (S+MP) 32,6 procent av rösterna. Allianspartierna (C+L+M+KD) skulle få 38,6 procent”. Att alliansen skulle bli större  än S+MP stämmer ju om det här blir valresultatet. Men då skulle inte heller KD komma in i riksdagen. Alliansens stöd skulle då inte vara 38,6 procent utan 35,7 procent, men ändå större än S+MP med 32,6. Om S+MP skulle våga släppa in V så skulle de däremot tillsammans ha 40 procent. Å andra sidan har alliansen tillsammans med SD total majoritet med 54,2 procent och bara  M+SD har tillsammans 41 procent. Valresultatet kommer ha betydelse men de uppgörelser som sedan grundar sig på detta valresultat kommer kanske ha en större betydelse. Det mest skrämmande här vore naturligtvis om borgerligheten eller moderaterna bjuder in ytterhögern.

Naturligtvis borde alla som betraktar sig som vänster i någon mening kunna glädja sig åt att riksdagens enda vänsterparti går framåt både i opinionen och vad gäller antalet medlemmar (som nu passerat 20 000). Men det räcker ändå inte, åtminstone inte för mig, när jag betraktar helhetsbilden och de sannolika konstellationer som kan uppstå efter valet.

Även om vi oroas över de nuvarande extrema högervindarna som återspeglas i flera partier så innebär inte det att vi ska strunta i att bidra till att riksdagens vänsterparti blir större. Tvärtom är detta ett av de sätt som finns för att bromsa utvecklingen högerut. Ju mer stöd för Vänsterpartiet desto mindre risk för olika typer av högerregeringar.

Samtidigt kommer detta aldrig att vara nog. Inte ens om Vänsterpartiet skulle fördubbla sitt röstetal så skulle detta räcka om det inte också kombineras med en ökad gräsrotsaktivitet ute i samhället, i fackföreningar (till försvar för strejkrätten), i bostadsområden (mot renovräkningar),i opinionen mot vinster i välfärden som måste få fötter, i miljörörelsen, i rörelser till försvar av flyktingar, i rörelser till försvar för förorterna och i försvaret av landsbygden. I allt detta och mycket mer har Vänsterpartiet och dess medlemmar ett stort ansvar när det gäller att initiera, stödja och bidra till utvecklandet och stärkandet av verkliga folkrörelser. Rörelser som kan påverka det offentliga samtalet och på sikt politiken.

All hittillsvarande historisk erfarenhet visar att det är styrkeförhållandena ute i samhället som är avgörande för den politik som genomförs. Den nuvarande utvecklingen där extremhögern får igenom sin politik och sätter tonen för det offentliga samtalet utan att sitta i regeringen är en illustration till detta.

 

PS: I en annan opinionsundersökning från maj utförd av Aftonbladet/Inizio fick de tillfrågade svara på frågan om vilket parti de tyckte var sämst. Det klart mest ogillade partiet (41%) var SD. Men även MP stack ut med 23 %. Jag undrar vad det går att dra för slutsatser av det?

 

Intressant?

%d bloggare gillar detta: