Vill du ha det som i Sovjet, va´?

För oss som var politiskt aktiva på vänsterkanten under 1970- och 80-talet var det vanligt att mötas av frågan: ”Vill du ha det som i Sovjet va´?” Det ville vi ju inte. Åtminstone inte de flesta av oss. En ganska stor del av den svenska ”68-generationen” ville inte det för att de gjorde ett annat val. De hade istället valt ett annat land i öst att se upp till: Kina. De gjorde i stort sett om samma misstag som den äldre kommunist-generationen med att okritiskt följa ett odemokratiskt ledarskikt långt borta. Men de flesta av oss andra som inte var ”maoister” ville ju inte heller ”ha det som i Sovjet”. Och även om Vänsterpartiets föregångare hade problem med sin historiska anknytning till Sovjet så påbörjades en brytning under partiledaren C H Hermansson på 1960-talet. Han hade till exempel en hedervärd roll i förhållande till såväl Pragvåren 1968 som till Sovjets ockupation av dåvarande Tjeckoslovakien. Och de verkligt Sovjettrogna inom vänstern bröt sig också ur 1977, bildade APK (numera SKP) och påbörjade en ökenvandring. Men visst fanns det ändå band kvar i dåvarande VPK. När upproret med fackföreningsrörelsen Solidaritet i Polen pågick i början av 1980-talet fördömde visserligen partiledaren Lars Werner undantagstillståndet, men samtidigt upprätthölls förbindelserna med det styrande kommunistpartiet. Men de band som fanns fortsatte ändå att töjas och sprack efterhand ända tills det inte ens längre fanns något Sovjetimperium att ha några band till.

Idag den 26 december 2021 är det exakt 30 år sedan Sovjetunionen upplöstes 1991. Jag påminns om detta av en återpublicerad artikel i veckotidningen Internationalen skriven av journalisten Per Leander. Frågan om vi ”ville ha det som i Sovjet” var ju en fråga som alla vi som var på ”vänstersidan” var tvungna att förhålla oss till. Numera är den inte så vanlig av naturliga skäl, även om jag hört en del äldre stötar som ilsket skrikit om Ryssland även numera, då jag delat något blad på stan.

Det system som utvecklades i Sovjetunionen, framförallt under Stalin, var fruktansvärt. Det var inte bara diktatoriskt förtryckande och innebar döden för ofattbart många människor (även ett mycket stort antal medlemmar i kommunistpartiet) det var också ett system där en nytt privilegierat byråkratiskt skikt hade fördelar på ett sätt som var ett hån mot socialistiska rättvisetankar. Detta är sant och viktigt att inte glömma speciellt för alla som önskar alternativ till kapitalismen.

Men precis som med många andra saker så är det också en bitter erfarenhet att många saker som vi trodde var illa nog faktiskt kunde bli ännu värre. Eller som muntergöken Bob Dylan uttryckt det i en sång: ”When you think that you´ve lost everything, you find out you can always lose a little more”*. För att du ska förstå vad jag menar:

  • kunde vi tro att ett utträde ur EU (som vi var mot) skulle upplevas som något annat än en seger (tänk Brexit)?
  • Kunde vi föreställa oss att en typ som Trump skulle kunna bli president i USA?

Och frågan när det gäller det Sovjet (som vi alltså var emot) är då på samma sätt:

blev det inte faktiskt ännu värre i Sovjet efter dess upplösning?

Per Leander svarar i sin artikel definitivt ja på den frågan och kallar Sovjetunionens fall för en katastrof. Han påpekar att beslutet om att upplösa Sovjetunionen togs bakom ryggen på den dåvarande presidenten Gorbatjov. Att det togs av Jeltsin och ledarna för de ukrainska och vitryska sovjetrepublikerna i motsättning till en folkomröstning där 78 % av sovjetmedborgarna röstat FÖR  att bevara Sovjetunionen.

Gorbatjov och Jeltsin

Leander menar också att:

Den verkliga demokratiseringen av Sovjetunionen och Ryssland påbörjades under Gorbatjovs styre på 1980-talet och innebar en tidigare aldrig skådad frihet i debatt och framväxten av ett starkt civilsamhälle. Jeltsin satte stopp för denna utveckling med sin blodiga statskupp 1993, då han lät stridsvagnar spränga sönder parlamentet för att kunna driva igenom sin nyliberala chockterapi mot folkets vilja.

Leander visar på att varken demokrati eller levnadsförhållanden utvecklades i Ryssland eller de nya republikerna. Han beskriver också varför ryssar ser tillbaka med nostalgisk blick på Sovjet efter Stalin och ger en mer nyanserad bild av livet i 1960- och 70-talets Sovjetunionen.

Läs artikeln!

Tyvärr ligger inte artikeln i Internationalen på nätet (ännu?) men den skrevs ursprungligen av Leander tillsammans med Aleksej Sachnin för fem år sedan. Och den artikeln ligger på den utmärkta eFolket. Läs den.

______________________________________________

*Dylan: Tryin´To Get To Heaven (before they close the door) på Time Out Of Mind 1997

En dag att glädjas åt en seger!

En röst mot diktaturen

Idag är en dag att glädjas över en seger. Med 55,87%  mot 44,13% vann vänsterkandidaten Gabriel Boric i natt mot högerkandidaten José Antonio Kast i den andra och avgörande omgången av presidentvalet i Chile.

För många av oss som är tillräckligt gamla för att minnas militärkuppen i Chile den 11 september 1973 har detta valresultat från igår natt en speciell betydelse. Vi minns den folkvalde socialistiske presidenten Salvador Allende. Vi minns den brutala militärkuppen och diktaturen under Pinochet. Vi mötte många flyktingar från Chile och vi fick vänner som vi lärde oss nya saker av.

Som Naomi Klein beskriver i boken Chockdoktrinen så var Chile det första landet i världen som utsattes för det som kom att kallas det nyliberala experimentet. Ekonomer som utbildats vid universitetet i Chicago (los Chicago boys) under Milton Friedman fick fria händer att med hjälp av diktaturens stövel genomdriva detta. Det är därför demonstranter i Chile sagt att ”i Chile började och dör nyliberalismen”.

Vänstersegern faller inte från himmelen. Den är ett resultat av folklig kamp och rörelse. Boric själv blev känd som en ledare för studentprotesterna mot det privatiserade utbildningsväsendet för tio år sedan. Bland avgörande faktorer bakom segern är framför allt den stora folkliga revolten under oktober 2019. Då startade också den process som ledde till folkomröstningen i oktober 2020 för att ersätta Pinochets författning och valet i april 2021 av ledamöter till en konstitutionell församling som ska föreslå en ny författning.

Förhoppningsvis är vänstersegern en del av en ny trend där vinden vänt då vi den senaste tiden sett andra exempel på framgångar för vänstern i Latinamerikanska länder.

Boric kommer från ett parti som heter Frente Amplio som i sin tur ingår i vänsteralliansen Apruebo Dignidad. Olle Svenning menar i Aftonbladet att:

Borics politik kan till en del beskrivas som socialdemokratisk. Den vill återskapa den sociala välfärden, ge alla rätt till vård och utbildning och eliminera de privatiseringar som skapat ett närmast ojämförligt brutalt klassamhälle.

Svenning påpekar också att beskrivningen av presidentvalet ”som en kamp mellan två extremer, en till höger, en till vänster” är helt skamlös. Högerkandidaten Kast ”och hela hans familjeklan är kopplad till tysk nazism och Pinochetstöd. Hans valkampanj handlade om att bekämpa invandring, att bygga diken runt Chile. Det följde Donald Trumps exempel. Kast prövade också brasilianske Bolsonaros politik: kamp mot feminism, motstånd till varje form av abort, också för våldtagna. Hån mot homosexuella, en gay-diktatur hotade”.

Svenning påpekar också en annan sak som kan vara av betydelse för svenska förhållanden. Mauricio Rojas –  medlem i det svenska Liberalerna – ”har med all energi kämpat för José Antonio Kast”. Ett av flera exempel på att partinamnet alltmer liknar falsk varudeklaration?

I sitt segertal i huvudstaden Santiago sa Boric att ”Tiden som väntar oss kommer att bli svår”. Han har säkert rätt i detta, inte minst med tanke på historien. Men låt oss ändå, liksom många chilenare, vara glada idag.

100 000 år

För 100 000 år sedan levde sex olika människoarter på jorden. Vår art, homo sapiens, var en av dem. Det var också vid denna tid som några grupper av sapiens vandrade ut från Afrika och in i det som vi numera kallar Mellanöstern och Turkiet. Om detta och den forskning som styrker denna uppfattning om vår historia kan man till exempel läsa i den intressanta boken SAPIENS av Yuval Noah Harari.

Varför skriver jag då om det? Jo, därför att tiden 100 000 år har varit aktuell igen just de senaste dagarna. Den har nämnts i samband med frågan om ett beslut om slutförvar av kärnbränsleavfall. Det beräknas nämligen vara farligt för människor och miljö i minst 100 000 år.

Hur farlig den radioaktiva strålningen är beror på hur stor strålningen är, vilken typ av strålning det är, hur vi exponeras för den och under hur lång tid men enligt OSS så räcker det med ”50 gram av det kärnbränsleavfall som precis har tagits ur reaktorn, för att hela Sveriges befolkning skulle kunna dödas”.

Men nu talas det om att det ska slutförvaras i minst 100 000 år för att inte vara farligt för oss. Eller rättare sagt: oppositionspartierna till höger har länge låtit arga för att ett beslut om detta slutförvar dröjer. KD, L och SD har hotat om en misstroendeförklaring mot den nya miljöministern Annika Strandhäll ifall inte beslut om slutförvar fattas nu före den 13 december. Strandhäll har nu meddelat att ett beslut kommer den 27 januari. Men högersidan verkar inte heller nöjd med det. Kristdemokraten Mikael Oscarsson säger till dagens UNT att det är ”onödigt att trampa vatten i ytterligare 1,5 månad”.

Personligen tycker jag att ett beslut om något som ska gälla i 100 000 år bör kunna ta betydligt längre tid än så. Och Oscarssons meningsfränder klagar ju på att det tagit många år fram till nu. Men i förhållande till riskerna och det ur mänsklig synvinkel oändliga perspektivet tycks mig även detta minst sagt futtigt, ja rentav omoget.

Oscarsson är en bra representant för den typ av politiker som varken har några tidsperspektiv, någon grad av ödmjukhet eller intresse av att ta del av kunskap på området.

Jan Linder

SVT intervjuas Jan Linder som var ansvarig på Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) för att bedöma säkerheten hos kopparkapseln för utbränt kärnbränsle. Han slutade 2017 när myndigheten inte lyssnade på hans kritik. Han menar att det finns ”olösta forskningsfrågor, och risker att kopparkapseln får sprickor, redan om 100 år”.  Det handlar om ”risk för korrosion, för spänningar och något som egentligen inte undersökts – hur den miljö som skall hålla i 100 000 år påverkas av att det finns extremt stark strålning i närheten”.

Jan Linder säger att han inte skulle ”våga fatta beslut med de här osäkerheterna som vi har dokumenterat”.

Men det vågar alltså Oscarsson och hans meningsfränder i SD och L.

Kan vi lita på den typen av politiker?

%d bloggare gillar detta: